Snart Indien samt min älskare sa…

Det var i våras jag skrev

”Nu kommer blommorna, fåglarna, knopparna och det gröna gräset, nu lyser det ur varje buske, nu drömmer svanen om sina ungar i vassen, nu väntar havet på alla vita segel, nu sjunger uppvaknandet och solljuset väcker mig med löfte om lågskor och sommarjacka, nu väntar hängmattan på mig, välkomnar mig efter arbetsdagen

Det blev sommar och jag skrev:

Jag fixade iordning lite omedelbart i husvagnen jag köpt och med stor ansträngning fått över till Gotlandstomten jag fått låna. Jag satte mig ner och tittade på naturen utanför som magiskt välkomnade mig. Jag sjöng lite med medhavd minigitarr, målade lite symboliskt på en tavla, jag njöt av tre dagar och sålde den sedan med förtjänst. Min semester på Gotland blev ett lika oväntat äventyr som resten av livet har varit och kommer att bli och är.

Snart är det höst:

och jag har lyckats skicka iväg stipendieansökan till den gode Thyra KLeens fond för att klara mig med garantipensionen nästa år, jo pension! Planerar att åka till Indien 1/1 2020 som nybliven ”fattigpensionär”, men jag känner mig inte ett dugg fattig. Jag har aldrig känt mig så rik i hela livet som nu! Ändå har jag inget av det som de flesta människor sätter högt värde på: en fast partner vid min sida (jag har ”bara” en älskare (alltså inte så bara), som jag njuter samman med då och då), inga barn och barnbarn, fast jag gläds åt min systers och mina bonusflickor som jag träffar ibland, ingen villa eller sommarstuga heller, Jag hyr en sommarstuga ibland och jag har en hyresrätt i stan. Jag har ingen fet pension att se fram emot, men vad är det då som gör att jag känner mig så rik? Min älskare sade en dag till mig; ”du är lyckligare än många miljonärer jag känner”. Visst skulle det vara underbart med mycket pengar, ett hus vid havet, barn o barnbarn och någon att älska dygnet runt, men det är inte det som gör en människa lycklig. Allt du har kommer du att förlora säger Theravadamunken och nunnan, det låter hemskt, men all vet att det är sant.

En annan älskare jag hade för något år sedan (som hade just allt det där och mer därtill, 50 000 i pension, 10 barnbarn, fastigheter lite här o där samt ett utomordentligt glatt humör och dessutom en frisk kropp), han sa: ”hur kan du investera allt ditt intresse i det andliga, du har ju lagt all din energi i dessa ting”! Trodde han ja! Men männen då? Relationerna, psykologin och arbetet med människor? Samt de ljuva konsterna har ju också fått sin beskärda del, förutom meditationen, utforskandet, indienresorna retreaterna och deltagande vid diverse program.

Har meditationen gjort mig lycklig, kanske du undrar. Inte enbart, det är en hel livsfilosofi vi talar om som delvis kan sammanfattas i ett citat av Buddha; ”livet är en daggdroppe som dinglar på änden av ett löv i gryningen”. Delvis därför jag är samtidigt en livsnjutare i stora mått, trots att jag inte dricker vin varje dag, knappt varje vecka

Någon berättade en gång om en man som satt i en stor tom lägenhet på en stol med en liten resväska bredvid sig, då en besökare kom och frågade ”på genomresa? Ja, svarade mannen och tillade, är inte alla det?

När man är 20 tänker man sig livet framför sig, när man fyller 50 inser man att man börjar titta lite bakåt och när man passerar 60 som jag har gjort inser man att livet hela tiden utspelar sig i nuet oavsett det är igår eller imorgon. Om allt detta och Magdalenas fortsatta äventyr kommer jag att skriva i del 2. I Omvänt uppror, min första bok, som utspelar sig på tidiga 70-talet hinner Magdalena avverka sitt första äktenskap med en pakistansk man. I kommande bok är hon nyskild samt rik på erfarenheter och 24 år gammal då hon beger sig till Indien. Berättelsen utspelar sig i nutid, dåtid och en föreställd framtid. Det blir en resa i tid och rum och bortom densamma. En mandala, en spiral, en inochutvändning och ett äventyr i ett.

Fånga ljuset och andas in i hela kroppen – allt är en dans med erotik, kreativitet och ständig pånyttfödelse.

Du kanske undrar varför jag inte skrivit bok 2 redan? Det har ju faktiskt gått fyra år! Som förvärvsarbetande med människor har det tagit upp all min kraft. När jag tar ut pension nästa år kommer jag ta tid för mitt skrivande och inte bara del 2, utan bloggande, meditationsgrupper, klienter, utställningar, föredrag och ett liv som själv-publicerande författare. Och som glad pensionär kan jag göra nästan helt och hållet som jag vill i stunden, precis som min sorglöse vän.

Åh, det är såå mycket jag vill förtälja.

Mondaymorning 

Just another day to wake up to? Or

embrace each moment with curiosity and wonder. 

How long, one year, 10, 20, 30 years or just one day more to live??? As the Buddha said: “life is a dew drop hanging at the end of a leaf at dawn”

When I find myself looking for too much security, too much control, too much guaranty that’s when the old Buddhist in me wakes up; Alert! :-nothing lasts, remember, AND each moment is really where the treasure hides, where the mystery abides, where my happy heart starts to quiver like a Humming bird. Let me embrace each moment and not take anything for granted. Now I listen to the rain and take to my meditation pillow with a cup of tea. Enjoy your day now- you too – like I- May you be blessed!

Happiness is not a warm gun, (like the Beatles was singing), but a cold one, a gun that does not need to shoot any more. Just abiding…

Annonser

Summer & natures bossom

Oh dear, it’s too long since I last updated my blog! What have I been up to you may ask. I wonder, while Face booking eats up my time! But I promise to give more attention to you now, my dear reader. Life plays out its drama while something deep down is very still. As a working class hero I hope this will be my last year as employed, and that my time for writing will increase with my retirement in 2020. In the mean while loving, playing, meditating, having time for creativity plus hanging out in nature has a priority. Next week I will share with you how that happens this Summer. Until then I pray for your happiness and wellbeing. And if you still have not read my book, you can order it below and enjoy a good Summer reading. Three bows… SisKaLi, Franciska

Blessings from my hermitage
Absolutely stunning and the fact that this is non-fiction, that this is a true story, makes it even more interesting. Told with a warm and endearing voice, Franciska von Koch brings to life the people she met while living as the young Swedish bride in the Pakistani home of Shahid and his family.
Franciska von Koch paints a moving portrait of her alter ego Magdalena’s trials in the Swat Valley of northern Pakistan, the beauty of the countryside, the love of her husband and his welcoming family and the eventual collapse of their dream.
Sieve the light

The outburst of living creatures is what I love about India

Time for my promised english update: Since this is not a diary, nor a travel blog, i wont be telling you about how it was to come back from India to Sweden in the middle of the Winter. Its enough to say that it is always a dance between extremes and a paradox, since Sweden and India is about as far away as you can get in opposite culture and believe me, if you are Indian and you think you want to live in Sweden, forget it. What you will get is a country where everything is extremely clean, where no one speaks to you on the subway, where you get your salary on time but everything is so expensive that you only feel rich if you translate the value into rupees. Here in Sweden people are individualists, they live alone, and are autonomous. You will most likely feel very lonely, because as an Indian you have learned to always be in company of others, friends, family, society, animals and everywhere there is an outburst of living creatures. So the dream of the fantastic West is usually not what one holds in ones dreams. At the same time as a Swedish women going to India I am not only fortunate since my money is worth 8 times its value but I can also choose what to do and how to live when I am in India, which I believe is not always the case for Indian women.

I miss waking up in the morning hearing the sounds of a world waking up; a dog barking, a prayer from some temple or mosque, sounds of a roaming cow, the birds, the sun that dawns while someone sweeps the ground in front of the house. What I don’t miss of course is the pollution and all the traffic. I am grateful for being able to meditate at the foot of Arunachala the holy mountain that is considered to be Shiva.

Below you see the temple that is in Sri Ramanas ashram. Below is a photo from the days in the early 80tis when I studied Indian Classical music. Thank you India for remaining India my love.

Jag älskar vad du gör med mig, Indien

Det första som hörs är en avlägsen bil i natten. Sedan lång mörk välsignad morgontystnad i den indiska ljumma temperaturen. Nästa ljud en kossa som råmar, efter en stund ett hundskall och så det välbekanta ljudet från någon som sopar. Innan fler trafikljud och människosorl annonserar dagens ankomst hör jag en toalett som spolar, sången från minareten. Dags att gå upp nu och gå till templet för att meditera i den gamla hallen där Ramana Maharishi brukade sitta, så stilla och vänligt där. Det är en av mina sista dagar i Indien för den här gången. Mitt älskade Indien! Jag älskar vad du gör med mig, vem jag ”blir”, lugnet inom mig. Snart går jag längs den uppvaknande staden, möter kor som blir mjölkade vid väggrenen, hundar som ännu sover i sin gropar, folk som stannar till med sina fordon för att gå in och bli välsignade i något tempel, innan de far vidare till sina arbeten, innan jag släntrar in på ashramområdet och tar av mina sandaler. Snart sitter jag i det tysta rummet tillsammans med ett tjugotal andra i skräddarställning på golvet och landar i den djupaste stillheten inom mig. Sedan kan dagens övriga aktiviteter börja. Fortsättning på skrivandet och lunch med väninna.

Paus från redigeringen vid heliga bergets fot

Eldens berg 1-a redigering 2019

”…En gammal farbror med vitt skägg och turban ser mild och snäll ut då han stillsamt erbjuder oss sin cykeltaxi. Vi har kommit fram sent till Varanasi, (eller Benares som det fortfarande kallades 1976, engelsmännens namn på staden). Han tar fram en ask tändstickor med en bild av Mahatma Ghandi på och tänder varsamt en stearinljusstump som han placerar i en lykta som hänger längs fram på cykeln, så gulligt! Elsa och jag ler mot varandra, lyktan kan väl inte lysa upp vägen, men farbror slänger vant den rutiga schalen över axeln, den som ibland tjänar som handduk, ibland turban och ofta just en schal och hoppar nöjt upp på cykeln med oss sittande bak på trehjulingen med vårt bagage vid fötterna. Allt tycks mig gå i ultrarapid, kor och människor lunkar likt sovande på gatorna på väg mot sina boningar. I luften anar jag en svag doft av rök och fukt och här och var syns människor sovandes under något skynke. Sista biten får vi gå pekar vår cykeltaxichaufför och tar emot slanten vi ger honom och virar in den i en dold gömma i schalen. Vårt guesthouse nära Dasavameth Ghat ligger inne längs en smal gränd och har ett tempel tillägnat elefantpojken Ganesh vid entrén. Det gör mig glad, för långt borta är de tabun mot avbildningar av gudomar som jag tvingats anamma under det år då jag bodde i Pakistan…”

Indien, mitt andra hemland, fyllt av kaos, buller, avgaser och själslig närvaro. Sitter och redigerar text jag skrev för två år sedan då jag sist var här på semester från mitt jobb. När jag jobbar hemma i Sverige har jag inte den tiden. Men lite taget, det växer fram. Fortsättningen på min första bok tar längre tid än jag kunnat ana, men den får ta den tid den vill. Jag har inte bråttom, vill bara vara sann! Det kanske tar tio år till…..

Look behind, look behind I said to myself, and there it was so clearly

This photo was shot in an instant this morning when I saw through…
Behind and through the structure you see the Mountain Arunachala 
The structure is the mind that becomes more transparent with meditation
The mountain is the timeless presence and is called (Shiva) Arunachala.

Arunachala the Sacred Mountain

This is one of the metaphors that came to me today – coming out of the meditation hall, after breakfast this morning – my mind was dwelling in a greater vastness that touched my heart deeply. What normally would be considered as an ugly building construction that is disturbing the view, became a beautiful description and metaphor. In the beginning of our spiritual path we don’t see the forest for all the trees, (as they say in Sweden). We are so full of ourselves, our own mind, thoughts, beliefs, opinions, emotional issues, desires and fantasies. With the practice of meditation this ”veil of the mind” gets thinner and more transparent. We get to see what is behind.

Nandi the Bull

Perfect devotee
Nandi, the Bull
sits outside every Shiva temple with an unwavering look on his beloved, Shiva. 
I understand this as the human contemplation with no distraction concentrated on the target, the empty dwelling in the heart, just staying there and all gets clear, structures fall away, space becomes wast and the truth is seen clearly, the presence that holds everything.

A friend told me of her experience as a window, another metafor. I contemplated her word ”window”- beautiful! Yes I thought to myself,
there is an open window
Which can be felt as a heart
Where there can be felt a crack
A sweet wound
Through which I can enter
Into vastness 
And in that dwelling
There is no you or me
Only presence
Timeless vast and all one
Then there is no coming or going – in to it
It just may appear so for the person/mind
Thoughts may arise or not
The heart will not be affected
Heart=abiding presence
All words fall short
It may look like a station, (for the person) as if one enters or leaves but we know this is not really true
Here nothing comes and goes
🙏🙏🙏only love abides
Kali, Franciska von Koch, South India one of those blessed days

Curious about my book? Click on the link below:

https://www.amazon.co.uk/dp/9188097749/ref=cm_sw_r_cp_ep_dp_CnC8Bb14HMXB3?fbclid=IwAR17pKKhZ3POB5F4wmou4Mvy4HWv8mtL7XVTWyGE1CounfJU3gWncM3jkY4

Don’t mess with my love I said to myself

About isolation, love, abusive spiritual teachers and my true story

I tell myself today, its just another morning. When taking it for granted it is a big mistake. And that is how I relieve myself from my emotional story of pain, how I return to innocent presence, without entanglement. And then and there, in this moment I become free of the past.

From a photo project coming up – bathing in the shadow of the Sun

We had Christmas and New years is coming up, a time that we hopefully spend with loved near and dear ones. I did get invited to very dear friends and it was sweet and now as New Years is coming up it is a time that I find myself being somewhat isolated in my cabin in the countryside. Its my choice and not my choice at the same time. I will use my free time to write and take walks in the woods. Wishing I was one of those poets like Mary Oliver, living alone writing in nature. But my need for community / communication / mirroring is to strong, so I end up on social media and here I am. This is not a cry for mercy or empathy, I just like to share and reflect some things that concerns me.

Since I grew up with a large family and lots of festivities, I find myself pretty isolated as I live alone and don’t have kids of my own. I sort of decided not to spend another Christmas or New Years in Sweden unless I have a partner/family next year. Unless I am totally content with my situation being alone without a sense of context, unless I can appreciate my situation and enjoy it, I wont spend it alone.

My book and true story in Swedish and English touches upon many cultural beliefs, abusive spiritual thinking and adventure.

https://www.amazon.com/gp/product/B079QLX77W/ref=abs_add_sc_#customerReviews

So this begins to look like a very narcissistic text that I am writing which hits the nail why I am self-judgemental: it was not allowed in my childhood, to feel needy, dependant and emotional. You can imagine what that does to a young child. I toughened up and developed a very thick skinn. Today this skinn has had a major meltdown so everything is up to my face, I feel it all and its good, because when it can be felt all the way to its core, then it can be digested and there lays a treasure there, at the center. A treasure of being and presence. And that topic along with why I have the name ”Kali” along with my given name is something I will write more about in a coming blog text. So now over to another topic.

I have been reading some very upsetting articles about some existing cults that uses spiritual language and where appalling sexual abuse is taking place. It is no less then horrifying. Since I am a very dedicated spiritual meditator and an experienced ”Dharma-walker” with lifelong experiences of teachers and gurus I really hate cults and abusive teachers. Sure we are all humans, all teachers no matter how wise they may be, are humans, which means instinctual, sexual, power-issues can take over in moments. But there is no excuse for abuse. The greater power an individual has the greater is the responsibility.

Since I am also a Psychotherapist I get very engaged in matters that touches abuse in Spiritual paths and abusive teachers who not only misguide people but also damage them. So here comes a very disturbing information about the misuse of the word Tantra, and other old sacred teachings that have been totally misunderstood. When you open the link you find a lot of things you may want to know if you are interested in this subject: https://gurumag.com/

Since my writing journey begun and I published my first story in Swedish it has come out in English. I want to share with you a review of My book ”Uncommon Ground” by Ken Schubert which touches me a lot:

Masterfully written drama of the modern world”
A Romeo and Juliet tale of doomed passion, this book traces the evolution of two earnest souls bound together in the maelstrom of the late twentieth century. With an unerring eye for detail and a tantalizing detachment that comes from innocence wrapped in hard-won maturity, the narrator portrays the similarities and differences between two cultures in the process of radical upheaval and transformation. The characters, both the protagonists and their families, come to life like photographs in a scrapbook, suggestive and palpable. The reader follows the journey of a young woman, wise and bewildered beyond her years, as she finds a balance between the desire for surrender and independence. The guileless, sure-handed translation brings out the colors and universality of the narrative. Highly recommended for anyone who is seeking a masterfully written drama that weaves together the paradoxes of the past half century of human history.

You can get a taste and more here:

Due to many English speaking friends I have decided to write every second blogg in English. (Just please bare with my lousy spelling and somewhat limited vocabulary.) My book that was translated and published in English last Spring, which you find here by the way: https://www.amazon.com/Uncommon-Ground-Hippie-Hijab-Back/dp/9188097749?fbclid=IwAR3LqY5QieskVctdjxUrtYOfgqJOAq9vlk7R6KhoS-oqnQZ6kRinyKb0ONw 

It was translated by a very professional woman: jennifer@changelingTranslations.com