Kärleken och ensamhetens nödvändiga oas

blommig-buddha

Ja, vad är det egentligen som behöver tilläggas denna första advent med fullmånen som blodfyllt lyser upp himlen denna kväll. Att mitt hjärta  likt en fjäril sökte sin blomma ute i öknen där den ej fanns att få. Den svävade och landade på en kaktus. Den trodde blint att kaktusen var en vacker blomma. Fjärilen ville det, och därför hoppades den det och därför inbjöd den till dans. Nu flyger den vidare, lämnar öknen och landar i sin egen famn. Mellan livmodern och hjärtat andas vi långt och djupt förbunden med jordemodern.

Jag har börjat vänja mig vid den välsignande tystnaden där jag allena rår över mitt liv, inte bara vänja mig, jag njuter av den inre stillheten. Men samtidigt säger en förnuftig röst; borde du inte vara tillsammans med någon, leva ihop med någon eller åtminstone ha ett särboförhållande? Däggdjuret vill ha sitt gryt med andra! Flockdjuret i mig finner det onaturligt att tillbringa så mycket tid allena. Men det är faktiskt rätt skönt också. Det är väldigt ansträngande med passion. Tacka vetja lugn och ro, nej jag är inte cynisk! Maria Wine säger ”..övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-…..” Det är just det jag menar, man både får för mycket av varandra och samtidigt för lite…. det blir liksom aldrig lagom….

Mer axplock ur dikten – Den dagliga kärleken av Maria Wine

”….Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek…”

Hela dikten av Maria Wine

Poets wild

 

Annonser

I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, oh, du tillbedjare, att få smälta samman och uppgå

I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, oh, du tillbedjare, att få smälta samman och uppgå. Att åter få bli ETT. Vissa kallar det Gud, (Kristendom), andra kallar det Tomheten, (Buddhism), en tredje menar att det är att ge sig hän och bli ödmjuk, (Islam). I den psykodynamiska teorin, (västerländsk ”typ ateism” psykologi), menar man att det är längtan tillbaka till den oceaniska lyckan och föreningen med mamma som är vår längtan till förening. Kanske är alla dessa samma sak fast med olika ord beskrivande något som ligger bortom ordens och förnuftets domäner. Kulturer har genom historien beskrivit dessa tillstånd utifrån det kontext som varit gällande. Själv tänker jag att längtan efter mamma och Gud är nära besläktat men ändå inte riktigt samma. Gud finns liksom före ”modern”. Gud står för tomhet och fullhet, allt och intet, bortom och hitom. Låt oss byta ut ordet Gud till Närvaro, så blir det mycket tydligare vad det handlar om. För när jag är fullständigt närvarande upphör min personlighet att dominera arenan i mitt liv. Detta sker ofta i små doser, ja till och med ögonblick och avhängigt mitt eget intresse (längtan och förståelse), kan det komma att bli mer vanligt i vardagens upplevelser. Människor som ägnar sig åt trädgårdsskötsel, konstutövning eller extrem sport, ja allt som man blir absorberad av, kanske inte kallar det för uppgående, men upplever naturligt detta tillstånd, eftersom det är människans själsliga hemvist. Det gör oss lyckliga att få bli absorberade, att få förlora sig i något eller någon, eftersom det påminner om det så kallade upplysta tillståndet av enhet.

Men eftersom att smälta samman innebär upphörande av det egna individuella jaget är det också skrämmande, i synnerhet kanske för nutidsmänniskan i väst.  Hur kommer det sig att vissa individer alltid skyddar sig mot sammansmältning, medan andra bara längtar efter att få ge upp och ge sig hän med en annan människa. Det här med att känna att man är en autonom varelse å ena sidan och å andra sidan en som bara vill uppgå i något/någon. Det har både med vår ”mamma”-relation att göra tänker jag, vilken sorts anknytning vi haft, vad som saknats eller vad vi fått för mycket eller för lite av…och vår längtan tillbaka till det existentiella ursprunget, den gudomliga hemvistelsen, eller vad du vill kalla det för. Dessa saker skriver jag om och utforskar jag i min uppföljning av första biografin Omvänt uppror.

27 år gammal ägnar jag mig åt indisk klassisk musik, här spelar jag tambura (ett borduninstrument), och sjunger till, som sökaren av djupet genom musiken.

15 år senare sitter jag utanför ett litet tempel i Rishikesh, foten av Himalaya, med min japanska vän Chandra som jag också gjorde mycket musik med. Mina 18 resor till Indien har präglat mitt liv… men inga kulturella olikheter eller fascination över dem kan skänka så mycket inre tillfredställelse som tystnaden i mitt hjärta. Där utplånas alla kulturella olikheter. Och om man endast ser mig som en exotisk fågel med riklig livserfarenhet, så har man inte tittat tillräckligt djupt, varken i sig själv eller i mig. I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, du tillbedjare, att få smälta samman, med juvelen i lotusen. ”Om mani Padmé hum”, som man säger på Tibetanska. Det och den outtalade källan till sann kärlek väntar tålmodigt på att vi ska vända tillbaka vårt ansikte från reflexerna. Går det att vara människa som älskar i nöd och lust samtidigt frågar jag mig. Går det att vara autonom och sammansmält med en annan, samtidigt som man uppgår i den gudomliga närvaron?  Det måste gå, tänker jag och minns åter Khalil Gibrans ord att ”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga”. Jag har något att lära här.

julbok

Nu är det första advent  med fullmåne och min bok Omvänt uppror säljs för endast 90 kr inklusive frakt. Be mig signera den i valfritt namn så har du den snart på posten.

Beställ boken Omvänt uppror av mig så får du ett signerat exemplar i det namn du vill.

Pris: 40:- + frakt 50 kr

Beskrivning: Först revolt och sedan underkastelse för kärlekens skull i en hederskultur

Som tonåring ger hon sig ut på en liftarresa påverkad av tidsandan. Hon blir våldsamt förälskad i en pashtun från en patriarkal hederskultur. Franciska berättar här om sitt äktenskap. Det är en genuin och unik skildring av en ung svensk flickas liv som hustru till en pakistanier. Läsaren får en inblick i hur livet ser ut i en traditionell muslimsk familj och hur den sjuttonåriga Franciska upplevde det.

Nu kampanjpris: signerad 90 krinklusive frakt

Intressant att ta del av hennes liv innanför murarna, hur tankegångarna är så väsensskilda mellan öst och väst. En öppenhjärtig bok om kärlek och den inre resan.

För att få ett signerat ex, kopiera följande och fyll i dina uppgifter

MEJLA DEM TILL mettha@gmail.com

samt betala

90 kr till bankgiro nummer

631 – 7853 (Swedbank företagskonto)

eller skicka betalningen direkt med swish till:

123 146 62 83

så kommer boken till dig på posten inom några dagar. (I priset ingår 50 kr för frakt)

OBS: Glöm inte att fylla i dina uppgifter, se nedan!

Name

Email

Meddelande
Gata
Postnummer
Ort

Relationen som ”heligt” projekt och ”andlig” väg

Relationen som ”heligt” projekt och ”andlig” väg

”Idag börjar min andakt, respekt, känslighet och medvetna kärleksfulla uppmärksamhet för min varelse som ”en helig plats och ett tempel”.

rumi lonleyMin kropp är ett tempel och min relation är likt en trädgård som kommer behöva tas om hand. En trädgård behöver ständigt vårdas och årstiderna har olika behov. Ibland ligger trädgården och vilar och ibland behöver man rensa ogräs. Vi tar hand om träd och eldar löv, vi odlar blommor, skördar fruktträd.

Min kropp är ett tempel och den sexuella akten är/kan vara, helig. När min partner kommer in i mitt tempel är det en möjlighet till njutning på sju plan. Det finns mycket skrivet om detta (urgamla system från Asien), som jag inte går in på nu men kanske vid ett senare tillfälle, men i korthet.

Vid första, andra och tredje planet, från skötet till och med buken, upplever vi däggdjurets njutning, (inget dömande i det). Här finns lusten och driften, här finns ägandebehovet och begäret. Det är en stark överlevnadsdrift och här odlas och planteras frön som blir till nytt liv i världen. Fjärde planet är hjärtats rum, här finner vi kärleken, allt från den personliga till den universella, och hjärtat kan öppnas oändligt. Ofta är våra hjärtan bepansrade av olika lager (gamla sår), som gör att vi kanske inte kan känna hela vägen. En förlust av en kärlek till exempel genom död eller skilsmässa. (På samma sätt kan första till tredje planet samt övriga plan också vara bepansrade). Driften till förening tar sig då olika uttryck. (Man kanske bara känner delar av sig själv och inte hela tex). Sjätte planet är halsens domän, detta är det uttalade ordet, rösten, sången och språkets domän. Sjunde planet är intuitionens som sitter mitt mellan ögonen i pannan, här kan visionen öppnas upp till oändligheten och djupare insikt, intuitiv klarhet och skärpa. (Gamla inlärda föreställningar och rigida åsikter kan hindra denna domän att öppna sig).

Under mer än första hälften av mitt liv strävade jag efter transcendens, att finna en andlig förståelse och att öppna upp för oändligheten, ofta på bekostnad av kroppsförankring och att ”leva i världen”. Samtidigt ville jag på ett personligt plan alltid leva ett vanligt liv i relation med en partner. Det blev ofta en stor inre klyfta mellan det andliga och det världsliga livet. När jag reste till Indien fann jag mig efter några veckor i transcendensens värld, dvs i hjärtats och de övre regionerna inom mig, det många kallar andligt, särskilt huvudets/kronans plan. Inga världsliga bekymmer berörde mig här. Inte ens då min pojkvän gjorde slut efter sju års nära förhållande, berördes jag. Jag hade just suttit 30 dagar i tystnad och kommit in i den universella kärlekens domäner, utan kontakt med de lägre regionerna. Jag landade desto kraftigare i hela situationen då jag kom hem och det blev en mycket smärtsam flygkrasch.

Sedan de sista femton åren av mitt liv har min väg handlat om att finna en kroppsförankrad närvaro där andlighet, världslighet och allt däremellan inte längre är åtskilda. Det handlar nu om att plantera visdomen på jorden och i kroppen, om att odla, vårda och ta hand om mitt tempel dvs kroppen OCH känna hela linjen från topp till botten, från krona till bas. Sexualiteten  har påverkats och istället för den splitt jag tidigare hade, händer numera andra saker. När hjärtat, pannan, och de lägre planen är öppna (därför att jag jobbat igenom de hinder som ligger förknippade med de olika planen på ett psykologiskt och andligt vis), förnimmer jag stundom en universell kärlek där min partner blir den gudomliga kraften som besöker mitt tempel, lite metaforiskt beskrivet.

Men vad som händer då vi möter en ny förälskelse, är att det är mycket lätt att trilla ner i gamla mönster, vilket jag också gjorde. Tidiga behov efter trygghet, (mamma), bekräftelse, (pappa), och en önskan om att vara min partner till lags och så tog jag efter den prägling jag har fått med mig hemifrån, jag levde ut ”horan MER ÄN madonnan” kan man säga. Klyftan var ett faktum och jag tappade min förankring och blev beroende, ”skrämde” kanske bort honom då han blev invaderad av min gamla tendens att haka i navelsträngen i honom osv. Mannen upplevde också en stor splitt och den hade att göra med det som präglat honom i sin tur. Medan han väntade på att känslan av den stora kärleken skulle infinna sig, njöt vi sexuellt av varandra, utan att vara riktigt i kontakt med hjärtat, som jag ser det. Men så fick jag den där upplevelsen för en tid sedan, då alla planen tändes i mig under natten, hela min kropp blev ett tempel, mitt hjärta blev vidsträckt och jag kände en universell kärlek såväl som en personlig. Men eftersom jag blivit sårad tidigare kunde jag inte erkänna för mig själv att jag älskar denna man, kravlöst. Nu kan man älska på många sätt, från det lilla till det stora. Men så länge jag är i kontakt med min kropp som ett heligt tempel innebär det att han som varit inne i mig, haft en helig akt med mig och inte endast en sexuell njutning, (likt ett djur som tar för sig). Vi är alla djur, OCKSÅ, det behöver ägas, erkännas, men också lyftas igenom lager av pansar över hjärta och de övre planen. Det här är en mycket större diskussion som inte får plats idag.

Men jag vill bara säga att jag vill att min relation utvecklas till en helig plats där odling och kultivering av mötet sker som en både andlig och kroppslig förening mellan två människor. Här är inte ”synd och skam” sanning. Om den uppträder beror det på att det finns saker inom en som hör till historien, sannolikt en patriarkalis sådan, där den sexuella driften är syndfull, och således finner vi madonna och hora-syndromet. Men det sexuella mötet är inte synd, utan en plats att växa och utforska det heliga mötet. När man hemfaller åt en sexuell reglering på första, andra och tredje nivån, brukar man somna gott efteråt, tämligen omedelbart. Detta är mänskligt och många har bara sex på detta vis. När hela systemet är med, när man älskar och arbetar mot att ha med hela systemet, alla nivåer, (vilket innebär att sårbarhet och nakenhet också får vara med), finns möjlighet till djupare möten, ja en slags förkroppsligad andlig upplevelse blir möjlig i den föreningen. (”Tantra” kallas den andliga väg där vardagen är platsen man tillber på, de vanliga sysslorna är bön, (medveten närvaro/meditation i handling) och kvinnokroppen kan öppnas upp och bli ett tempel som mannen dyrkar och helgar. Den manliga potensen är urkraftens tjänare som besöker den helig grottan. Detta blir en väg och ett pågående livsarbete.

Mannen jag träffade kan vara den mannen, jag vet det, jag kände det, men jag var inte hundra procent sann med honom, för jag förringade min kropp och hemföll åt den gamla invanda klyftan. Madonnan fick inte vara med utom en gång, för jag var rädd och försökte leva upp till en mer konventionell situation. Det var synd…för någonting viktigt blev förlorat. Jag vill nu bara tala för mig själv. Vad som hände på andra sidan vet bara han, men kanske någon form av skuld har att göra med ”madonnan och horan”.

Jag vill nu överge den gamla bilden av sexualiteten och låta kvinnokroppen bli till det tempel som är möjligt och låta kärleken vara en daglig övning i att öppna upp dörrar inom oss.

Jag älskar den mannen vad som än händer, om vi är tillsammans eller ej, för mitt tempel har lysts upp i vår förening, så om han behöver gå vidare i sin resa för att finna sann kärlek i sitt liv, kommer jag ändå stå kvar här i kärlek. Och det innebär inte att jag inte kan älska en annan man, för så mycket har livet lärt mig, att ingen människa är oersättlig, hur gärna vi än skulle önska.”Idag börjar min andakt, respekt, känslighet och medvetna kärleksfulla uppmärksamhet för min varelse som ”en helig plats och ett tempel”. Och nu går jag till Storkyrkan för att tända ett ljus och be för att den sanna kärleken skall uppenbara sig i våra hjärtan, här och nu, varje dag, och sprida sitt ljus över världen. Amen/Franciska

Today begins my devotion, respect, sensitivity & a loving consciously directed attention and care for my being as ”sacred space and temple”. DailyOm – Madisyn Tavlor/Scott Blum

 

 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran

Tavlan nedan påbörjades igår på Allhelgonadagen. Jag hade bestämt mig för att måla över en tidigare målning som inte längre kändes ”aktuell”. Det skulle bli två träd, för att gestalta hur jag vill att det ska se ut i min relation. Det ska finnas rymd emellan oss tänkte jag. Men innan jag hunnit börja måla, hade jag redan gjort misstaget att slingra mig runt honom likt en lian som inte tror den kan ha ett eget liv. Och innan jag börjat måla tog förhållandet abrupt slut.

träd 2träd 3Det här blogginlägget handlar om att växla spår. Hur jag kan låta mitt hjärta leda istället för att gå ner för samma invanda smärtsamma stig, där hjärtat brister och förhoppningarna grusas och jag blir en pöl som bara vill dö.

Hur kan jag stanna i mitt träd? Härom dagen lade jag en välsignande hand på en kallnad panna, på en som gått bort och samtidigt fick flera av mina vänner nya barnbarn. Jag får dock inte besöka dem och se dem, de visas för mig på bild och jag ser glädjen i människornas ansikten, en glädje jag kan dela bara för deras skull, inte en glädje jag känner för att just ”jag fått ett nytt barn eller barnbarn”. Jag har ju inga barn, alltså kan jag inte få några barnbarn.

Men när jag såg den gamla kvinnan på drygt 90 år ligga i sin säng med händerna knäppta och munnen öppen, ögonen slutna och jag lade min hand på hennes panna och sa farväl till en människa som jag delat mycket glädje med genom musik främst, så fanns där en andaktsfull stillhet. Den stillheten fascinerar mig och kanske var det därför jag en gång i tiden fick namnet ”Kali”, av en vis man i Indien. Dödsgudinnan Kali som får oss att se det timliga, som väcker oss till liv genom att inse att inget är varaktigt. I Indien går en del människor till Kalitemplet för att be om tid. Precis som de går till Lakshmitemplet för att be om rikedomar eller till Durgatemplet för att be om kraft osv. I Indien har man inga problem med det stora antalet Gudar, för man vet att de alla egentligen är Ett. De har till och med ett namn för det som finns ”före Gud”: Parabrahman, para betyder innan och Brahman betyder skaparen. En gång träffade jag en astrolog som undrade ifall jag var medveten om vad namnet Kali bjuder in till mitt liv, som om namnet skulle bjuda in till att förhållanden går sönder på ett brutalt sätt eller att människor omkring mig dör. Men det händer väl alla tänker jag och vill inte ta till mig det magiska tänkandet i allt för stor utsträckning. Men kanske är det dags att ta ett nytt namn nu, ett som inbjuder till att trädet får bära frukt istället, ett namn som bjuder mig till livets skördefas.

Inom den buddistiska undervisningen finns en utövning där man kontemplerar förgängelsen för att komma i kontakt med det som finns här och nu. För man menar (bland annat, tror jag) att lycka och frid inte kan finnas i en tänkt framtid. Vi har ju alla en tendens att tänka fram i tiden, hoppas saker och planera inför den. Det åkte jag nu dit på rejält igen då jag projicerade mina förväntningar på det nya potentiella förhållandet. Kanske kunde vi faktiskt gifta oss, flytta ihop osv. Fantasierna fick ingen hejd. På ett brutalt sätt blev jag åter väckt ur mina drömmar då min vän ville återgå till ett noll läge, dvs inte vara i ett relaterande med mig. Åter infann sig den chock som jag nu upplevt ett par gånger i livet. Sprang jag därifrån, grät jag, lade jag mig ner på golvet och sparkade och skrek, nej inget av detta. Lugnt resonerade vi, (medan mitt inre knöt sig i ett välbekant frystillstånd som kallas chock). Jag försökte argumentera; men det har ju bara gått två månader, hur kan man veta på två månader. Min vän, som var mycket empatisk gjorde sitt yttersta för att göra detta så skonsamt som möjligt. Han behövde vara sann. Vi tar timeout, kanske för evigt, kanske kan vi vara vänner. Tårarna kom flera dagar senare, när ödsligheten åter lagt sig som en morgondimma över mitt tysta hem. Men……trots att jag ångrar tusen saker som jag borde ha frågat honom, som jag hade velat veta och som jag i min stora brist på att få uppmärksamhet inte gjorde, eftersom jag drack och drack av den uppmärksamhet jag fick. Som ett svultet barn som aldrig kan få nog drack jag. Telefonsamtalen om kvällarna, middagarna, närheten, utbytet med en annan människa, en som vill lyssna på mina sånger, läsa mina böcker. Men istället för att klandra mig själv för att jag hemföll åt en barnslig narcissism vill jag välja ett nytt spår.  Tack vill jag säga nu, tack för allt. Att växla spår betyder för mig att välja en ny väg, att inte gå samma bana igen och igen. Och nu innebär det att släppa taget, att låta gå det som måste gå. Att respektera det. Att växla spår betyder att jag istället för att bli ett offer i situationen, (istället för att odla tankarna på hur morfar blev deporterad till arbetsläger under andra världskriget och att det är den saknade som min mamma bar med sig till Sverige som flykting och att det skulle vara den atmosfären i livmodern som jag plockade upp. Eftersom det som inte är medvetet blir undermedvetet och hamnar i våra celler och jag som alltid varit symbiotisk med min mamma har förstås känt allt det som hon inte smält). Så säger psykologen inom mig, men istället för att odla och grotta ner mig i dessa tankar vill jag välja ett nytt spår. Det börjar med självmedkänsla och slutar som en allomfattande universell kärlek i bröstet. Och insikten att det inte finns några misstag.

Träden 1Jag stannar upp och känner smärtan i bröstet, andas igenom den hur outhärdlig den än känns. Alla tankar på det förgångna och framtiden läggs åt sidan och all självkritik åker ut genom fönstret. Jag tänker; jag ger dig fri, jag ger dig fri. Jag saknar dig men jag vill stå kvar i mitt eget träd, komma tillbaka till mig själv, dra tillbaka navelsträngen jag hakat i dig, (förlåt). Jag ligger på sängen på morgonen och mitt hjärta öppnar sig, genom smärtan, genom att hålla i mig själv med medkänsla, genom att andas, plötsligt sträcker hjärtat ut sig vitt och brett i alla riktningar, närvaron är total, kärleken är allomfattande. Jag älskar….

”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.”
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran. Mer kan du läsa här: Om kärleken, bröllopet

Ophra Winfrey säger:

Det finns inga misstag/There are no mistakes

Under fullmånens och allhelgonadagens bevittnande växlade jag spår. Det allomfattande hjärtat får nu leda mig. Jag förnimmer en kraft större än mig och dig. Jag lyssnar och följer.    🙏 Tack, din Kali, Franciska

En vilsen och ambivalent tonåring som blivit pseudovuxen och alldeles för fort

En längre psykologisk kommentar om Magdalena huvudpersonen i boken Omvänt uppror, kommer här skriven av Sigrún Proppé, Leg. Psykoterapeut, Island
cropped-cropped-cropped-cropped-siska-och-shahid-pc3a5-huk-kopia1.jpg
”Magdalena fortsätter att hänge sig åt tidigare religiösa grubblerier och övertygelse, där hon med samma intensiva besatt överlämnar sig till både Gud fader och Shahid..”
”Du skriver bra och har flyt i språket. Fina miljöbeskrivningar och personframställning. Magdalena och hennes inre värld väcker intresse och funderingar. Hon är som de flesta tonåringar, utmanande, motsägelsefull och gränsöverskridande, där eftertanke och reflektion är en outvecklad del i personligheten. Men det som utmärker Magdalena är att hon driver denna utvecklingsresa till det yttersta, både psykologiskt och i konkret betydelse. Hon återhållen på samma gång hon är impulsiv, utlevande och har svårt med gränssättning, både för sig själv och andra. En vilsen och ambivalent tonåring som blivit pseudovuxen och alldeles för fort.
   Hon är ett barn som leker att hon är vuxen och oberoende, men under ytan drivs hon av otillfredställda tidiga behov-längtan att bli innesluten, hållen och skyddat. I relationen med Shahid söker hon symbiotisk sammansmältning, där hon ger upp sig själv för att uppgå i honom – en sorts iscensättning av tidig mor- barn relation.
    Magdalena hittar lösning på sin längtan och febrila sökande efter både Gud och närheten till en annan människa på andra sidan jordklotet. Hon gifter sig med en pashtun och tillbringar dagarna innesluten på en gård skyddad av höga väggar, där hon lever i oceaniskt kärleksrus och verklighetsförnekande, skyddat av Shahid och hans familj. Hon är tillfreds med sin isolering, ensamhet och brist på intellektuell stimulans så länge hon ostört kan ägna sig åt intensiv tvåsamhet med Shahid.
     Utan motstånd eller skavsår anammar hon Shahids och hans kulturs värderingar och föhållningsätt. Men kampen kring autonomi och beroende pågår under ytan. För att uppnå autonomi och bli vuxen måste en ung människa våga tänka själv och separera ut sig- bli en egen person och släppa taget om infantila försvarsmekanismer. Magdalena har svårt att frigöra sig, tänka själv och ta ett vuxet ansvar för sitt liv. Hon försöker lösa konflikten genom uppgående i relationen till Shahid, vars personlighet och egna behov matchar hennes. Han blir projektionsyta för hennes inre konflikter och beroendeproblematik.
    Magdalena fortsätter att hänge sig åt tidigare religiösa grubblerier och övertygelse, där hon med samma intensiva besatt överlämnar sig till både Gud fader och Shahid, och anammar hans kultur och värderingar utan motstånd eller reflektion.
    Magdalena gestaltar tonårens psykologi tydligt, där syftet med denna utvecklingsfas är att via regression till tidigare utvecklingsstadier reparera och lösa upp infantila bindningar till föräldraobjekten. Det leder i sin tur till ett mognare och mer nyanserad förhållningsätt till sig själv och omvärlden.
     När Magdalena släpper taget om drivkraften som hållit fast henne i relationen med Shahid, öppnar hon också dörren till verkligheten, både den yttre och den egna inre verkligheten. Hon börjar utforska sig själv och egna potentialer på allvar och ta för sig av livet.
     Magdalena var bergtagen under några år, men när förtrollningen släppte hann den den åldersadekvata utvecklingsprocessen ikapp henne. Magdalenas förnekande av både verklighet och egna behoven, att inte veta vem hon är och den symbiotiska uppgåendet i Shahid är ett åldersadekvat psykologiskt drama. Hon förskjuter olösta konflikter och tidiga otillfredställda behov, från föräldrarelationen över till Shahid som blir projektionsyta och förlängning av föräldrarna.
     Relationen med Shahid blir Magdalenas gömställe, där hon på stort geografiskt avstånd slipper ta itu med utvecklingsuppdraget att frigöra sig från föräldrarna och stå stadigt på egna ben.
     Magdalena verkar ha svårt att reglera avstånd och närhet, det blir antingen för stort och för ensamt eller för nära och förtärande – ett arv hon tar med sig från det rådande klimatet under hennes uppväxt. När en ung människa är känslomässigt undernärd och drivs av hunger efter närhet och att bli sedd, skyddat och bemött, som Magdalena gör, kan det vara problematiskt att gå ut i välden med en för liten medhavd matsäck. Det är svårt att avstå och säga adjö när man inte har fått äta sig mätt. Magdalenas resa kan ses som en klassisk hjältesaga. Den unga människans kamp kring beroende-oberoende, separationsångest och övergivenhet, där målet är att hitta den egna styrkan och nå fram till ett mognare själv. Shahid gör också en egen resa och brottas med egna demoner, både psykologisk och kulturellt. Mötet med Magdalena har påverkat hans framtida utveckling på olika nivåer.

Utlottning av bok och artikel i Året runt

Hej, nu kan du läsa en artikel om mig och min resa i Året runts artikel klicka här: PDF ÅRET RUNT 

I förra veckan kom den äntligen, septembernumret i Året runt, en artikel där tidningen intervjuar mig om min resa till Pakistan som jag gjorde för över 40 år sedan. De lottar även ut 5 ex av boken Omvänt uppror där jag berättar om kärleksäventyret och de svåra kulturkrockarna. Att jag skulle leva i en hederskultur var något jag inte insåg att jag gav mig in i då jag var 18 år. Ordet var inte ens uppfunnet i min hjärna!

Judit Lázár Skönt att boken uppmärksammas. I den kliver läsaren in i en värld som vi knappt vet något om. Jag tyckte den var givande att läsa!

Eva Hillered Grattis! – jättefin och berörande bok – så bra att den får uppmärksamhet!!

 

 

 

Skönhet och terror

Skönhet och terror avlöser varandra. Människan står för terrorn och naturen står för skönheten. Så är det bara. Visst kan naturen upplevas som iskallt brutal när det blir jordbävning, tsunamivågor eller vulkanutbrott som välter våra hem och bränner våra byar. Och visst känns det brutalt när vattnet försvinner och de torraste av länder får lida svält, men naturen gör det inte av elakhet. Den är precis som djuren som bara gör det den är ämnad att göra, den har inget val, det är opersonligt. Men människan, här har vi boven i alla draman, hur mycket hon än försöker lägga skulden på omgivningen så har alla sin beskärda del i helheten och ansvar för den.

Jag ber om kärlek för mig själv och alla på jorden

kram på dig/Franciska

Här ser du en målning av en sörjande kvinna målad av min mor Georgia von Koch 1983

img_9029-copy

Det var längesedan

Hej, det var längesedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Det har blivit desto fler på Facebook, men jag lovar att bättra mig. Facebook flödar och försvinner, och det har sin charm, men inte om man vill återvända till texten någon gång. Idag har det varit röd dag i vårt avlånga land. Stockholms centrala gator var fyllda med människor. Själv blev jag bjuden på födelsedagslunch, det var väldigt mysigt. Ja, så har det blivit sommar, nästan och det är underbart, bästa tiden på året nu när löven spricker ut, fåglarna Garden 2sjunger som mest och blommorna kommer igen. Hela skogen knakar av växtkraft, men nu är det så att jag bor mitt i stan. Det bara blev så och jag måste erkänna att jag saknar det hem jag hade för två år sedan drygt. Att kunna kliva ut i gräset barfota på morgonen och ta med en kopp te till hammocken, se katten hoppa i gräset och höra vinden susa i trädtopparna, det är verkligen något jag saknar. Jag behöver påminna mig själv om att ingenting är varaktigt som vår gode Buddha så klokt påpekade gång efter annan. Allt är förgängligt, ingenting går att hålla fast, allt ska en dag försvinna och när jag säger detta till mig själv känns det genast lättare. Jag kommer till nuet, det som faktiskt är, det som är sant här och nu. Det känns också befriande att veta och bli påmind om att det obehag som kommer också är förgängligt. Det är bara att gilla läget alltså och med det sagt är jag också glad att inse att om en dryg månad är jag på singsong-writing-kurs i Grekland, det känns jättekul och inspirerande! Får se om det blir någon sång att posta här vad det lider. Och nu i kvällens famn önskar jag dig en lika rofylld kväll och natt som jag själv upplever just nu. Ett ljus är tänt, fönstren står öppna, den ljumma kvällen är behagligt mild och närvaron ligger tät. Allt gott mina vänner!

Kali/Franciska

I have received flowers in my heart

Love is not in the air as Spring usually would indicate. No it sits there right in the very center of my wounded chest. Going deeply into that center of that wound, the longing wets my eyes at first, they por down my cheeks, emotions erupts for a while, its not sentimental, its pure and innocent. And then there is presence, all over the place, wide and limitless, an ocean without shores. When I behold you with my mind and open, undefended heart, YOU who sees me, who feels me, who knows me, who IS me, who is inside me….yes its mysterious, and it turns me on. My longing is my path to the center,
Vernissage 2016love is me letting you in, you willing to come in

it is the meeting I always longed for

right now you have no body

but i feel you as my soul

personal and transpersonal both.

Right now you have no face,

but you know who you are.

Freedom and the myth of permanence

A spiritual life as a single in the world but not of it. It takes courage, strength and wisdom. I humbly pray for all of them to take me through this path of a razors edge; on one side is lust, greed and hatred – on the other side fame, glory and richness, to walk straight through the fire of opposites

I’m waking up in this first night back in my little flat of Stockholm with a contentment in my heart. I feel connected; with my beautiful friends here and elsewhere in the world, I feel connected deeply in my own heart ️, I feel there is love, there is love and deep inner connectedness, this brings peace and inner silence and gratitude. A few hours later though, I realise things have changed, I can’t hold on to those feelings, if and when I grasp at them, it is painful because no feelings stay the same, nothing does in fact. So then it becomes emptiness and here comes the challenge to let go and not try to hold on. I read an article: The Myth of Permanencehttps://www.lionsroar.com/the-myth-of-permanence/ – and this liberates my mind from the pain. The moment I see how I grasp the sweet feelings of love that was felt in my heart last night and that I now miss (!), i can release the grip. Now i can rest in the flow of things, letting go into this moment. But with daylight anxiety comes; what am I doing here, its so lonely, I have no where to hang my ego, its all so very empty, silent, scary. I don’t want to go out today, I remain in my night clothes the whole day, I don’t succeed to unpack my bags. Finally get to the cushion for meditation, ok 45 minutes later my mind is calmer and the unbearable emptiness gets some presence to land in, some presence in my body to land in. ”With a little help from my friends”, i.e. inquiry into the present moment over Skype, I find some calm and connectedness again.

ramana

Eventually I also succeed to return to my writing that started in India five weeks ago and I thereby find calmness in the inevitable transition which is hard, coming from a sacred place like that where the holy mountain and the presence of Ramana Maharishi is felt so vividly, plus all friends that I have met there. Its not easy to be confronted with the cold wether and the lack of immediate support of a spiritual family. The West is comfortable sure and this is my home, but here many people live one and one in their own flat all by them selves. I lost my family only some two years ago, still getting used to living a life by myself, something I never did for very long. A spiritual life as a single in the world but not of it. It takes courage, strength and wisdom. I humbly pray for all of them to take me through this path of a razors edge; on one side is lust, greed and hatred – on the other side fame, glory and richness, to walk straight through the fire of opposites means to see the transparency of life and at the same time serve in the world. I am happy that on Monday I will be back at work, serving the elderly people in sharing arts and music. Thank you, whoever you are, as Mary Oliver says in her poem; Wild geese: ”…Where ever you are, no matter how lonely, the world offers itself to your imagination and calls to you, like the wild geese harsh and exiting, announcing your place in the family of things.”

Thank you/ Kali – Franciska