Omfamnad av diset möttes jag av havet utan horisont

Den mjuka dimman

Hästmulen 

Och fotstegen i sanden

Lämnade inga avtryck

Jag äger inget hus

Ingen Tessla

Ingen farofylld färd över vida vatten, bara

Det

• 

Barfota i sanden 

Med skrivande för handen

Varje dag en påminnelse 

Om kroppens förgänglighet

Leder som stelnar

Fötter och ben som säger ifrån

Höft och rygg som knakar 

Varje nu ett tillfälle att älska

Älska så in i Norden 

Vad som helst, från minsta kryp,

Till hav och vind

Expandera inifrån och ut

Hålla buddan i handen

Att kontemplera döden gör mig klarvaken 

Något famlar i rymden

Inget att hålla fast vid

Jag sjunker 

Allt sjunker undan

Och ändå högst påtagligt

Är närvaron

Medveten närvaro – en kärlek

Som sjunger sin sång genom allt

• 

• 

• 

• 

• 

•