Franciska "Kali" von Koch

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. …skrev Verner von Heidenstam i dikten ”Åkallan och löfte”.

Jag träffade en gammal barndomsvän och vi diskuterade kärleken och den ”farliga” eldens njutning, hur man förhåller sig till den. Söker vi trygghet, en famn att landa i, eller passionen? De flesta hoppas säkert finna båda i ett förhållande, men går det? Ofta inleds en relation med passion som så småningom övergår i trygghet (vilket är underbart för vårt inre barn), med dagliga rutiner som följd. Detta är också något vi kanske behöver. Men risken är att vi då utvecklar ett så kallat medberoende-förhållande där givande och tagande blir till förväntningar, förhoppningar och besvikelser när de inte uppfylls. Att älska är verkligen en konst och kanske är det en ändå större konst att lära sig att gå vidare, släppa taget, lära sig av misstagen och våga öppna sitt hjärta igen och älska på nytt efter en besvikelse. Här är det viktigt att komma tillbaka till sin egen autonomi och att älska sig själv mer än andra. Det är inte egoistiskt, tvärtom så kan man älska andra mer om man är djupt förankrad i egen självrespekt och kärlek.

Så här kommer nu en inbjudan dig till att odla mer självkärlek i ditt liv med några tips som har hjälpt mig till större självkärlek.

Odla självkärlek

• Välj att se på vackra saker, till exempel blommor och andas in deras skönhet. Känn hur de känns i ditt hjärta.
• Var snäll mot dig själv. Förlåt de misstag du gjort, säg; jag gjorde så gott jag kunde under rådande omständighet.
• Unna dig olika former av njutning; massage, själv-smekning, en skön dusch med god doft och olja in kroppen efteråt.
• Rör på kroppen; ta en simtur, gör yoga eller något där du mår bra utan att pusha dig själv. Tänk på att njuta, känns, förnimma kroppen, även vid ansträngning.
• Ta stunder för tystnad, egen tid, meditation, sakta ner tempot, åk på retreat, sitt en stund med en kopp te i tystnad och se ut över världen. Öppna och vidga din vy, fågel perspektiv.
• Krama ett träd.
• Träffa människor som gör dig gott.
• Hjälpa andra är bra, bara man inte försöker RÄDDA DOM! (Varning för medberoende)
• Lyssna på musik, spela musik om du kan, måla med dina händer, sjung i duschen (även om du inte tror att du kan). Sjung i kör.
• Gå på klassisk konsert
• Våga lära känna nya människor, i lagom takt.
• Bli vän med tystnaden inom dig, ta tid för tystnad.
• Kom tillbaka till dig själv, kroppsförankring
• Fyll på med egna tips

Lycka till – börja om – kärleken finns inom räckhåll – inom oss

På resande fot i England 11 juni 2018

Tidiga söndagsmorgnar brukade jag i mitt barndomshem vakna upp till att klassisk musik hördes genom vårt hyresradhus ute på Lidingö. Där uppe på berget Björnbo omgiven av tallar grundade sig min förkärlek för klassisk musik. Inte som en kunskap där man vet vem som komponerat eller spelar. Inte heller med insikt om tonarter, instrument eller tidsepoker för nämnda verk. Nej, bara att musiken genomsyrade huset och fanns där, innebar trygghet och harmoni. Mina föräldrars förkärlek för den klassiska västerländska musiken tog sig många uttryck, som tävlingar vid matbordet om vem som kunde gissa rätt när radion spelade i bakgrunden vid middagen eller att det blev en praktisk barnvakt då man kunde lägga på tio stenkakor på den gamla grammofonen och vara säker på att vi barn skulle sova gott flera timmar senare då de kom åter och musiken alltjämnt pågick. Huruvida detta stämmer vet jag inte. Men jag minns inte att jag någonsin vaknade upp för att springa och leta efter min mamma. Däremot alltjämnt idag då jag vaknar på lördag och söndag morgon sätter jag på P2 för att lyssna på morgonklassiskt. Det inger omedelbart samma sorts rofylldhet jag minns jag kände ända in i själen (inte bara skelettet alltså) och så har det förblivit. Det enda som kan överträffa denna upplevelse av musik är tystnaden när den känns som bäst. En tystnad som bärare av närvaro utan ord. En tystnad som är fridfull och inger lugn och ro. Musiken däremot är balsam för själen, den håller i mig likt en omfamning och ger hemmets väggar en ombonad harmoni. Ibland kan jag dock känna mig invaderad av musiken. Till och med den klassiska musiken kan ibland kännas som en invasion i mitt väsen då den gör intrång på ett sådant sätt att den stör. Det är vid de tillfällena som jag inser att tystnaden står närmare gud än vad musiken gör.

När jag leder en aktivitet som kallas ”Stilla stund” på mitt arbetet med äldre spelar den klassiska musiken också en avgörande roll. Inte bara för att de ska känna sig trygga och rofyllda men också som ett redskap för att bära fram tystnaden. Då vi sitter tillsammans i en en cirkel med ett levande ljus i mitten och korta stunder av tystnad (omkring 2-3 minuter) varvas med lugn klassisk musik kommer alla till ro. Det fungerar som ett själsbad verkar det som. Man skulle kunna säga att det här är en aktivitet som är en ickeaktivitet, likt en meditation med musik som hållande kraft.

Its Winter in Stockholm and everybody is longing for the first signs of Spring. It could be the Black Bird all of a sudden sitting on a roof somewhere singing his way into the Sun set, or it could be the sign of some green anything trying to push itself through the hard icy ground. Anyhow the light is what we first notice, the days are getting longer everyday, with a few minutes, by June we will hardly have any night at all, just a few hours. I love the changing of seasons, especially the change from Winter to Spring. I am myself also changing my living environment which makes me dig into the old and threw it away, its a bit like a sermon, going through photographs, letters, old tax papers and god-knows-what. Here and there an unpleasent memory pops up and the next moment its the opposite. After having sorted out my office and filled up big plastic bags with trash I feel a lot sorted out in my head as well. Like this Japanese pot here: they say that once its broken and mended with gold, it becomes evan more beautiful, I feel like this pot. The last three years my life has been through the worst challenges in my life; loss…on all levels…they told me I would be renewed and that I would come out stronger and happier. I did not believe them. But they where right. As I am taking a new direction into my life, moving to the countryside, clearing out, cleaning out, sorting out old stuff, giving away, throwing out, diminishing my wardrobe and embracing my inner Poet, more happiness bursts fourth from my heart with tingleing sensations and sparks of creative energy. The birth of my first book ”Uncommon Ground: Hippie to Hijab and Back” into English; see Kindle and Amazon Check it out and read more here Its all ready available as digital book and on the 15th of April you can order it as a POD – (Print on demand). I am now ready to take the next step and write the second part, how Magdalena finally came to India and met with the Spiritual teachers that would transform her life from sleep to awakening, from dullness to clarity, from unhappiness to freedom. I pray you have a wonderful Sunday and I will keep you updated with the progress. Here is a small sample of what Im working on, sorry folks, in Swedish only to begin with:

”…..I ultrarapid till eldens berg

Vi sitter tålmodigt på hårda träbänkar och skumpar långsamt fram genom det sydindiska landskapet. Precis som den unge Ramana Maharshi en gång i tiden, är vi på väg med ett riktigt mjölktåg till det heliga berget och vi har inte bråttom. Var tionde minut stannar vi känns det som, ibland upp till en kvart eller en halvtimme och det tar en evighet att åka de tjugo milen från Madrass, en hel dag faktiskt och när vi väl kommer fram i mörkret hoppar vi glatt på en åsnekärra som tar oss med knirr och knarr till Ramanas ashram där vi möts av en stängd jättegrind. Vi ringer på en stor ringklocka i mässing som låter som en gammaldags telefon och som nu hörs borta från närmaste byggnaden och efter en stund som känns som en evighet kommer en vitklädd äldre man släntrandes med en jättestor nyckeknippa. ”We have arrived”, säger jag förväntansfullt, sträcker ut båda armarna och tror att han omedelbart ska öppna grindarna på vid gavel och storslaget välkomna dessa viktiga unga pilgrimer som åkt hela vägen ifrån Sverige för att söka upplysning vid det heliga berget Arunachalas fot och Bahgavan Sri Ramana Maharishis ashram. Han ser inte det minsta glad ut. ”Have you written to us about coming”, undrar han surt. Nej det hade vi ju inte men efter lite dividerande med en annan man som hämtades visade det sig att han inte kunde avvisa dessa unga 24-åriga damer i mörkret, för vart skulle vi ta vägen. På den tiden drällde det inte med hotell. På så vis fick vi vårt rum på andra sidan vägen i familjeavdelningen. Jag hade hellre velat bo inne på ashramet med de andra ”riktiga” pilgrimerna, jag insåg dock snart att den statusen hade inte vi, dessutom var vi flickor. Alltså familjer, par och damer fick bo i familjeavdelningen på andra sidan vägen….” 

Uncommon Ground: Hippie to Hijab and Back

I am so grateful to all of you who contributed to the translation and thereby in publishing of this book internationally. The financial support came from friends in Sweden, India, Israel, USA and Australia. Thank you also for editing, translating and believing in this project.

”As I’m sure you’ll agree, in these times of international strife and religious intolerance, it’s important to share insights into the lives of the real people behind the stereotypes. 

Franciska von Koch describes first-hand her life as the young wife of a Pashtun man in a traditional honor culture, with all the trials of love, cultural differences and the era of “sex, drugs & rock ’n’ roll”. Her spiritual quest and perceptions are influenced by everything from the liberal thinking of the 1960s hippie movement, to the patriarchal religions of the Old Testament. Based on a true story. To be published soon digitally and as a POD, (print on demand book) on Kindle, Amazon, Vulkan.

The year is 1971, and 17-year-old Magdalena is hitchhiking from Sweden to India, determined to find herself a guru. Invited to stay a few days with a Pashtun family in rural Northern Pakistan, she and the family’s son unexpectedly fall madly in love—a completely forbidden relationship. At first the two go into hiding in the mountains, but eventually Magdalena moves in with her husband’s family in their village.

Franciska (Kali) von Koch lives in Sweden and provides creative and musical activities at an assisted living facility. She is a certified Expressive Art Therapist and a Dharma teacher. This is her first book in the semiautobiographical series about Magdalena’s spiritual seeking and adventuresome travels. 

 My story, published in Swedish as a fictionalized autobiography, has already touched many readers. As an impressionable 17-year-old girl in the early 1970s, I fell in love with and married a Pashtun man in northern Pakistan. My book, ”Uncommon Ground – Hippie to Hijab and Back”, depicts my years living with him and his family in the beautiful and remote Swat Valley, a decade before the rise of the Taliban and the IS. The Swedish book, features authentic photos from my years in Pakistan as well as authentic letters.

It is a story that in many ways confirms Western perceptions of this strict patriarchal culture, but it also shatters just as many stereotypes, as it portrays the great love and respect with which I was treated by my in-laws. Although ultimately neither of us could adapt to living in the other’s culture, the overall message of the book is positive, and the response from my readers has nothing but positive. Several have also commented, “This sounds like a movie!”

Uncommon Ground – Hippie to Hijab and Back – English Translation copyright © Jennifer Evans/Changeling Translations AB http://www.changelingTranslations.com ISBN 978-91-88097-73-6 Cover design: Lilla Blå Tornet http://www.lillablatornet.se Photo editing: Lilian Staf The moral right of Franciska von Koch to be identified as the author of this work has been asserted in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act, 1988Originally published in Swedish with the title: Omvänt uppror, Förlagshuset Siljans Måsar 2015 – ISBN 978-91-88097-12-5 All Rights Reserved 2018 © Franciska von Koch – http://www.franciskavonkoch.com

”Be wildly devoted to someone, or something. Cherish every perception. At the same time, forget about control…”

Ljuset har börjat återvända och jag njuter av en tre veckor lång semester i vårt vinter-sverige.  När jag sitter vid elden om kvällen känner jag mig inte ensam. Den är så påtagligt levande och är ett underbart sällskap. Två veckor har gått och skrivandet har tagit fart, jag är inspirerad och fortsätter på det arbete som påbörjades i Indien förra året. Det som är mest fascinerande är att när jag skriver om mina upplevelser i Ramanas ashram och vid berget Arunachala, är det som om jag är där. Det är som om tid och rum inte längre finns, märkligt och underbart. Här kommer ett litet oredigerat smakprov ur kommande bok:

”Arunachala Shiva

”….Allt är annorstädes och samtidigt här…….. ett varande som bara kan beskrivas som kärleksfullt, gynnsamt men ändå på något vis opersonligt och objektivt. Ordet Gud finns inte alls med här. Jag bugar pannan mot marken av tacksamhet, inte dyrkan….”

Jag var på väg till en helig plats jag läst om, målet var sydindien och berget Arunachala.

Indisk tågresenär: – What God do you like? I like Ganesh only.

Magdalena: – Are not all Gods one and the same?

-Yes, yes, all same, but I like Ganesh more.

– But In India there is ’Parabrahman’, the God before all gods, right?

– Yes, yes but all same!

Det sägs att guden Shiva dolde sin självlysande form och uppenbarade sig istället som berget Arunachala och sade;  ”Så som månen får sitt ljus från solen, så skall alla andra heliga platser få sin helighet ifrån Arunachala.“ Detta är den enda platsen där jag upptagit denna boning för att vara till stöd för dem som kommer för att helga mig och erhålla upplysning. Arunachala är lika med ’AUM’. (Sanskritalfabetets första bokstav är AUM och används i början och slutet av de flesta böner och vid meditation som en ’mantra’. Stavelsen symboliserar den hinduiska världssjälen eller universum. Hela kosmos ska ha uppkommit av den vibration och resonans som följde på att AUM uttalades. I sin renaste form representeras AUM faktumet att allt är ett.)

Året är 1977

Stenarna är fortfarande varma efter dagens hetta, men mina fotsulor klarar det nu, det är inte som mitt på dagen då man inte kan gå på berget utan att bränna fötterna av sig. Att ha skor på sig är uteslutet säger Hamsa, för berget är heligt, berget är lika med guden Shiva, berget heter Arunachala och har dyrkats i tusentals år. När jag går uppför stigen blir allt tyst inom mig, stämningen slukar alla mina tankar och lämnar bara kvar en känsla av stilla vördnad. Det finns ett ställe där man kan sitta ostört och se solen gå ner i väster lika, betagande varje skymning då den den röda guldbollen sjunker som färgar himlen i olika och ständigt nya nyanser, ingen dag sig annan lik. Efter tet som serveras i ashramet passar det bra att meditera i solnedgången en bit upp bland de större stenbumlingarna. Jag är inte den enda som tycker om det, vi är några stycken som sitter på varsin stenbumling och njuter av den nedåtgående röda bollen i naturens omfamning bland djurliv i ett samhälle som långsamt drar sig tillbaka inför natten….” fortsättning följer…

Januari 2018

Det som berör mig idag är passion, kärlek, begär och vad som skiljer eller förenar dessa aspekter i tillvaron. Som buddhist är det begäret som leder till lidande på grund av att man klänger vid objektet och eftersom ingenting är varaktigt är det bara en tidsfråga till man förlorar det man älskar och fäst sig vid. Som Hindu använder man begäret och låter det riktas mot det gudomliga, bort från det ”köttsliga”, lite som i kristendomen, fast bortsett från synd och skam som är ett påfund i gamla testamentet och de patriarkala religionerna. Det är alltså en trancendens av begäret man då eftersträvar. Men inom den tantriska filosofin, (ej att förväxla med de sexuella utlevelsekurser som idag erbjuds i det namnet), är vardagen det fält där man utövar sin andliga praktik. Det är i varje dags sysslor man utforskar vad som är heligt, vad som är tidlöst och vad inte är det. Tantra betyder ”att väva” och mindfulness (medveten närvaro) är A och O för att kunna utöva Tantra. Begäret, passionen och kärleken får nu en helt ny dimension. Ber att få hänvisa till en gammal tantrisk text:

Vijnana Bhairava Tantra – The Radiance Sutras -en av mina favorittexter, i översättning från sanskrit av Lorin Roche kanske lite längre fram en översättning till svenska kommer.

”Be wildly devoted to someone, or something.

Cherish every perception.

At the same time, forget about control.

Allow the Beloved to be itself and to change.

Passion and compassion, holding and letting go,

This ache in your heart is holy.

Accept it as the rise of intimacy

               With life’s secret ways.

Devotions the Divine streaming through you

From that place in you before time.

Love’s energy flows through your body,

Toward a body, and into eternity again.

Surrender to this current of devotion

And become one with the body of love”

——

Detta tänder mitt hjärta!

Önskar dig en underbar och passionerad dag!

Kali/Franciska

Det sägs att när Jesus en gång kom för att be i templet upptäckte han att där var fullt med köpmän (”månglare”/Matteus evangeliet) som bedrev affärer och inte alls sysslade med andakt eller tillbedjan. Det fanns hos köpmännen inget hedrande av tempelområdet, ingen tystnad eller kontemplation. Det gjorde honom så ursinnig att de hade gjort om Guds hus till en bazaar, (en marknad), så han kastade ut alla ur templet med en enorm kraft och ilska. Jag kan riktigt se hur hönsen flyger och korgarna rullar vid denna beskrivning i bibeln.  Och jag tänker att det liksom är allas historia. Det är som en metafor för vårt liv; vi är Jesus, när vi kastar ut våra ohälsosamma beteenden från våra liv,

vi är också månglarna som bedriver olika affärer, när vi kompromissar och säljer ut oss, eller ägnar oss åt allt annat än sådant som kan föra oss djupare in mot vår egen sanning och kärna. Vi är självaste Tabernaklet (gillar verkligen det ordet), alltså kyrkan eller templet, det är vår kropp, vårt liv, vårt medvetande, det är bara att välja. Idag är det nyårsafton och vi sätter kanske upp mål för nästa år – 2018. Du kanske också överväger vad du vill bjuda in i ditt liv och vad du vill släppa taget om?

Den här ”Önskelistan” kan vara till hjälp en dag som denna.

• Skriv ner dina tio högsta önskningar.
• Föreställ dig dessa, känn dem i din kropp och skriv ner något som kan stödja dessa önskningarnas förverkligande.
• Skriv ner vad du har för avsikt att göra för att dessa önskningar ska bli verklighet.
• Meditera och släpp taget om dina önskningar och säg: ”för allas bästa, eller inte alls”.
• Säg en bön eller ett mantra (som passar dig), och lägg till ”jag kapitulerar för det gudomliga” = typ: Amen.

Min viktigaste önskning är att hålla mina händer på mitt bröst och min mage och säga till mig själv, ”jag är här”, (för mig), – när helst jag känner oro över att ingen annan finns där för mig.

Därmed önskar jag dig ett gott nytt år och må dina bästa och heligaste önskningar gå i uppfyllelse, må kärleken flöda genom oss alla.

Avslutningsvis vill jag citera en av mina absolut högst respekterade författare av vår tid; en nutida Jesus, skulle man kunna säga:

”Every time we feel a deficiency, a hole, a gap, there is a longing for that particular missing quality that resulted in the hole. But with that longing there is an additional subtle, underlying longing for the completeness, because each hole, each deficiency, makes you feel incomplete. So it is true that if there is a deficiency of love, for instance, you feel incomplete in your lack of love and you will long for the Love aspect. But you will also long for the completeness because the loss of Love destroyed the completeness. Likewise, the loss of Will destroys the completeness, the loss of Peace destroys the completeness, and so on….”
”I think it is a beautiful thing to recognize that the human soul has the potential to feel and be utterly complete. You see, the Brilliancy is our nature, the brilliance of who and what we are. That completeness, that contentment, that sort of complete deliciousness, happens by completely abiding in our nature, our Being, by not going out of ourselves. We find it by realizing presence itself. It is not found by trying to get pleasure or presence, or by trying to enjoy the presence. It is just being the presence…”
A. H. Almaas,
Från boken: Brilliancy: The Essence of Intelligence, Ch. 4

Ja, vad är det egentligen som behöver tilläggas denna första advent med fullmånen som blodfyllt lyser upp himlen denna kväll. Att mitt hjärta  likt en fjäril sökte sin blomma ute i öknen där den ej fanns att få. Den svävade och landade på en kaktus. Den trodde blint att kaktusen var en vacker blomma. Fjärilen ville det, och därför hoppades den det och därför inbjöd den till dans. Nu flyger den vidare, lämnar öknen och landar i sin egen famn. Mellan livmodern och hjärtat andas vi långt och djupt förbunden med jordemodern.

Jag har börjat vänja mig vid den välsignande tystnaden där jag allena rår över mitt liv, inte bara vänja mig, jag njuter av den inre stillheten. Men samtidigt säger en förnuftig röst; borde du inte vara tillsammans med någon, leva ihop med någon eller åtminstone ha ett särboförhållande? Däggdjuret vill ha sitt gryt med andra! Flockdjuret i mig finner det onaturligt att tillbringa så mycket tid allena. Men det är faktiskt rätt skönt också. Det är väldigt ansträngande med passion. Tacka vetja lugn och ro, nej jag är inte cynisk! Maria Wine säger ”..övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-…..” Det är just det jag menar, man både får för mycket av varandra och samtidigt för lite…. det blir liksom aldrig lagom….

Mer axplock ur dikten – Den dagliga kärleken av Maria Wine

”….Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek…”

Hela dikten av Maria Wine

I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, oh, du tillbedjare, att få smälta samman och uppgå. Att åter få bli ETT. Vissa kallar det Gud, (Kristendom), andra kallar det Tomheten, (Buddhism), en tredje menar att det är att ge sig hän och bli ödmjuk, (Islam). I den psykodynamiska teorin, (västerländsk ”typ ateism” psykologi), menar man att det är längtan tillbaka till den oceaniska lyckan och föreningen med mamma som är vår längtan till förening. Kanske är alla dessa samma sak fast med olika ord beskrivande något som ligger bortom ordens och förnuftets domäner. Kulturer har genom historien beskrivit dessa tillstånd utifrån det kontext som varit gällande. Själv tänker jag att längtan efter mamma och Gud är nära besläktat men ändå inte riktigt samma. Gud finns liksom före ”modern”. Gud står för tomhet och fullhet, allt och intet, bortom och hitom. Låt oss byta ut ordet Gud till Närvaro, så blir det mycket tydligare vad det handlar om. För när jag är fullständigt närvarande upphör min personlighet att dominera arenan i mitt liv. Detta sker ofta i små doser, ja till och med ögonblick och avhängigt mitt eget intresse (längtan och förståelse), kan det komma att bli mer vanligt i vardagens upplevelser. Människor som ägnar sig åt trädgårdsskötsel, konstutövning eller extrem sport, ja allt som man blir absorberad av, kanske inte kallar det för uppgående, men upplever naturligt detta tillstånd, eftersom det är människans själsliga hemvist. Det gör oss lyckliga att få bli absorberade, att få förlora sig i något eller någon, eftersom det påminner om det så kallade upplysta tillståndet av enhet.

Men eftersom att smälta samman innebär upphörande av det egna individuella jaget är det också skrämmande, i synnerhet kanske för nutidsmänniskan i väst.  Hur kommer det sig att vissa individer alltid skyddar sig mot sammansmältning, medan andra bara längtar efter att få ge upp och ge sig hän med en annan människa. Det här med att känna att man är en autonom varelse å ena sidan och å andra sidan en som bara vill uppgå i något/någon. Det har både med vår ”mamma”-relation att göra tänker jag, vilken sorts anknytning vi haft, vad som saknats eller vad vi fått för mycket eller för lite av…och vår längtan tillbaka till det existentiella ursprunget, den gudomliga hemvistelsen, eller vad du vill kalla det för. Dessa saker skriver jag om och utforskar jag i min uppföljning av första biografin Omvänt uppror.

27 år gammal ägnar jag mig åt indisk klassisk musik, här spelar jag tambura (ett borduninstrument), och sjunger till, som sökaren av djupet genom musiken.

15 år senare sitter jag utanför ett litet tempel i Rishikesh, foten av Himalaya, med min japanska vän Chandra som jag också gjorde mycket musik med. Mina 18 resor till Indien har präglat mitt liv… men inga kulturella olikheter eller fascination över dem kan skänka så mycket inre tillfredställelse som tystnaden i mitt hjärta. Där utplånas alla kulturella olikheter. Och om man endast ser mig som en exotisk fågel med riklig livserfarenhet, så har man inte tittat tillräckligt djupt, varken i sig själv eller i mig. I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, du tillbedjare, att få smälta samman, med juvelen i lotusen. ”Om mani Padmé hum”, som man säger på Tibetanska. Det och den outtalade källan till sann kärlek väntar tålmodigt på att vi ska vända tillbaka vårt ansikte från reflexerna. Går det att vara människa som älskar i nöd och lust samtidigt frågar jag mig. Går det att vara autonom och sammansmält med en annan, samtidigt som man uppgår i den gudomliga närvaron?  Det måste gå, tänker jag och minns åter Khalil Gibrans ord att ”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga”. Jag har något att lära här.

Nu är det första advent  med fullmåne och min bok Omvänt uppror säljs för endast 90 kr inklusive frakt. Be mig signera den i valfritt namn så har du den snart på posten.