Måtte världens regenter vakna upp likt kung Ashoka

En kopp te med färsk ingefära. Liten eld i kaminen sprakar gemytligt. För tidigt att tända adventsljusstaken jag köpte på Röda korset i Slite igår. Där fanns systembolag också, så det blev en flaska eko glögg och sedan ett fång rosor plus en ormbunke som fick följa med hem från Coop.

Lyssnar till flugor som surrar (tur det finns insekter). Nu Kommer gryningen långsamt. Tallgrenarnas siluett vajar i vinden som viner i husknuten. Tillbaka i sängen med boken; Tjänarinnans Berättelse av M Atwood, mästarinnan av ord. Sedan dags för morgonmeditation med europeiska gruppen online i Varande, Närvaro, Vackert. Ber för USA och demokratins överlevnad i det stora landet. Ber att våldet ska få ett slut i världen. Att människan ska vakna upp. Snart är livet över ju! Vad gjorde vi med den korta tiden? Måtte världens regenter vakna upp likt kung Ashoka och omvända sig till fredens religion. Må alla varelser leva i frid och harmoni. Må alla varelser bli befriade från lidande!

Vad är hemma

För att det ska kännas riktigt hemma krävs det två saker. Utan dessa två är det ett tillfälligt boende, (som om inte allt boende är det). Dessa två saker är ett piano och en katt. Utan piano saknas blodådern där jag kan förvalta, leva ut, göra egen terapi, leka, njuta, skapa, förbli levande. Utan katt blir hemmet en eremitboning vilket kan vara bra och helt ok i perioder. Men med katt blir det genast en familjekänsla, en närvaro på fyra ben som man kan gosa med, som behöver en, som är gullig och väcker moderskänslor, dessutom kan man prata med den och ibland blir det bebisspråk. Dessutom är det en närvarande kamrat. Förr i tiden, ja för inte så länge sedan behövdes en tredje sak, nämligen en man för att det skulle vara ett hem. Nu räcker det med att ha en älskare och en kamrat på lite håll, så att jag får min egen tid för meditation, skapande och skrivande i lugn och ro. Men om jag ska vara riktigt sanningsenlig är hemma någonting djupt närvarande inne i mig och överallt och det är inte beroende av vare sig katt, man eller piano. Detta är dagens sanning. Någon sade; ”home is where the heart is and my heart is with you”, men jag säger ”home is the heart” och det hjärtat ÄR hemma.

Att komma hem till det hjärtat är en metafor för att dväljas i den kammaren som saknar väggar, det hjärtat som omfamnar allt. Svårt att beskriva, somliga kallar det närvaro.

Kabir uttrycker sig väl!

Måleriet som lek, process och levande liv

Abstrakt måleri var för mig en obegriplig gåta tills för några år sedan. Att leka fram konsten som jag gör nu för tiden skänker stor glädje och det händer med inspiration och lust. Det innebär inte att jag ringaktar det gedigna hantverk som måleriet kan vara, eller att jag föraktar realistisk konst, nej absolut inte.

Ju friare jag blir i min själ, ju friare blir jag i mitt kreativa uttryck.

Idag målar jag bara för mitt höga nöjes skull och inte för att vinna, inte heller för få likes, bli applåderad eller erkänd. Det är väldigt skönt och avslappnat. Jag vet att jag ska dö snart; typ när som helst eller om tio, tjugo, max trettioåtta år, jag ingen vet. Och så lever jag numera mitt liv i allt större utsträckning, ”här och nu” med så mycket kärlek och medkänsla till mig själv och andra som det går. Mitt liv är inte mitt, mitt liv är som allt liv ett uttryck för DET SOM LEVER I ALLT. Personligheten får finnas, men den är lika flyktig som en sommarvind, om 100 år är den borta.

Här syns ett axplock av mitt måleri. Överst längst till vänster är det projekt jag jobbar/leker med nu, det är en tavla som målats om ett antal ggr. Tillhöger om mitt porträtt överst syns en målning som handlade om min judiska bakgrund. Den heter ”Healing The Ancestors” och hedrar alla de som gått före mig, min mor som var halvjudinna, hennes far som var heljude och hans fruktansvärda livsöde då han blev inkallad till arbetsläger i Ungern strax för andra världskrigets utbrott. Han kom aldrig hem igen, ingen vet riktigt vad som hände honom.

Till höger om den tavlan överst syns ”En kvinnas dröm” och detta måleri kom till mig sommaren 2014 då jag upptäckte hur jag kunde se figurer i bilden som jag fyllde i med kol. I samband med en smärtsam skilsmässa upphörde detta måleri och jag slutade att måla och ägnade mig åt skrivandet istället under flera år. Längst ner i mitten syns ”Pregnant with Shiva” och det är en ny tavla som också är på gång och ej färdig. Övriga bilder är äldre. De flesta är sålda.

Må alla varelser finna sin egen autentiska kreativitet och leva sitt liv i skapande frihet!

Art and meditation is LOVE

Art and meditation is my heart- door to the deep mystery of the present moment. Art for me contains music, painting, singing, playing instruments, listening to music, dancing AND meditation contains presence, being, mindfulness, breathing, Dharma teachings and death. Yes living and dying is present in meditation watching each moment come and pass, bringing awareness to change, impermanence and the ever fleeting timeless space in which all appears and disappears in. Now it is Fall, yesterday it was Summer and before that Spring. Now we have a Pandemic, tomorrow we will see. But our longing is for homecoming to the depth of our own True Nature. We may think its out there but…..I believe it within our own being. Call it love, God, being, presence, emptiness, space, Nirvana, Grace.

Throw it into the air and see how it lands

 The depth of oral longing is simply a reflection of the deepest longing of the heart for its ultimate beloved. One has mistaken the libidinal exciting object of the oral stage for the true beloved, thus embarking on a never-ending journey of estrangement. By turning outward for fullness, the soul disconnected from her inner Being, then sought in outside objects.” Hamid Almaas – ”The Point of exixtence” 

Be happy and change the world!

Hjärtats närvaro

Fördjupningskurs med meditation, inquiryövningar, transformationspsykologi & Buddha Dharma

”I samband med att jag sagt upp mig ifrån min anställning har jag mer tid att dela med mig av det jag älskar och ägnat hela mitt liv åt, nämligen Dharma, meditationens väsen och den djupare psykologiska förståelsen samt integreringen av vår andliga natur med vårt fysiska liv.”

Därför inbjuder jag nu till en fördjupningskurs som kommer att pågå måndagar 21 september – 23 november. Jag ser verkligen fram emot att få dela denna hösttermin med en mindre grupp dedikerade dharmavänner” Kali, (Franciska von Koch)

Måndagar kl 16.30 – 18.15 ses vi på Södermalm i Stockholm och fördjupar kontakten med oss själva, varandet och meditationens väsen.

Fördjupningskursen innehåller meditation, inquiryövningar, transformationspsykologi & Buddha Dharma. Teori kommer att varvas med praktik och inquiry. Vi kommer hålla viss tyst samvaro, undervisnings pass varvas med egna utforskningsperioder, sk Inquirystunder i mindre grupper samt frågestund/delning med gruppen. Detta blir en fast grupp och viss förkunskaper krävs. Vid 8 tillfällen under hösten går vi djupare tillsamman i en trygg grupp och jag som håller i gruppen är erfaren dharmalärare, psykoterapeut och har arbetat med grupper sedan början av 90-talet. Efter gruppen kan du äta en medhavd måltid och sedan vara med på 3juvelers ordinarie meditation kl 19.00

När: 21 september är provapå gång:

28/9 – 5, 12, 19, 26 oktober – 9, 23 november

Var: På Drom Tönpa, Erstagatan, Södermalm, Stockholm

Terminsavgift: 1600 kr / 1100 kr, (950 kr arbetslös/studerande) 3juveler@gmail.com

Att flyta med på livets ocean

Inquiry innebär nyfikenhet

Att mogna som andlig människa handlar om mycket mer än att ha andliga upplevelser och kanske främst om att veta vem vi faktiskt ÄR.

För att vakna upp till vår Sanna Natur odlar vi:

Strukturer och jagbilder – Persona och identitet, mycket har vi med oss som präglar känslan av ”jag”. Att göra inquiry kan innebära just att vi samtalar om tex detta. Inledningsvis på vår väg har vi då och då en liten upplevelse av frihet, kanske av rymd eller klarhet. Efter hand blir det så småningom tvärtom: vi har då och då lite gnissel i tillvaron som kommer i vägen för klarheten som hade blivit en del av vår vardag.

Var befinner vi oss? Vem tar vi oss själva för? Var finner vi vår trygghet- vilken struktur ger oss en hållande ram? (Mitt hem, säng, min meditation, familj, jobb osv.) Och vem eller vad är jag utan detta? Här möter vi kanske först en känsla av tomhet som är obehaglig. Om vi kan stanna där med den tomheten, vara med den, hålla i oss själva i den utan att springa ifrån den, då kan vi öppna oss för space/rymd/sanning som är gränslös och hållande på ett nytt sätt. Här tränas sinnet genom meditationsförankring och inquiry i trygg grupp.

Att vara hållen av rymd genom kontakt med essens
När vi finner en struktur och sedan ser hur den strukturen finns i ett större samanhang kommer vi i kontakt med rummet, rymden – som håller i strukturen. Befrielsen från att vara hållen av något som är i ständig förändring till att vara hållen av närvaron som alltid finns här är enorm.

En deltagare från kursen jag höll 2012 uttrycker sig så här;

”Inquiry har hjälpt mig att få perspektiv på mina tankar och känslor, lärt mig att ta ett steg tillbaka och betrakta. Meditation erbjuder också detta, men inquiry ger en möjlighet att spegla sig i en annan människa vilket även ger en känsla av samhörighet och trygghet. Frågor vi ställer när vi gör inquiry kan man göra även när man är själv, vilket jag försöker komma ihåg att göra”

Håll i din andning med varsamhet – solen finns i hjärtat av närvaron

Intention: avsikten att vakna upp till sanning och visdom.
Medveten närvaro: vi övar mindfulness i kropp, sinne och tal i vardagen. Empatisk hållande närvaro: Genom att acceptera och överlämna oss till nuet utvecklar vi empati. Detta hållande, empatiska fält som odlas medvetet blir en ”närvaroskål” ur vilken utforskande kan ske med kärlek och omsorg. Egostrukturer och självbilder genomlyses med ett slags ”hållande”. Tacksamhet: Genom att uppmärksamma vad vi faktiskt har och vad som fungerar i vårt liv medvetet, kan vi skifta uppmärksamhet från destruktiva tankebanor och odla tacksamhet.

Lärare

Franciska von Koch (Kali) har sedan sjuttiotalet många resor, retreater och möten med lärare från flera traditioner bakom sig. Hon har undervisat i buddistisk meditation (Vipassana) sedan 90-talet bl.a i Indien, gjort många längre egna retreater och hon har en steg-1 examen i psykoterapi samt Expressive Arts. I början av år 2000 gick hon ett 2,5 årigt fördjupnings- program i buddhism, (DPP) vid Spirit Rock Meditation Center och hon är elev i Diamond Approach sedan mer än ett decennium.

Meditationen ger mig livskvalité och har länge varit en naturlig del av min vardag. Dess värde kan inte mätas eller jämföras med något annat i tillvaron” Kali

https://franciskavonkoch.com/meditation/

Hjärtats närvaro

Intresse anmälan

Skriv och berätta varför du vill vara med i den här gruppen och om dina erfarenheter av: * Meditation * Inquiry * Och berätta gärna om du har gjort något eget psykologiskt och/eller spirituellt arbete tidigare. * Har du mediterat med gruppen 3juveler tidigare, annan tradition eller grupp? * Vad hoppas du få ut av gruppen? Något annat du vill att läraren ska veta?

Skriv namn, adress och epost samt telefonnummer och skicka till 3juveler@gmail.com

Arrangör www.3juveler.nu

Letting go of control

Its a lifetime business and a process that needs ongoing inquiry. Space and structure require each other, just like these rocks hanging here with the blue sky as its background.

Waiting for the world to resume to open space, to health and freedom to travel between countries. Waiting for the world to embrace democracy as it used to when I was young, at least the western countries. I don’t like what i’m seeing in countries like Belarus, Russia, USA, China, Hungary, Poland etc. It gives me a bad feeling and Im just wondering how can a person spend so much energy wanting power when they anyway soon is going to be dead? How can a person not care what happens to the people of a country, it just is strange. What a waist of time and life.

Pondering, contemplating presence, being presence, being being, who is the watcher, who is aware? This early buddhist statue shows a contemplating being with wisdom. Where are these beings today in our world? It may be the person next to you walking down the street, in the subway, at your office. It may be yourself in a glimts of a moment when you are sitting on the toilet.

The image of compassionate Avalokiteshwara

We can learn to be kind and practice kindness and it’s good for everybody. But it’s difficult in the face of hatred, threat, hunger and pain. These are those challenging moments in ones life when we need to hold our selves and return to basics. The basics of breathing and staying close to our inner being, body and senses and not think too much. Often we need help to do so. I most certainly did many times. Thanks to all those who where there for me in those difficult times. May we never be afraid to ask for help and look for support. May all beings be happy and free from suffering. May all beings wake up to their inner most true nature of loving presence.

Small contemporary Icons in acrylics with gold available on order for your home altar just email me for more details: mettha@gmail.com

Skördetider

Förlåt, det var alltför längesedan jag skrev här! Sommaren har rusat förbi med stormsteg och jag har njutit av havets vidder, vädrets växlingar och gott sällskap i dessa coronatider. Nu börjar man ana höstens inträde med regn och kyliga nätter, men ännu är havet ljummet och augustihimlens stjärnor glimmar magiskt om natten. Äntligen har jag på något sätt lyckats få med större delen av min person i hemsidan här, alla bitarna, som en mosaik i en stor vas, men ändå är det innehållet i vasen som intresserar mig mest. Kreativitetens källa ser jag som en tom och tyst ocean att ösa ur, likt en tom vas eller en bottenlös brunn, vårt ursprung. Gotland har denna vår och sommar impregnerat min själ och det är jag tacksam över. Dags att skörda och konservera, tacka och ge tillbaka. Snart nog är jag åter i Stockholm och börjar hålla i måndagsmeditationerna igen. En terminskurs i fördjupat närvaro börjar också. Mer om detta kan du läsa på https://www.facebook.com/groups/Dharmajewels

Coronatider – att leva med ovisshet & Buddha Dharma

Ovisshet innebär saknaden av egen kontroll, allt vi kan göra är att befinna oss i den situation vi befinner oss. Själv går jag längs stranden och plockar stenar, fossiler som har existerat längre än sinnet förmår omfatta. Dessa stenar har sett många pandemier härja, många krig och naturkatastrofer omvandla det vi kallar vår värld till något annat och för oss okänt.

Havet famnar mitt sinne och ger det utrymme att försvinna.

Gotland; kultur, kreativitet, hav, elementen. De vackra solnedgångarna, det stormande vågorna, väder och vind. Tacksamhet över möjligheten att kunna tillbringa denna vår och sommar under coronapandemin här med en vän. Skriver på min andra bok, mediterar och gör yoga.

Citerar ur min kommande bok: Om ett andligt liv i världen under 50 år:

”Att fördjupa mig i den tidiga buddismen och dess meditationsutövning Vipassana, blev ett genombrott. Denna jordnära och praktiska levnadsfilosofi var något helt annat än att inspireras vid en mästares fötter och insupa dennes visdom långt hemifrån inlindad i Asiens andliga kultur. Även om rötterna är desamma långt tillbaka i tiden, levereras kunskapen om det som kallas ”Buddhadhamma” i en helt annorlunda förpackning än det indiska filosofiska system som kallas ”Vedanta”.

 Som den romantiker som likt ett skepp lätt kunde driva ut över öppet hav från en välsignad famn till en annan, en lärare, en älskare, en guru eller andligt tilltalande system, ”allt var ju trots allt från Gud” i min värld, så var den buddistiska meditationen precis vad jag behövde.

Genom övning i objektivt betraktande och en stadig förankring i kroppen landade min rumpa tungt på meditationskudden och mitt sinne fann avslappning i nuet. 35 år senare välkomnar mig fortfarande dagligen Zafun (meditationskudden) till stunder av frid och tystnad  genom medvetet varande…”

Och allt hör samman i en hel väv…

Eternity just around the corner

Carlos Castaneda said you should let death sit on your left shoulder. I feel this is a very good advice, for me at least. When I first heard it many years ago I did not understand it so well. Today its like a blessing, because when I remember that each day is a gift and that I don’t know how long time I have left; one day, one year, ten years, maybe more, nobody knows, then I can feel how eternity is just around the corner.

These are times when we need each other more than ever, when people of this world needs to see themselves as a whole organism, not just as particulars.

Just like I can see myself and my small situation as the most important, which it is to me, I can also lift my view and see beyond me, see the greater picture, the totality. This crisis brought about with the pandemic is a great opportunity for us to learn and to bring more awareness to the whole.

More than ever spiritual teachers are offering their meditations online for free. In service and in empathy groups, music and culture of all kinds meet online and there is a lot of good things happening socially, not only do we get cleaner air and water, we also get more quiet and have time to reflect, be still together.

There comes those days when things happen in each ones life which we call humbling, a dear ones passing, a friend leaves, things crumble and old age comes. This time it is happening to the whole world and its humbling. Nature is our friend when we take care of her. When we exploit our friends too much it comes a point when they turn our backs on us. Now its time to start to grow some seeds of sharing the best of us and get back to basics.

Kali teaches us about impermanence

This what we call life in a physical body needs our respect, love and deep compassion. My personality is temporary but it can love and be devoted and by loving my Self, the small self and the big Self, I get united with that beloved. The non dual is oneness and love itself sure, but you and I are it’s expression and when we love ourselves we are united with what we love. I love to live to love to unite with my beloved through my love from the smallest grain. 

A longer text on death from 2009 

When my mentoring teacher once asked me if I was not afraid contemplating death, and I said no, I later had to ask myself if this really is true. Am I not afraid of death or am I in a state of denial?  I really don’t no for sure. But as I now feel into where fear arises it is much more to do with things in life, like my boyfriend leaving me or people getting really angry with me and deserting me, leaving me behind, making me feel left out and so on. These are the kind of things that scare me, because I know from experience that the emotions of pain can be so overwhelming and the sadness and loneliness that comes with it. But when I read about death and dying, when I contemplate death and impermanence in such an open way, inspired by people like Joan Halifax (Letting Go, Letting in Light, Being with Dying, Joan Halifax Roshi), Steven Levine, (One year to live), Larry Rosenberg, (Living in the Light of Death), and the buddhist- maranasati practice etc. on death it gives me a sense of direction; what really is important in life. 

During The Corona Pandemic 1 April 2020 I was flying back from Mumbai to Sweden

But initially when I read the Buddhist sutta 143; Advice to Anathapindika, I felt sick and had to put the book down. But then as it went I started having similar experiences as when we did the charnelground practices during a retreat during last fall, looking at photographs on dead bodies. My mind got into such a dark and silent place, it stayed for hours that time. It is peaceful, like a very silent, dark and mysterious place of nothingness within the mind itself, strange and powerful. Like being nowhere and nobody. Now with practicing awareness of dying it happens every now and then. More often when saying out to myself the sentences like:

“this body will die, time of death is uncertain”

It is really interesting! There is a deep mystery to this practice looking at dying, and I want to devote more time to it, it brings peace. I am remembering Ramana Maharishi who went through death as he a was laying down to die at age 16 in his room. This practice also makes me detach from “my life”, “my stuff”, “my things”….

I start to appreciate all the little details around me, small things like caring for my food, washing up, walking, breathing, talking, reading, meditating, writing, cleaning up my wardrobe, clearing out old stuff from the basement and giving it away to charity or selling it at a flee market for almost nothing, having a sense of it just being recycled moving into another’s hand. It brings awareness to everything’s connectedness.

And when I think about how it was when my mother died 20 years ago and how I nurtured her through the last two months of her life, unprepared as we all where for this sudden event, when it was found that she had a terminal illness, very painful and short time left to live. I took it on to serve her as my own child and when I think about it I can still feel her, sense her, as if she did not go anywhere but only the body left. I cannot explain this, but death felt to me like a relief. The whole room was bathed in light and stillness, it became a sanctuary and she was so beautiful the first 15 hours or so after.

”I guess I don’t believe in death.”

There is no end to things just like there is no beginning. Contemplating death while being alive seems to me to be a very important thing that has been neglected by our culture. It puts things in perspective; where and what do I really want to do with the time left of this life? What is worth putting energy into? Where can I be of best service, how can I embrace love and live from a more loving place? These questions are burning issues within me and I feel an urgency and a willingness to change whatever circumstances needed (if needed), in order to live this life, moment by moment with honesty and integrity, sincerity and passion for the Dharma, the Enlightened life of -the Buddha, and the Sangha, the community of people who share an interest.

Readings on death:

MN 143: “Advice to Anathapindika,” trans. by Bhikkhu Bodhi, plus 2 versions on-line:

http://www.accesstoinsight.org/tipitaka/mn/mn.143.than.html

http://www.accesstoinsight.org/tipitaka/mn/mn.143x.olen.html

“Kisagotami” from  Great Disciples of the Buddha,

Our Real Home, by Ajaan Chah, available on-line:

http://www.accesstoinsight.org/lib/thai/chah/bl111.html

 “Compassion”  from The Four Sublime States  by Nyanaponika Thera,

http://www.accesstoinsight.org/lib/authors/nyanaponika/wheel006.html

“Death is Unavoidable”, from Living in the Light of Death, by Larry Rosenberg (pp78-121), attached

“Everything is impermanent”, from Dipa Ma: The Life and Legacy of a Buddhist Master,  page 68, 

The Tibetan Book of Living and Dying, Sogyal Rinpoche 

A Year to Live, Steven Levine

An interview with Stephen Levine: 

http://www.personaltransformation.com/Levine.html

Graceful Exits: How Great Beings Die, Sushila Blackman 

The Grace in Dying, Kathleen Dowling Singh

Being with Dying, Joan Halifax

Living in the Light of Death, Larry Rosenberg

Mamma som bunkrade konserver lite nu och då kunde ofta halvt skämtsamt säga ”det är bra att ha om det blir krig”

NEXT WEEKS BLOG IN ENGLISH

1 april 2020 Frankfurts flygplats

Efter några dramatiska dagar i Tiruvannamalai i sydindien är jag och ett mindre gäng svenskar evakuerade genom Tysklands försorg.

Alla i Indien bar mask så det har blivit även min vana, men många vänner i Sverige undrar varför. Är du rädd för att smitta undrar de, nej jag vill inte ta i saker när jag till exempel handlar och sedan på mitt ansikte.

Det började med att UD rekommenderade alla svenskar att ta sig hem. Fortfarande tänkte jag då att min resa hem är inte förrän om fyra veckor och det blir lagom att åka hem då. Morgonmeditationen på min veranda efterföljt av det lugna yogapasset före frukost och skrivandet därefter hade blivit en välsignad rutin för mina dagar och att sedan åka på min hyrda scoter ner till Ramanas ashram när det började bli lite svalare framåt kl 17, sitta och meditera i den miljön och i det energifältet hade blivit perfekta dagar för mig i min nya lya. Jag älskade det! Men den första dagens utegångsförbud följdes snabbt av en vecka och blev till tre veckor. En magkänsla i mig började röra sig; tänk om det inte går något flyg om fyra veckor? Vad händer då?

Helena från Karlstad vill hem till varje pris. Häromdagen kom hon förkrossad tillbaka ifrån flygplatsen i Chennai, de hade ställt in hennes flyg. Sen skapades gruppen ”Nordbor i Tiruvannamalai” på appen whatsup och en faslig korrespondens satte igång. Då gäller det att få ett tillstånd att åka till flygplatsen trots utegångsförbudet.

Överst till vänster ser vi reportrar som filmar oss utlänningar då vi kommit till den nyupprättade ”Helpdesk” – kontoret utanför Ramana Ashram som är stängt pga corona. Alla som kommit hit vill söka vägtillstånd för att kunna åka till flygplatsen, det är en omständig och byråkratisk uppgift.Polisen kom och ritade cirklar med mjöl som de ville vi skulle stå i för att hålla avståndet. En bil med hälsovårdare kom och mätte febern på oss och solen stekte medan vi väntade på att få hjälp.Se filmen nedan genom att klicka på länken.

https://www.facebook.com/Kalisnowlion/videos/10158038424777649/

Efter några samtal med min nära vänner som bor här på plats och hemma fick jag plötsligt någon slags beslutsamhet och inre magkänsla. Frågan var om detta var en riktig magkänsla eller bara en andragenerationens krigstraumaupplevelse. Mammas upplevelser av ghetto och flyktingstatus under andra världskriget sitter djupt rotad i min dna, tänkte jag. Om inte i min dna så har jag i alla fall fått den med bröstmjölken. Mamma som bunkrade konserver lite nu och då kunde ofta halvt skämtsamt säga ”det är bra att ha om det blir krig”. Det hade liksom blivit en av de där skämten i familjen som outtalat bar med sig en gravallvarlig sanning. Min instinkt fick leda mig och en av mina närmaste vänner sa bara;

– Kali, om det flyter lätt så följ bara med. Åk hem till Sverige och kom tillbaka till Indien sedan. Och jag behövde de orden från honom för att känna att det var rätt. Likaså en annan vän sade;

– Du är svensk, du kommer inte kunna gå ut på din veranda om några veckor, det kommer bli fruktansvärt varmt, uppåt + 40-50, du kommer inte palla. Och med utegångsförbudet blir det jobbigt, vi vet inte hur  länge det här kommer hålla på…

När vi äntligen fått vårt vägtillstånd för att kunna ta taxi till flygplatsen 4,5 timme gick det undan. Tomma vägar och flera vägspärrar med misstänksamma poliser som noga undersökte vårt tillstånd gjorde oss lite spända. Jag tänkte bara inte de får för sig att vi måste till något sjukhus för att testas. Stämningen mot oss västerlänningar hade varit lite svår ibland de senaste dagarna, som om det var vårt fel att coronaviruset kommit hit. Vid en vägspärr då en polis tittade in i bilen och såg oss, backade han som om han sett ett spöke.

Massor av brevväxling via mejl och sms med svenska ambassaden i New Delhi samt tyska konsulatet följde. Svårast var att få tillstånd att åka taxi till flygplatsen under utegångsförbudet och lite läskigt var det att åka genom vägspärrar med poliser och sjukvårdspersonal som var rädda för virus.

En hotellnatt i Chennai väntade då vi fortfarande inte visste om vi skulle komma med det tyska evakueringsplanet. Först sa de nej, ni får åka först om fyra dagar, men sedan väckte de oss mitt i natten och sa att vi fått plats.

Vi lyfte ifrån Bombay och ovan molnen serverades vi en kartong med några smörgåsar och en flaska vatten, det var allt vi fick på 10 timmar. Flygpersonalen höll sig undan oss iklädda full skyddsmundering.

Frankfurts flygplats låg ödslig och endast en kiosk och några take away restauranger var öppna. Ett enda hotel var öppet i hela Frankfurt och det var Sheraton på flygplatsen. Nästa morgon fick vi veta att hela flygplatsen skulle stängas ner om några dagar.

Fortfarande nu när jag en vecka senare sitter på ett tyskt Lufthansa plan till Stockholm från Frankfurt, efter en resa med evakueringsplan från Indien med flygvärdinnor inbakade som michelingubbar i plast från topp till tå med munskydd och handskar, efter tomma ödsliga flygplatser och vägar i en värld med utegångsförbud, känns allt som en science fictionfilm och mest likt en dröm. Utanför ligger de vita gulliga molnen under oss på den annars klara himlen, oberörda av pandemi och människors rädslor. Stillheten är densamma här och överallt. Stillheten i stormens öga vilar fortfarande helt stilla i sig själv. Snart nu landar vi på Arlanda och den vännen som imorse sade;

– Du är räddad, han vet inte vad jag lämnat för oas för att komma hem till Sverige. Men hemma får man i alla fall ta en promenad. Idag läser jag på sociala medier att Tiruvannamalai fått  sin första virusinfekterade person i Corona-19. Bara det inte blir som i Italien tänker jag? (Det blev det inte).

I Liljansskogen kramar jag ett träd och i Kungsträdgården möttes jag av körsbärsblom.

7 april 2020 Stockholm

Vaknar i min systers lägenhet, eftersom min egen är uthyrd och läser i nyheterna att 1 244 421 kända fall är smittade i världen och att 68 976 har avlidit till följd av viruset. I Sverige har 401 personer avlidit och det land som har flest avlidna i viruset är Italien där 15 889 personer dött. Det verkar som att inget land är förskonat även om det är färre i Afrika (ännu så länge).  Och just idag finns det 6 830 kända smittade i Sverige och 4 067 i Indien. Hela världen håller andan, hela världen kämpar för att få fram arbetskraft som kan hjälpa till i vården, jättestora krissjukhus byggs och allt, precis allt står på ända. Många, många miljoner människor är hemma just nu i karantän eller nödvändig isolering från sina barn, barnbarn och vänner och många fortsätter sina arbeten hemifrån genom olika digitala plattformar. Alla grupper av fysisk gemenskap är på standby alla uppmuntras hålla en till tre meters avstånd ifrån varandra. Istället har vi nu grupper och undervisning via dataskärmen.

Det sägs att viruset är luftburet så allt fler bär mask och/eller desinficerar sina händer och saker man tar i oavbrutet. Själv bär jag den mask jag köpte mot avgaser i Auroville, Pondicherri för ungefär en månad sedan. Så vad är det som händer då på det andliga planet i en världskris som denna? Vår meditationsgrupp har liksom andras har förlagts i det digitala rummet och fungerar förvånansvärt bra. Många möjligheter att meditera i grupp erbjuds gratis över nätet, psykoterapi erbjuds gratis till folk i kris och människor hjälper andra att handla. 

15 april

Det är ett kyligt Stockholm men våren är på väg, körsbärsträden blommar och hoppet finns att även dessa dagar av isolering skall få ett slut. Jag är tacksam att vara här även om jag saknar Indien.

Min veranda innan jag for ifrån Indien

Innan jag reste spelade jag inte följande: https://www.facebook.com/Kalisnowlion/videos/10158039373457649/