Coronatider – att leva med ovisshet & Buddha Dharma

Ovisshet innebär saknaden av egen kontroll, allt vi kan göra är att befinna oss i den situation vi befinner oss. Själv går jag längs stranden och plockar stenar, fossiler som har existerat längre än sinnet förmår omfatta. Dessa stenar har sett många pandemier härja, många krig och naturkatastrofer omvandla det vi kallar vår värld till något annat och för oss okänt.

Havet famnar mitt sinne och ger det utrymme att försvinna.

Gotland; kultur, kreativitet, hav, elementen. De vackra solnedgångarna, det stormande vågorna, väder och vind. Tacksamhet över möjligheten att kunna tillbringa denna vår och sommar under coronapandemin här med en vän. Skriver på min andra bok, mediterar och gör yoga.

Citerar ur min kommande bok: Om ett andligt liv i världen under 50 år:

”Att fördjupa mig i den tidiga buddismen och dess meditationsutövning Vipassana, blev ett genombrott. Denna jordnära och praktiska levnadsfilosofi var något helt annat än att inspireras vid en mästares fötter och insupa dennes visdom långt hemifrån inlindad i Asiens andliga kultur. Även om rötterna är desamma långt tillbaka i tiden, levereras kunskapen om det som kallas ”Buddhadhamma” i en helt annorlunda förpackning än det indiska filosofiska system som kallas ”Vedanta”.

 Som den romantiker som likt ett skepp lätt kunde driva ut över öppet hav från en välsignad famn till en annan, en lärare, en älskare, en guru eller andligt tilltalande system, ”allt var ju trots allt från Gud” i min värld, så var den buddistiska meditationen precis vad jag behövde.

Genom övning i objektivt betraktande och en stadig förankring i kroppen landade min rumpa tungt på meditationskudden och mitt sinne fann avslappning i nuet. 35 år senare välkomnar mig fortfarande dagligen Zafun (meditationskudden) till stunder av frid och tystnad  genom medvetet varande…”

Och allt hör samman i en hel väv…

Eternity just around the corner

Carlos Castaneda said you should let death sit on your left shoulder. I feel this is a very good advice, for me at least. When I first heard it many years ago I did not understand it so well. Today its like a blessing, because when I remember that each day is a gift and that I don’t know how long time I have left; one day, one year, ten years, maybe more, nobody knows, then I can feel how eternity is just around the corner.

These are times when we need each other more than ever, when people of this world needs to see themselves as a whole organism, not just as particulars.

Just like I can see myself and my small situation as the most important, which it is to me, I can also lift my view and see beyond me, see the greater picture, the totality. This crisis brought about with the pandemic is a great opportunity for us to learn and to bring more awareness to the whole.

More than ever spiritual teachers are offering their meditations online for free. In service and in empathy groups, music and culture of all kinds meet online and there is a lot of good things happening socially, not only do we get cleaner air and water, we also get more quiet and have time to reflect, be still together.

There comes those days when things happen in each ones life which we call humbling, a dear ones passing, a friend leaves, things crumble and old age comes. This time it is happening to the whole world and its humbling. Nature is our friend when we take care of her. When we exploit our friends too much it comes a point when they turn our backs on us. Now its time to start to grow some seeds of sharing the best of us and get back to basics.

Kali teaches us about impermanence

This what we call life in a physical body needs our respect, love and deep compassion. My personality is temporary but it can love and be devoted and by loving my Self, the small self and the big Self, I get united with that beloved. The non dual is oneness and love itself sure, but you and I are it’s expression and when we love ourselves we are united with what we love. I love to live to love to unite with my beloved through my love from the smallest grain. 

A longer text on death from 2009 

When my mentoring teacher once asked me if I was not afraid contemplating death, and I said no, I later had to ask myself if this really is true. Am I not afraid of death or am I in a state of denial?  I really don’t no for sure. But as I now feel into where fear arises it is much more to do with things in life, like my boyfriend leaving me or people getting really angry with me and deserting me, leaving me behind, making me feel left out and so on. These are the kind of things that scare me, because I know from experience that the emotions of pain can be so overwhelming and the sadness and loneliness that comes with it. But when I read about death and dying, when I contemplate death and impermanence in such an open way, inspired by people like Joan Halifax (Letting Go, Letting in Light, Being with Dying, Joan Halifax Roshi), Steven Levine, (One year to live), Larry Rosenberg, (Living in the Light of Death), and the buddhist- maranasati practice etc. on death it gives me a sense of direction; what really is important in life. 

During The Corona Pandemic 1 April 2020 I was flying back from Mumbai to Sweden

But initially when I read the Buddhist sutta 143; Advice to Anathapindika, I felt sick and had to put the book down. But then as it went I started having similar experiences as when we did the charnelground practices during a retreat during last fall, looking at photographs on dead bodies. My mind got into such a dark and silent place, it stayed for hours that time. It is peaceful, like a very silent, dark and mysterious place of nothingness within the mind itself, strange and powerful. Like being nowhere and nobody. Now with practicing awareness of dying it happens every now and then. More often when saying out to myself the sentences like:

“this body will die, time of death is uncertain”

It is really interesting! There is a deep mystery to this practice looking at dying, and I want to devote more time to it, it brings peace. I am remembering Ramana Maharishi who went through death as he a was laying down to die at age 16 in his room. This practice also makes me detach from “my life”, “my stuff”, “my things”….

I start to appreciate all the little details around me, small things like caring for my food, washing up, walking, breathing, talking, reading, meditating, writing, cleaning up my wardrobe, clearing out old stuff from the basement and giving it away to charity or selling it at a flee market for almost nothing, having a sense of it just being recycled moving into another’s hand. It brings awareness to everything’s connectedness.

And when I think about how it was when my mother died 20 years ago and how I nurtured her through the last two months of her life, unprepared as we all where for this sudden event, when it was found that she had a terminal illness, very painful and short time left to live. I took it on to serve her as my own child and when I think about it I can still feel her, sense her, as if she did not go anywhere but only the body left. I cannot explain this, but death felt to me like a relief. The whole room was bathed in light and stillness, it became a sanctuary and she was so beautiful the first 15 hours or so after.

”I guess I don’t believe in death.”

There is no end to things just like there is no beginning. Contemplating death while being alive seems to me to be a very important thing that has been neglected by our culture. It puts things in perspective; where and what do I really want to do with the time left of this life? What is worth putting energy into? Where can I be of best service, how can I embrace love and live from a more loving place? These questions are burning issues within me and I feel an urgency and a willingness to change whatever circumstances needed (if needed), in order to live this life, moment by moment with honesty and integrity, sincerity and passion for the Dharma, the Enlightened life of -the Buddha, and the Sangha, the community of people who share an interest.

Readings on death:

MN 143: “Advice to Anathapindika,” trans. by Bhikkhu Bodhi, plus 2 versions on-line:

http://www.accesstoinsight.org/tipitaka/mn/mn.143.than.html

http://www.accesstoinsight.org/tipitaka/mn/mn.143x.olen.html

“Kisagotami” from  Great Disciples of the Buddha,

Our Real Home, by Ajaan Chah, available on-line:

http://www.accesstoinsight.org/lib/thai/chah/bl111.html

 “Compassion”  from The Four Sublime States  by Nyanaponika Thera,

http://www.accesstoinsight.org/lib/authors/nyanaponika/wheel006.html

“Death is Unavoidable”, from Living in the Light of Death, by Larry Rosenberg (pp78-121), attached

“Everything is impermanent”, from Dipa Ma: The Life and Legacy of a Buddhist Master,  page 68, 

The Tibetan Book of Living and Dying, Sogyal Rinpoche 

A Year to Live, Steven Levine

An interview with Stephen Levine: 

http://www.personaltransformation.com/Levine.html

Graceful Exits: How Great Beings Die, Sushila Blackman 

The Grace in Dying, Kathleen Dowling Singh

Being with Dying, Joan Halifax

Living in the Light of Death, Larry Rosenberg

Mamma som bunkrade konserver lite nu och då kunde ofta halvt skämtsamt säga ”det är bra att ha om det blir krig”

NEXT WEEKS BLOG IN ENGLISH

1 april 2020 Frankfurts flygplats

Efter några dramatiska dagar i Tiruvannamalai i sydindien är jag och ett mindre gäng svenskar evakuerade genom Tysklands försorg.

Alla i Indien bar mask så det har blivit även min vana, men många vänner i Sverige undrar varför. Är du rädd för att smitta undrar de, nej jag vill inte ta i saker när jag till exempel handlar och sedan på mitt ansikte.

Det började med att UD rekommenderade alla svenskar att ta sig hem. Fortfarande tänkte jag då att min resa hem är inte förrän om fyra veckor och det blir lagom att åka hem då. Morgonmeditationen på min veranda efterföljt av det lugna yogapasset före frukost och skrivandet därefter hade blivit en välsignad rutin för mina dagar och att sedan åka på min hyrda scoter ner till Ramanas ashram när det började bli lite svalare framåt kl 17, sitta och meditera i den miljön och i det energifältet hade blivit perfekta dagar för mig i min nya lya. Jag älskade det! Men den första dagens utegångsförbud följdes snabbt av en vecka och blev till tre veckor. En magkänsla i mig började röra sig; tänk om det inte går något flyg om fyra veckor? Vad händer då?

Helena från Karlstad vill hem till varje pris. Häromdagen kom hon förkrossad tillbaka ifrån flygplatsen i Chennai, de hade ställt in hennes flyg. Sen skapades gruppen ”Nordbor i Tiruvannamalai” på appen whatsup och en faslig korrespondens satte igång. Då gäller det att få ett tillstånd att åka till flygplatsen trots utegångsförbudet.

Överst till vänster ser vi reportrar som filmar oss utlänningar då vi kommit till den nyupprättade ”Helpdesk” – kontoret utanför Ramana Ashram som är stängt pga corona. Alla som kommit hit vill söka vägtillstånd för att kunna åka till flygplatsen, det är en omständig och byråkratisk uppgift.Polisen kom och ritade cirklar med mjöl som de ville vi skulle stå i för att hålla avståndet. En bil med hälsovårdare kom och mätte febern på oss och solen stekte medan vi väntade på att få hjälp.Se filmen nedan genom att klicka på länken.

https://www.facebook.com/Kalisnowlion/videos/10158038424777649/

Efter några samtal med min nära vänner som bor här på plats och hemma fick jag plötsligt någon slags beslutsamhet och inre magkänsla. Frågan var om detta var en riktig magkänsla eller bara en andragenerationens krigstraumaupplevelse. Mammas upplevelser av ghetto och flyktingstatus under andra världskriget sitter djupt rotad i min dna, tänkte jag. Om inte i min dna så har jag i alla fall fått den med bröstmjölken. Mamma som bunkrade konserver lite nu och då kunde ofta halvt skämtsamt säga ”det är bra att ha om det blir krig”. Det hade liksom blivit en av de där skämten i familjen som outtalat bar med sig en gravallvarlig sanning. Min instinkt fick leda mig och en av mina närmaste vänner sa bara;

– Kali, om det flyter lätt så följ bara med. Åk hem till Sverige och kom tillbaka till Indien sedan. Och jag behövde de orden från honom för att känna att det var rätt. Likaså en annan vän sade;

– Du är svensk, du kommer inte kunna gå ut på din veranda om några veckor, det kommer bli fruktansvärt varmt, uppåt + 40-50, du kommer inte palla. Och med utegångsförbudet blir det jobbigt, vi vet inte hur  länge det här kommer hålla på…

När vi äntligen fått vårt vägtillstånd för att kunna ta taxi till flygplatsen 4,5 timme gick det undan. Tomma vägar och flera vägspärrar med misstänksamma poliser som noga undersökte vårt tillstånd gjorde oss lite spända. Jag tänkte bara inte de får för sig att vi måste till något sjukhus för att testas. Stämningen mot oss västerlänningar hade varit lite svår ibland de senaste dagarna, som om det var vårt fel att coronaviruset kommit hit. Vid en vägspärr då en polis tittade in i bilen och såg oss, backade han som om han sett ett spöke.

Massor av brevväxling via mejl och sms med svenska ambassaden i New Delhi samt tyska konsulatet följde. Svårast var att få tillstånd att åka taxi till flygplatsen under utegångsförbudet och lite läskigt var det att åka genom vägspärrar med poliser och sjukvårdspersonal som var rädda för virus.

En hotellnatt i Chennai väntade då vi fortfarande inte visste om vi skulle komma med det tyska evakueringsplanet. Först sa de nej, ni får åka först om fyra dagar, men sedan väckte de oss mitt i natten och sa att vi fått plats.

Vi lyfte ifrån Bombay och ovan molnen serverades vi en kartong med några smörgåsar och en flaska vatten, det var allt vi fick på 10 timmar. Flygpersonalen höll sig undan oss iklädda full skyddsmundering.

Frankfurts flygplats låg ödslig och endast en kiosk och några take away restauranger var öppna. Ett enda hotel var öppet i hela Frankfurt och det var Sheraton på flygplatsen. Nästa morgon fick vi veta att hela flygplatsen skulle stängas ner om några dagar.

Fortfarande nu när jag en vecka senare sitter på ett tyskt Lufthansa plan till Stockholm från Frankfurt, efter en resa med evakueringsplan från Indien med flygvärdinnor inbakade som michelingubbar i plast från topp till tå med munskydd och handskar, efter tomma ödsliga flygplatser och vägar i en värld med utegångsförbud, känns allt som en science fictionfilm och mest likt en dröm. Utanför ligger de vita gulliga molnen under oss på den annars klara himlen, oberörda av pandemi och människors rädslor. Stillheten är densamma här och överallt. Stillheten i stormens öga vilar fortfarande helt stilla i sig själv. Snart nu landar vi på Arlanda och den vännen som imorse sade;

– Du är räddad, han vet inte vad jag lämnat för oas för att komma hem till Sverige. Men hemma får man i alla fall ta en promenad. Idag läser jag på sociala medier att Tiruvannamalai fått  sin första virusinfekterade person i Corona-19. Bara det inte blir som i Italien tänker jag? (Det blev det inte).

I Liljansskogen kramar jag ett träd och i Kungsträdgården möttes jag av körsbärsblom.

7 april 2020 Stockholm

Vaknar i min systers lägenhet, eftersom min egen är uthyrd och läser i nyheterna att 1 244 421 kända fall är smittade i världen och att 68 976 har avlidit till följd av viruset. I Sverige har 401 personer avlidit och det land som har flest avlidna i viruset är Italien där 15 889 personer dött. Det verkar som att inget land är förskonat även om det är färre i Afrika (ännu så länge).  Och just idag finns det 6 830 kända smittade i Sverige och 4 067 i Indien. Hela världen håller andan, hela världen kämpar för att få fram arbetskraft som kan hjälpa till i vården, jättestora krissjukhus byggs och allt, precis allt står på ända. Många, många miljoner människor är hemma just nu i karantän eller nödvändig isolering från sina barn, barnbarn och vänner och många fortsätter sina arbeten hemifrån genom olika digitala plattformar. Alla grupper av fysisk gemenskap är på standby alla uppmuntras hålla en till tre meters avstånd ifrån varandra. Istället har vi nu grupper och undervisning via dataskärmen.

Det sägs att viruset är luftburet så allt fler bär mask och/eller desinficerar sina händer och saker man tar i oavbrutet. Själv bär jag den mask jag köpte mot avgaser i Auroville, Pondicherri för ungefär en månad sedan. Så vad är det som händer då på det andliga planet i en världskris som denna? Vår meditationsgrupp har liksom andras har förlagts i det digitala rummet och fungerar förvånansvärt bra. Många möjligheter att meditera i grupp erbjuds gratis över nätet, psykoterapi erbjuds gratis till folk i kris och människor hjälper andra att handla. 

15 april

Det är ett kyligt Stockholm men våren är på väg, körsbärsträden blommar och hoppet finns att även dessa dagar av isolering skall få ett slut. Jag är tacksam att vara här även om jag saknar Indien.

Min veranda innan jag for ifrån Indien

Innan jag reste spelade jag inte följande: https://www.facebook.com/Kalisnowlion/videos/10158039373457649/

Expanding our Horizon

Lets work on staying kind and inclusive

Morning meditation under the mosquito net. Sunrise and it was the second day of curfew. Timeless in the universe when connected to core being and present with the here and now. 🙏In these times when many people are sick we need to expand our horizon and embrace everybody in our awareness I feel. Just feeling the connectedness with everything❤️

Art from 
http://www.thangkanepal.com

Looking at the stars from my rooftop laying on my back. I can recommend it. This is a painting of The Medicine Buddha, he is blue like the infinite sky 🙏just like our soul connected in oneness to all living beings.

Whatever affects one directly affects all indirectly. Martin Luther King Jnr

Allowing for vulnerability and staying with yourself is not bad. But get connected in healthy ways is important, for us so we can connect over internet but use a kind voice. Everybody is extra sensitive and the written word lands deeper now. A judgmental tone can be very painful these days during isolation and lockdown. Some people experience more loneliness than others. Some are too packed up together, others are to alone. The society is under pressure and we need to lift our self-centeredness to include all living beings, here and around us. This will heal the world. Be kind, kindness is a key.

🙏
Photos from under the mosquito net in the early morning on the veranda
Sun set second curfew day from my roof in India
❤

Världen går i retreat

Många intressanta öden skulle jag kunna förtälja om, människor som skapat sig en annorlunda livsstil här i Indien, alla med sin egen unika historia. Många lever här i många år och dör sedan värdigt och låter sina fotsteg försvinna omärkligt som när havet sköljer upp på stranden och dränker avtrycket för att återgå till sin ursprungliga strand. Här i Indien finner många människor sin andliga hemvist och väg. Säga vad man vill om kaoset, avgaserna, fattigdomen och de fruktansvärda sociala orättvisorna som kan sticka i ögonen vid första anblicken. Här syns också den lugna idisslande kossan vid vägkanten, aporna jag just såg utanför i trädet som busar med varandra, människor som tar sig en siesta var som helst, ritualerna, färgerna, dofterna, kryddorna, musiken och konsten. Och min vän skriver till mig: stanna i Indien, du är tryggare där nu. Vem hade väl kunnat tro detta.

Tänk om alla visste

Pandemi & Corona är ord som är laddade med känslor

Det är intressant att ingen i hela världen kan bortse från vad som händer just nu, att alla och allt blir påverkat; vårt resande, vårt sociala umgänge, världens ekonomi på individens nivå och på global nivå. Här i denna oas där jag befinner mig märker vi också av pandemin men inte av att någon smittats. Ännu så länge.

Fred på jorden eller slagsmål nationer emellan

Ibland har jag brukat tänka att det enda som skulle kunna få oss att bli vänner här på jorden är om ett yttre hot skulle angripa oss, alltså – Aliens från yttre rymden. Nu har vi en situation som tvingar länder att samarbeta, människor spelar och sjunger från sina balkonger och luften går att andas och himlen sägs vara blå i I kina för första gången på åratal, därför att ingen är ute och kör. Världen är i retreat, andas.

Inte har jag tänkt på att ett virus som heter Corona skulle dyka upp på en djurmarknad i Kina (om det nu är så) och få en sådan spridning i hela världen som just nu och utlösa en Pandemi – vilket bland annat innebär att man har givit upp att försöka förhindra smittspridningen och att man nu är fokuserad på att lindra och ”platta ut kurvan”, alltså att så få som möjligt får viruset under en längre tid så att sjukvården klarar av det.

Retreat innebär att stanna upp och gå innåt

Världen saktar ner och det är bra av många anledningar. Soluppgång och hjärtöppningar. Långsam yoga och lång meditation rekommenderas och lyssna på världen omkring dig rekommenderar jag också. Jag har den stora turen att befinna mig i Indien just nu och rör mig genom dagarna i retreat stil. Önskar även dig detta välbefinnande. Att sakta ner är en av de första instruktionerna vi ger under en tyst meditationsretreat. Sakta ner och förfina medvetenheten om sinnets förnimmelser, om syn, hörsel, fysisk kontakt, både behagliga och obehagliga. Slappna av och andas, andas igenom allt.

Morgon yoga och meditation

Många länder och stora städer ber eller tvingar folk att stanna hemma. Vi är alltså påtvingade en slags retreat! Vi kan se på den här situationen på många sätt och olika sätt är viktigt tror jag. Här är några olika saker som jag tycker är bra att reflektera över:

Vårt köttätande orsakar pandemier

En fartblind djurindustri i kombination med en ökande befolkning är grogrunden för pandemier. “Frågan är inte om en ny pandemi slår till efter coronaviruset, utan när”, säger Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar.

”– Själv äter jag aldrig djur som är uppfödda mellan fyra väggar. Det är oetiskt av en rad anledningar, inte minst med tanke på pandemier. ” Säger Björn Olsen /länk till artikeln om kött: https://anlib.se/…/professor-vart-kottatande-orsakar-pand…/…

Min närmaste granne tittar upp mot mig när jag vaknar och går ut på altanen.

Ett annat tänkvärt citat är från Thomas Jönsson: http://Astrofool.com

”Det kan låta stolligt att påstå att det kan vara nyttigt för oss att förlora kontrollen; Kontroll kan vara en I längden dålig ersättare för sann trygghet – det som vi ju söker upp i meditation, stillhet, reflektion, yoga eller möten med naturen. Förlorad kontroll innebär att vi kan acceptera ovisshet, trots rädslor = Tillit, ett större flöde.. ! Stora delar av Jordens befolkning lever redan utan kontroll och är därmed bättre rustade för sådana här händelser.

Sett genom dessa ögon, kan det ju vara perfekt med ”karantän” och arbete hemifrån, eller bara vila i time out. Ett annat ord för karantän är Retreat – att hämta hem sig själv, dra in tentaklerna… Denna inre trygghet är värd mer än alla toarullar i hela världen! Detta är i själva verket livets källa, med alla dess rikedomar: Grunden till glädje, Kärlek, kraft och kreativitet. Ifall vi inte lyckas finna denna källa, behöver vi låta oss guidas av de som står i kontakt med den.
Vi får ju nu alla se de svaga punkterna, individuellt och kollektivt. I infrastrukturen är det uppenbart när det gäller leveranser av utrustning till sjukvården och i.brist på tillgängliga vårdplatser, där måste ju bättring ske snarast! En stor applåd till alla hjältar som vårdar sjuka!”

Grinden i vårt sinne kan öppna sig och naturen famna oss – få frisk luft – lite rörelse – och sedan hem till vårt bo för att stilla sinnet. Ta hand om dig!

En stor applåd till alla hjältar som vårdar sjuka!” som sagt!

All you need is Love

1969 Beatles made the song ”All you need is love”, what happened to that message?

As a child born in the fifties I recollect the atmosphere of happiness, joy and expecting of peace. The Second World War was over and we believed in peace, we believed in love for one and all. What happened? All the nationalists and right winged people all over the world today shows a darkness, a going backward to a more primitive and separated view of living, a survival fear seem to have taken over. Why? Today when we can communicate with almost anybody in this world, something that was unheard of when I was young. Why not convey a message of peace?!

Television

Our World was the first live, international, satellite television production, which was broadcast on 25 June 1967. 14 countries participated in the production that was transmitted to 24 countries with an estimated audience between 400 to 700 million people. The program was coordinated by the BBC in London. It ended with this Beatles song (rehearsal) see you tube: https://youtu.be/D4zS2biDur8

Clear and simple message

Here you can see a later clip from a concert that was held on 3 June 2002, Buckingham Palace Garden, London, England

https://www.google.com/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&cad=rja&uact=8&ved=2ahUKEwiElKDzxILoAhXYwzgGHQXRD5EQ3ywwAHoECA0QAw&url=https%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3D_OuYLGHkrBk&usg=AOvVaw2YtkluU1FqhSWiym6qvztv

Where are the saints of yesterday? Here Sri Aurobindo both a political activist and later a saint of South India. At Pondicherry, Sri Aurobindo developed a spiritual practice he called Integral Yoga. The central theme of his vision was the evolution of human life into a life divine. He believed in a spiritual realisation that not only liberated but transformed human nature, enabling a divine life on earth.

Still living!

I watched this live communication with H.H. The Dalai Lama in Dharamsala one morning. Beautiful to see his interactions with everybody. The most interesting message that I picked up from his teaching this morning is that he invites the secular world as well as the religious people from all walks and traditions to educate people in ethics from the beginning, not to feed fear as a religious person, not to talk about hell, (or heaven, or God), but to teach our children to discriminate, to think, to develop inquiry. The world does not need religion, the world needs discrimination and compassion. Love it!

Compassion, inner peace, love, happiness, forgiveness, humanity, education, democracy and so on, this is what The Dalai Lama talks on relentlessly. What would the world be without such people; Martin Luther King, Nelson Mandela, H H The Dalai Lama, Malalla, Greta Thunberg and many, many, many voices of peace and equality. Quote of love: https://images.app.goo.gl/nGWLC5jucnkb1YGs7

Conclusion for this week:

Be aware of what you put out, what you spread around you. Be realistic but also choose to focus on constructive ways to spread human kindness. If we want to talk about how to improve things in your society, how can we do it in a loving constructive way?

One more thing: I was watching a youtube film on the guru Osho and his funeral. One of the beautiful things he said at the end was that when a Buddha leaves his/her body he/she is planted into every devotee that had loved them.

He said he never was born and never died- just like Sri Ramana Maharishi said: You say I am dying, but I am not going anywhere, where can I go, I am here. When we are sensitive we can feel the truth of these statements, because truly we are all one.

When I sit near the Samadhi (grave) of Sri Ramana Maharishi, I can clearly feel his presence and that this presence is love, pure love, so friendly.
Happiness is your nature
Be careful out of love in times of danger, for your self and others

Next weeks blog in Swedish, welcome back! /Franciska (Kali) von Koch

Universums embryo finns i min mage

Next blog next week in English

Trodde aldrig jag skulle blanda in politik i min blogg, men se det som en rörelse från min mage, min ”gut” i andens namn

Kom till ro för guds skull, hindu, muslim, kristen, jude etc. kom till ro, det kommer inte gagna någon enda varelse på jorden att bråka om saken, antingen har alla rätt eller alla fel, bättre att leva i fred med oliktänkande så länge det inte begås övergrepp i religionens namn.

Låt oss bygga tempel utan religion, låt oss bygga altare till livet utan namn

Universums embryo finns i min mage. En liten bit nedanför naveln och en liten bit in i kroppen finns den här lilla punkten som kallas för Hara eller Tantien i vissa skolor från Kina eller Japan där man använder begreppet inom kampsporten. Det är därför att det finns ett kraftcenter där. I Diamond Approach pratar vi om Kath, en term som kommer ifrån Sufismen. Ibland talas det om att ha mage att göra det eller det, på engelska som om man har mod, ”the gut to do”, i båda fall tänker jag på att det handlar om någonting vågat och något som inte är ”genomtänkt”, alltså en spontan handling. Magen är också ett av våra känselspröt, här känner vi rädsla och andra instinktiva impulser. När vi utvecklar ”Kath”, när detta ”energicenter” öppnar sig därför att vi mediterat med uppmärksamhet och andning där, utvecklas samtidigt vår stadighet, vår grund på jorden och vårt väsens varande expanderar. Min lärare A. H. Almaas säger på ett ställe att hela universum finns i hans mage, intressant!

Följande konstverk av Surgei Isupov, ger mig olika associationer, vilka får du?

Mahatma Ghandi får avsluta veckans blogginlägg: Han om någon hade ”guts”. Vi behöver många Ghandis nu, människor som Greta Thunberg, Malalla och alla som engagerar sig genom ”civil olydnad” som fredlig protest mot orättvisor i världen. Jag läser om fruktansvärda nationalistiska hinduers beteenden mot muslimska minoriteter i norra Indien, måtte den missledda premiärministern Modi återupptäcka Ghandi, Indiens Landsfader, som hade guts att gå emot en hel kolonialmakts övergrepp på sitt land, istället för att spendera onödiga pengar på att flirta med Trump….Trodde aldrig jag skulle blanda in politik i min blogg, men se det som en rörelse från min mage, min ”gut” i andens namn. Lite uppfriskande minne om vår Ghandi:

Gandhi var grundaren för satyagraha – en tanke som till stor del handlar om sanning och ”motstånd mot det onda genom aktivt icke-våldsmotstånd” – vilket förde Indien till självständighet och inspirerade rörelser för medborgerliga rättigheter och frihet runtom i världen.

Gandhi utövade och förespråkade icke-våld och sanning i alla situationer. Han levde enkelt och organiserade en ashramSabarmati Ashram, som var självförsörjande för sina behov. Han tillverkade sina egna kläder – den traditionella indiska dhoti och sjal, vävd med handspunnet garn som han spann på en charkha. Han levde på enkel vegetarisk och, senare, frukteriansk kost.[3] Han genomgick långa (stundtals över en månad) fastor, för både självrening och protest.

Gandhi mördades kort efter Indiens självständighet av den hinduiska fanatikern Nathuram Godse, som inte kunde acceptera hans försök till samförstånd med landets muslimska minoritet. I det moderna Indien hyllas Gandhi, även om hans ekonomiska idéer övergetts efter att landet inlett en marknadsorienterad utvecklingsstrategi. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mahatma_Gandhi

Så är det

Next blog next week in English!

Is this world a dream?

Today we celebrate Shivaratri here in India

In the very depth Of Your Own ❤️ Is your intimate proximity to the most concrete expression of Shiva on the planet🙏🕉 presence/emptiness in the form of Shiva the Absolute.

About Arunachala & Shivaratri
”…Arunachala Mahatmyam says,
”….by merely thinking of Arunachala, one will surely attain Liberation.”Another verse in the Arunachala Mahatmyam, translated from Sanskrit into Tamil by Sri Ramana Maharshi says:
”Arunachala is truly the holy place. Of all holy places it is the most sacred! Know that it is the heart of the world. It is truly Siva himself! It is his heart-abode, a secret kshetra. In that place the Lord ever abides the hill of light named Arunachala.”


”…Maha Shivaratri in honour of Lord Shiva, and in particular, marks the night when Shiva performs the heavenly dance…” ”… remembrance of ”overcoming darkness and ignorance” in life and the world. It is observed by remembering Shiva and chanting prayers, fasting, and meditating on ethics and virtues such as honesty, non-injury to others, charity, forgiveness, and the discovery of Shiva. The ardent devotees keep awake all night. Others visit one of the Shiva temples or go on pilgrimage to Jyotirlingams… Wikipedia

My Friend asked me:I would love to hear any conclusions, if those are possible, that you’ve reached on the exploration of true nature and relating to the world.  It seems Ramana invites a perception of the world as dream.  You seem to have managed to create a nice balance between living in world and pursuing resting in the truth.  If you have a minute, would love to hear your thoughts.    

Namaste!
You are raising such an important question here, I find it difficult to answer it just in an email. As far as my understanding goes, we live in a dual world, obviously, there is I, you, she, he, they and other. To realize the non dual is to go to (touch into, sink down to) the more fundamental underlying presence that unites all beings and all things. And it is not that you learn to live from there (or maybe you do) but…..you just realize that it is….and the non dual keep being the silent being of True Nature, of Arunachala, of your own deepest inner being before concept and history etc. We keep living in a dual world just like before, but it makes a hell of a different if I may say so, to have realized and tasted the non dual.. Because living without knowing the non dual, without ever having touched the presence that is abiding in everything means there is birth, death, fear and all the stuff an animal experiences but as a Human we also think about it and worry about it, and fight about and all the rest of the mess this world is in.Now Ramana, as far as my humble understanding goes, when he says he sees the world like a dream, he SPEAKS from the non dual. From the non dual, the fundamental oneness, the absence of diversity, the world does look like a dream.  I really like A. H. Almaas take on the non dual-dual:”….Of course the nondual is nondual, and that is what is wonderful about it.” It’s true, that is what is wonderful about it; however, if you investigate nonduality more completely, you can begin to discern some of its implications. A truly nondual teaching will, at some point, divulge that the nondual is not opposed to the dual, that the nondual is not entirely nondual. In the beginning of experiencing the nondual condition, we experience it as simply the absence of the separateness of the duality between subject and object. Subject and object are no longer dual; they are unified. There is no longer a subject experiencing an object; everything is one thing. But that one thing is experienced as one unified thing precisely because it is contrasted to the dual.

Runaway Realization, pg. 220

You find more excellent quotes here: more I believe, I say believe because I have not been to all Sat Sangs that are given today by various teachers, but my feeling is that most of them are in fact highlighting the non dual, as if it is the final liberation, and then you should live from there, well good luck I say. Evan if the non dual is everywhere at all times it is being expressed in the dual. The dance between Shiva & Shakti is eternal.

Kali
PS. And Kali is not the killer of anybody, she is the killer of the delusion that there is permanence in this dual world. 

Warmly
Franciska von Koch 

Blog in English/Swedish
Websitehttp://@mountainintheheart (Instagram photos)
Creativeandfreesoul on Facebook
Listen to my Guided Meditations/Music

The one pointedness of Nandi the Bull watching the Shiva Lingam

En droppe sötma i vattnet förändrar hela smaken

Next week we post in English again, welcome back!

Be like Shiva

Eller som Dr Poi (en av mina välsignade lärare) en gång sade: ”Take one dipp in the Ganga and you will never be the same” ungefär: ”Om du tagit ett enda dopp i Ganges förändrar det dig för alltid”. Jag förstod det som att har du en gång fått smaka på din Sanna Natur, vem du ÄR bakom din identitet och alla lager av inlärda beteenden, åsikter och idéer, kommer du att för alltid vara förändrad i din grund. Även om allting efter ett tag ”återgår till det så kallade normala”, vilket här betyder den konventionella synen vi har på tillvaron.

For the person!

Han bara satt där och såg genomskinlig och vacker ut. Under ett par vintrar besökte jag hans eftermiddags tebjudningar i en finare förort till Bombay. Vi var kanske fem till åtta personer, ingenting speciellt hände egentligen, utom att vissa fick extatiska hänryckningar och verkade långt borta under perioder. Själv satt han på en soffa i ett vanligt medelklass vardagsrum med sin hustru bredvid sig. Vi bjöds på te och skrattade. Han ville aldrig låta sig fotograferas, jag tror att det beror på att hans jagkänsla, hans självbild inte passade in på kroppen, han var sååå mycket större, oändligt mycket större. Man blev lycklig av att gå dit och sitta där, vet inte varför, man kände kärlek. Villkorslös kärlek både till honom och från honom. De få saker han sade som jag lyckades skriva ner (1983) i min anteckningsbok, kommer att finnas med i min kommande bok i urval. Ett exempel kommer här:

30/1-1983: ”..Your duty that comes before all other duties is to remember God. Remember him means to remember yourself. Remember means whatever helps you to remember God.”

”…Since you don’t know yourself, I have to tell you to first remember yourself, it must be hammered into you. Meditation is one way to hammer it in, until it becomes second nature. But I cannot do the hammering for you. You have to do it for yourself…” ”.. Now that you have thought yourself into it (the world), you must think yourself out of it. Think about what causes your attachements, and how you are attached to the world.” ”… Nobody has the right to criticize the peculiarity of others…” ”… Someone asked ”Who am I”, but Who am I not?”

Kanske det enda existerande fotografiet av Dr Poi, eller Sahib
som vi kallade honom. Maybe the only existing photo of Dr Poi. Thanks to Kevan Myer who shared it with me.

Tack för denna gång! / Kali, Franciska von Koch, Sydindien 9/2-20

In The Embrace

In the heat of the day on my rental scooter

Im back in Tiruvannamalai again. This time for several months. Writing on my upcoming book keeps me grounded and creative. It is hot like an oven in the afternoons, that gives me an alibi to stay home to write. Yet being in Sri Ramanas Ashram is a must at least once a day. Sittining, walking and being with that soft presence which sometimes is like a black hole that sucks you into nothingness, sometimes it is like a soft cloud of love that holds everything in an embrace. This is what brings meaningfulness to life, the exploration of presence, the experience of presence and the sharing of it.

By seeing Chidambaram, by being born in Tiruvarur, by dying in Kasi, or by merely thinking of Arunachala, one will surely attain Liberation.

Another verse in the Arunachala Mahatmyam, translated from Sanskrit into Tamil by Sri Ramana Maharshi says: ””Arunachala is truly the holy place. Of all holy places it is the most sacred! Know that it is the heart of the world. It is truly Siva himself! It is his heart-abode, a secret kshetra. In that place the Lord ever abides the hill of light named Arunachala.

Some friends in the community are discussing on the internet if there is the possible danger of teaching the non dual teachings to people who can be depressed or become so. Due to a person who committed suicide. One friend of mine said that the teaching ones had the effect on him that he did not want to get out of bed, why should he, there was nothing to achieve and nothing to do. This is a big topic. All I want to say about this is that we live in a dual world and the non dual at the same time. What happens when you’re normal boundaries get confronted, which they do in a place like this, with lots of space and spiritual transparency in the air, is that you get to meet an existential loneliness, not always easy and something rarely adressed in ”Sat Sang-cirkels”. Thats why I like what the Buddha said; You need all the Three Jewels as much, but the third jewel, the ”Sangha” (the community of likeminded friends), is what you need the most on the path.

The Three Jewels we take refuge in are:

1. Buddha: (The awakened one- our capacity to awake to our True Nature)

2. Dharma: (The teachings of the awakened one)

3. Sangha: (the community of likeminded friends)

Yes also for me there are days when Im confronted with loneliness and lack of ”holding”. I always notice after a while that in those moments I lost touch with existence, being or presence. It happens when the people in the outside world is given more importance then my own inner being, presence itself.

My teacher A. H. Almaas (in The Diamond Approach) beautifully writes: ”When the personality is gone, you feel alone, because the boundaries—your ideas and memories—are your father and mother. The separateness is your memories of your mother and father, your relationship with them and all your past experiences which you’re bringing into the present. Your past experience separates you from the now. That separation from the now is a boundary around you like an eggshell. To let the boundaries go means accepting aloneness. When aloneness is accepted, there are no boundaries. What you perceive then is just lack of boundaries. This will be experienced as a newness, a rebirth.

From Diamond Heart Book Two: The Freedom to Be, ch. 10
http://ahalmaas.com/books/diamond-heart-2-freedom-to-be

So as Im writing and inquiring into the spiritual path that I have been on this past 40 years or so, I’m looking back to meetings with spiritual masters, retreats and incidents, my sense of identity is also revealed and released, bit by bit. My Personal presence and spiritual presence become one thing. Gratitude and blessings, Kali, Franciska von Koch

Tiruvannamalai January 31-2020

From this smaller of particles to the entire universe presence unites all beings