Did you know that King Ashok in India transformed Asia to Buddhism. Later the Moghuls (Islam) took over many countries. I am not against any religion or faith, but I m against war and fundamentalism no matter which flag it goes under. Our world is under the spell of national winds these days, and it is no good sign. The second World War was initiated like that. I have written a book about the days when most religions, including Islam, was embracing feminism. I travelled through Iran without anything covering my head. I travelled through Afghanistan in the same way. There where no Talibans or IS in those days. IT was the 70.ties and we all believed in Peace, love and understanding. I fell in love with a man from a culture of honour, we got married. Want to read about it? Download my book from Amazon in Englis or Adlibris in Swedish. I was just 17 and it was 1971….When I met him he showed me sculptures from the Buddhist time that farmers had found in the ground after the rain, so called Ghandhara epoch. We lived near an old Buddhist ruin in Pakistan for a while and we lived in Stockholm.
Today I was saddened by the hate I see in the world. Its so un ethical to hate, manipulate, set people up against each other and plant seeds for hate, publicly and in private, at work and on social media. I can only return to prayer in my heart, may people wake up to the truth of who they are, that we are in this world together, that consciousness is holy, no matter who it belongs to. (And by the way, it does not belong to anyone, but appears in everyone who is alive)
”Nu kommer blommorna, fåglarna, knopparna och det gröna gräset, nu lyser det ur varje buske, nu drömmer svanen om sina ungar i vassen, nu väntar havet på alla vita segel, nu sjunger uppvaknandet och solljuset väcker mig med löfte om lågskor och sommarjacka, nu väntar hängmattan på mig, välkomnar mig efter arbetsdagen
Det blev sommar och jag skrev:
Jag fixade iordning lite omedelbart i husvagnen jag köpt och med stor ansträngning fått över till Gotlandstomten jag fått låna. Jag satte mig ner och tittade på naturen utanför som magiskt välkomnade mig. Jag sjöng lite med medhavd minigitarr, målade lite symboliskt på en tavla, jag njöt av tre dagar och sålde den sedan med förtjänst. Min semester på Gotland blev ett lika oväntat äventyr som resten av livet har varit och kommer att bli och är.
Snart är det höst:
och jag har lyckats skicka iväg stipendieansökan till den gode Thyra KLeens fond för att klara mig med garantipensionen nästa år, jo pension! Planerar att åka till Indien 1/1 2020 som nybliven ”fattigpensionär”, men jag känner mig inte ett dugg fattig. Jag har aldrig känt mig så rik i hela livet som nu! Ändå har jag inget av det som de flesta människor sätter högt värde på: en fast partner vid min sida (jag har ”bara” en älskare (alltså inte så bara), som jag njuter samman med då och då), inga barn och barnbarn, fast jag gläds åt min systers och mina bonusflickor som jag träffar ibland, ingen villa eller sommarstuga heller, Jag hyr en sommarstuga ibland och jag har en hyresrätt i stan. Jag har ingen fet pension att se fram emot, men vad är det då som gör att jag känner mig så rik? Min älskare sade en dag till mig; ”du är lyckligare än många miljonärer jag känner”. Visst skulle det vara underbart med mycket pengar, ett hus vid havet, barn o barnbarn och någon att älska dygnet runt, men det är inte det som gör en människa lycklig. Allt du har kommer du att förlora säger Theravadamunken och nunnan, det låter hemskt, men all vet att det är sant.
En annan älskare jag hade för något år sedan (som hade just allt det där och mer därtill, 50 000 i pension, 10 barnbarn, fastigheter lite här o där samt ett utomordentligt glatt humör och dessutom en frisk kropp), han sa: ”hur kan du investera allt ditt intresse i det andliga, du har ju lagt all din energi i dessa ting”! Trodde han ja! Men männen då? Relationerna, psykologin och arbetet med människor? Samt de ljuva konsterna har ju också fått sin beskärda del, förutom meditationen, utforskandet, indienresorna retreaterna och deltagande vid diverse program.
Har meditationen gjort mig lycklig, kanske du undrar. Inte enbart, det är en hel livsfilosofi vi talar om som delvis kan sammanfattas i ett citat av Buddha; ”livet är en daggdroppe som dinglar på änden av ett löv i gryningen”. Delvis därför jag är samtidigt en livsnjutare i stora mått, trots att jag inte dricker vin varje dag, knappt varje vecka
Någon berättade en gång om en man som satt i en stor tom lägenhet på en stol med en liten resväska bredvid sig, då en besökare kom och frågade ”på genomresa? Ja, svarade mannen och tillade, är inte alla det?
När man är 20 tänker man sig livet framför sig, när man fyller 50 inser man att man börjar titta lite bakåt och när man passerar 60 som jag har gjort inser man att livet hela tiden utspelar sig i nuet oavsett det är igår eller imorgon. Om allt detta och Magdalenas fortsatta äventyr kommer jag att skriva i del 2. I Omvänt uppror, min första bok, som utspelar sig på tidiga 70-talet hinner Magdalena avverka sitt första äktenskap med en pakistansk man. I kommande bok är hon nyskild samt rik på erfarenheter och 24 år gammal då hon beger sig till Indien. Berättelsen utspelar sig i nutid, dåtid och en föreställd framtid. Det blir en resa i tid och rum och bortom densamma. En mandala, en spiral, en inochutvändning och ett äventyr i ett.
Fånga ljuset och andas in i hela kroppen – allt är en dans med erotik, kreativitet och ständig pånyttfödelse.
Du kanske undrar varför jag inte skrivit bok 2 redan? Det har ju faktiskt gått fyra år! Som förvärvsarbetande med människor har det tagit upp all min kraft. När jag tar ut pension nästa år kommer jag ta tid för mitt skrivande och inte bara del 2, utan bloggande, meditationsgrupper, klienter, utställningar, föredrag och ett liv som själv-publicerande författare. Och som glad pensionär kan jag göra nästan helt och hållet som jag vill i stunden, precis som min sorglöse vän.
Åh, det är såå mycket jag vill förtälja.
Mondaymorning
Just another day to wake up to? Or
embrace each moment with curiosity and wonder.
How long, one year, 10, 20, 30 years or just one day more to live??? As the Buddha said: “life is a dew drop hanging at the end of a leaf at dawn”
When I find myself looking for too much security, too much control, too much guaranty that’s when the old Buddhist in me wakes up; Alert! :-nothing lasts, remember, AND each moment is really where the treasure hides, where the mystery abides, where my happy heart starts to quiver like a Humming bird. Let me embrace each moment and not take anything for granted. Now I listen to the rain and take to my meditation pillow with a cup of tea. Enjoy your day now- you too – like I- May you be blessed!
Happiness is not a warm gun, (like the Beatles was singing), but a cold one, a gun that does not need to shoot any more. Just abiding…
Oh dear, it’s too long since I last updated my blog! What have I been up to you may ask. I wonder, while Face booking eats up my time! But I promise to give more attention to you now, my dear reader. Life plays out its drama while something deep down is very still. As a working class hero I hope this will be my last year as employed, and that my time for writing will increase with my retirement in 2020. In the mean while loving, playing, meditating, having time for creativity plus hanging out in nature has a priority. Next week I will share with you how that happens this Summer. Until then I pray for your happiness and wellbeing. And if you still have not read my book, you can order it below and enjoy a good Summer reading. Three bows… SisKaLi, Franciska
Blessings from my hermitage
Absolutely stunning and the fact that this is non-fiction, that this is a true story, makes it even more interesting. Told with a warm and endearing voice, Franciska von Koch brings to life the people she met while living as the young Swedish bride in the Pakistani home of Shahid and his family. Franciska von Koch paints a moving portrait of her alter ego Magdalena’s trials in the Swat Valley of northern Pakistan, the beauty of the countryside, the love of her husband and his welcoming family and the eventual collapse of their dream.Sieve the light
Time for my promised english update: Since this is not a diary, nor a travel blog, i wont be telling you about how it was to come back from India to Sweden in the middle of the Winter. Its enough to say that it is always a dance between extremes and a paradox, since Sweden and India is about as far away as you can get in opposite culture and believe me, if you are Indian and you think you want to live in Sweden, forget it. What you will get is a country where everything is extremely clean, where no one speaks to you on the subway, where you get your salary on time but everything is so expensive that you only feel rich if you translate the value into rupees. Here in Sweden people are individualists, they live alone, and are autonomous. You will most likely feel very lonely, because as an Indian you have learned to always be in company of others, friends, family, society, animals and everywhere there is an outburst of living creatures. So the dream of the fantastic West is usually not what one holds in ones dreams. At the same time as a Swedish women going to India I am not only fortunate since my money is worth 8 times its value but I can also choose what to do and how to live when I am in India, which I believe is not always the case for Indian women.
I miss waking up in the morning hearing the sounds of a world waking up; a dog barking, a prayer from some temple or mosque, sounds of a roaming cow, the birds, the sun that dawns while someone sweeps the ground in front of the house. What I don’t miss of course is the pollution and all the traffic. I am grateful for being able to meditate at the foot of Arunachala the holy mountain that is considered to be Shiva.
Below you see the temple that is in Sri Ramanas ashram. Below is a photo from the days in the early 80tis when I studied Indian Classical music. Thank you India for remaining India my love.
Det första som hörs är en avlägsen bil i natten. Sedan lång mörk välsignad morgontystnad i den indiska ljumma temperaturen. Nästa ljud en kossa som råmar, efter en stund ett hundskall och så det välbekanta ljudet från någon som sopar. Innan fler trafikljud och människosorl annonserar dagens ankomst hör jag en toalett som spolar, sången från minareten. Dags att gå upp nu och gå till templet för att meditera i den gamla hallen där Ramana Maharishi brukade sitta, så stilla och vänligt där. Det är en av mina sista dagar i Indien för den här gången. Mitt älskade Indien! Jag älskar vad du gör med mig, vem jag ”blir”, lugnet inom mig. Snart går jag längs den uppvaknande staden, möter kor som blir mjölkade vid väggrenen, hundar som ännu sover i sin gropar, folk som stannar till med sina fordon för att gå in och bli välsignade i något tempel, innan de far vidare till sina arbeten, innan jag släntrar in på ashramområdet och tar av mina sandaler. Snart sitter jag i det tysta rummet tillsammans med ett tjugotal andra i skräddarställning på golvet och landar i den djupaste stillheten inom mig. Sedan kan dagens övriga aktiviteter börja. Fortsättning på skrivandet och lunch med väninna.
”…En gammal farbror med vitt skägg och turban ser mild och snäll ut då han stillsamt erbjuder oss sin cykeltaxi. Vi har kommit fram sent till Varanasi, (eller Benares som det fortfarande kallades 1976, engelsmännens namn på staden). Han tar fram en ask tändstickor med en bild av Mahatma Ghandi på och tänder varsamt en stearinljusstump som han placerar i en lykta som hänger längs fram på cykeln, så gulligt! Elsa och jag ler mot varandra, lyktan kan väl inte lysa upp vägen, men farbror slänger vant den rutiga schalen över axeln, den som ibland tjänar som handduk, ibland turban och ofta just en schal och hoppar nöjt upp på cykeln med oss sittande bak på trehjulingen med vårt bagage vid fötterna. Allt tycks mig gå i ultrarapid, kor och människor lunkar likt sovande på gatorna på väg mot sina boningar. I luften anar jag en svag doft av rök och fukt och här och var syns människor sovandes under något skynke. Sista biten får vi gå pekar vår cykeltaxichaufför och tar emot slanten vi ger honom och virar in den i en dold gömma i schalen. Vårt guesthouse nära Dasavameth Ghat ligger inne längs en smal gränd och har ett tempel tillägnat elefantpojken Ganesh vid entrén. Det gör mig glad, för långt borta är de tabun mot avbildningar av gudomar som jag tvingats anamma under det år då jag bodde i Pakistan…”
Indien, mitt andra hemland, fyllt av kaos, buller, avgaser och själslig närvaro. Sitter och redigerar text jag skrev för två år sedan då jag sist var här på semester från mitt jobb. När jag jobbar hemma i Sverige har jag inte den tiden. Men lite taget, det växer fram. Fortsättningen på min första bok tar längre tid än jag kunnat ana, men den får ta den tid den vill. Jag har inte bråttom, vill bara vara sann! Det kanske tar tio år till…..
