Havet utan horisont

Omfamnad av diset möttes jag av havet utan horisont

Den mjuka dimman

Hästmulen 

Och fotstegen i sanden

Lämnade inga avtryck

Jag äger inget hus

Ingen Tessla

Ingen farofylld färd över vida vatten, bara

Det

Barfota i sanden 

Med skrivande för handen

Varje dag en påminnelse 

Om kroppens förgänglighet

Leder som stelnar

Fötter och ben som säger ifrån

Höft och rygg som knakar 

Varje nu ett tillfälle att älska

Älska så in i Norden 

Vad som helst, från minsta kryp,

Till hav och vind

Expandera inifrån och ut

Hålla buddan i handen

Att kontemplera döden gör mig klarvaken 

Något famlar i rymden

Inget att hålla fast vid

Jag sjunker 

Allt sjunker undan

Och ändå högst påtagligt

Är närvaron

Medveten närvaro – en kärlek

Som sjunger sin sång genom allt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.