Morgonvinden bär flygande tranor
Jag hörde deras skri genom den gråblå himlen
då jag vaknade med snusandet från en som sover bredvid
Vajande nakna grenar rör sig i decemberblåsten
Adventsstjärnan lyser trött, den
konkurrerar med gryningen
Ett stearinljus ger liten men äkta värme
skiner stilla utan åthävor
Kopplar på stillhet och andakt i mig
kontaktar kroppen som är stel och till åren kommen
Det känns då man vaknar, att livet sakta rinner ut med
leder som svullnar
Nyss låg jag helt stilla stilla i mörkret
och kände närvaron som tog över
Sätter mig upp i sängen
En kopp te får värma händerna
Att andas, att vara närvarande, helt stilla och
låta sinnets flyktiga bilder vara transparenta
se igenom dem och vända åter till sin källa
Urgrunden i mitten av mig
I mitten av allt och alla
Att lämna mig själv är att finna mig själv
igen och igen
i fältet där alla linjer börjar sin bana, snurrar och slutar
genom intet ut till något och tillbaka
Väver sitt nät av existens ur intet till något och tillbaka
cirkeln har ingen början
mitt jag hänger mycket löst på sin tråd av drömmar
Vem andas i natten och vaknar i gryningen
Vad tänker och hoppas på morgondagen
Ur varandets djupblå grund öser jag och allt sin dröm
ur en bottenlös brunn tråcklar jag mig åter till begynnelsen där
myten om mig själv försvinner tillbaka i sitt upphov
Kärleken andas, lever, dör i sig själv
Föds på nytt igen och igen i sin linda
Leker lättsamma lekar i vinden
Hänger tung och bråkig i vanans makt
Väcker upp det mörkaste grummel
och det ljusaste skikt av glittrande stoff
Ett mysticum fantasticum gömmer sig i mitten
Jag värmer åter en kopp te och doppar en skorpa
Andra advent, pandemi i världen och tingens förgänglighet
Inger hopp om det intima samtalet, beröringen och de fysiska mötenas återkomst
Må världen vakna upp ur sin förvirring och sätta ljus
️
Franciska von Koch 
Kommentera