En vilsen och ambivalent tonåring som blivit pseudovuxen och alldeles för fort

En längre psykologisk kommentar om Magdalena huvudpersonen i boken Omvänt uppror, kommer här skriven av Sigrún Proppé, Leg. Psykoterapeut, Island
cropped-cropped-cropped-cropped-siska-och-shahid-pc3a5-huk-kopia1.jpg
”Magdalena fortsätter att hänge sig åt tidigare religiösa grubblerier och övertygelse, där hon med samma intensiva besatt överlämnar sig till både Gud fader och Shahid..”
”Du skriver bra och har flyt i språket. Fina miljöbeskrivningar och personframställning. Magdalena och hennes inre värld väcker intresse och funderingar. Hon är som de flesta tonåringar, utmanande, motsägelsefull och gränsöverskridande, där eftertanke och reflektion är en outvecklad del i personligheten. Men det som utmärker Magdalena är att hon driver denna utvecklingsresa till det yttersta, både psykologiskt och i konkret betydelse. Hon återhållen på samma gång hon är impulsiv, utlevande och har svårt med gränssättning, både för sig själv och andra. En vilsen och ambivalent tonåring som blivit pseudovuxen och alldeles för fort.
   Hon är ett barn som leker att hon är vuxen och oberoende, men under ytan drivs hon av otillfredställda tidiga behov-längtan att bli innesluten, hållen och skyddat. I relationen med Shahid söker hon symbiotisk sammansmältning, där hon ger upp sig själv för att uppgå i honom – en sorts iscensättning av tidig mor- barn relation.
    Magdalena hittar lösning på sin längtan och febrila sökande efter både Gud och närheten till en annan människa på andra sidan jordklotet. Hon gifter sig med en pashtun och tillbringar dagarna innesluten på en gård skyddad av höga väggar, där hon lever i oceaniskt kärleksrus och verklighetsförnekande, skyddat av Shahid och hans familj. Hon är tillfreds med sin isolering, ensamhet och brist på intellektuell stimulans så länge hon ostört kan ägna sig åt intensiv tvåsamhet med Shahid.
     Utan motstånd eller skavsår anammar hon Shahids och hans kulturs värderingar och föhållningsätt. Men kampen kring autonomi och beroende pågår under ytan. För att uppnå autonomi och bli vuxen måste en ung människa våga tänka själv och separera ut sig- bli en egen person och släppa taget om infantila försvarsmekanismer. Magdalena har svårt att frigöra sig, tänka själv och ta ett vuxet ansvar för sitt liv. Hon försöker lösa konflikten genom uppgående i relationen till Shahid, vars personlighet och egna behov matchar hennes. Han blir projektionsyta för hennes inre konflikter och beroendeproblematik.
    Magdalena fortsätter att hänge sig åt tidigare religiösa grubblerier och övertygelse, där hon med samma intensiva besatt överlämnar sig till både Gud fader och Shahid, och anammar hans kultur och värderingar utan motstånd eller reflektion.
    Magdalena gestaltar tonårens psykologi tydligt, där syftet med denna utvecklingsfas är att via regression till tidigare utvecklingsstadier reparera och lösa upp infantila bindningar till föräldraobjekten. Det leder i sin tur till ett mognare och mer nyanserad förhållningsätt till sig själv och omvärlden.
     När Magdalena släpper taget om drivkraften som hållit fast henne i relationen med Shahid, öppnar hon också dörren till verkligheten, både den yttre och den egna inre verkligheten. Hon börjar utforska sig själv och egna potentialer på allvar och ta för sig av livet.
     Magdalena var bergtagen under några år, men när förtrollningen släppte hann den den åldersadekvata utvecklingsprocessen ikapp henne. Magdalenas förnekande av både verklighet och egna behoven, att inte veta vem hon är och den symbiotiska uppgåendet i Shahid är ett åldersadekvat psykologiskt drama. Hon förskjuter olösta konflikter och tidiga otillfredställda behov, från föräldrarelationen över till Shahid som blir projektionsyta och förlängning av föräldrarna.
     Relationen med Shahid blir Magdalenas gömställe, där hon på stort geografiskt avstånd slipper ta itu med utvecklingsuppdraget att frigöra sig från föräldrarna och stå stadigt på egna ben.
     Magdalena verkar ha svårt att reglera avstånd och närhet, det blir antingen för stort och för ensamt eller för nära och förtärande – ett arv hon tar med sig från det rådande klimatet under hennes uppväxt. När en ung människa är känslomässigt undernärd och drivs av hunger efter närhet och att bli sedd, skyddat och bemött, som Magdalena gör, kan det vara problematiskt att gå ut i välden med en för liten medhavd matsäck. Det är svårt att avstå och säga adjö när man inte har fått äta sig mätt. Magdalenas resa kan ses som en klassisk hjältesaga. Den unga människans kamp kring beroende-oberoende, separationsångest och övergivenhet, där målet är att hitta den egna styrkan och nå fram till ett mognare själv. Shahid gör också en egen resa och brottas med egna demoner, både psykologisk och kulturellt. Mötet med Magdalena har påverkat hans framtida utveckling på olika nivåer.

Annonser

Utlottning av bok och artikel i Året runt

Hej, nu kan du läsa en artikel om mig och min resa i Året runts artikel klicka här: PDF ÅRET RUNT 

I förra veckan kom den äntligen, septembernumret i Året runt, en artikel där tidningen intervjuar mig om min resa till Pakistan som jag gjorde för över 40 år sedan. De lottar även ut 5 ex av boken Omvänt uppror där jag berättar om kärleksäventyret och de svåra kulturkrockarna. Att jag skulle leva i en hederskultur var något jag inte insåg att jag gav mig in i då jag var 18 år. Ordet var inte ens uppfunnet i min hjärna!

Judit Lázár Skönt att boken uppmärksammas. I den kliver läsaren in i en värld som vi knappt vet något om. Jag tyckte den var givande att läsa!

Eva Hillered Grattis! – jättefin och berörande bok – så bra att den får uppmärksamhet!!

 

 

 

Skönhet och terror

Skönhet och terror avlöser varandra. Människan står för terrorn och naturen står för skönheten. Så är det bara. Visst kan naturen upplevas som iskallt brutal när det blir jordbävning, tsunamivågor eller vulkanutbrott som välter våra hem och bränner våra byar. Och visst känns det brutalt när vattnet försvinner och de torraste av länder får lida svält, men naturen gör det inte av elakhet. Den är precis som djuren som bara gör det den är ämnad att göra, den har inget val, det är opersonligt. Men människan, här har vi boven i alla draman, hur mycket hon än försöker lägga skulden på omgivningen så har alla sin beskärda del i helheten och ansvar för den.

Jag ber om kärlek för mig själv och alla på jorden

kram på dig/Franciska

Här ser du en målning av en sörjande kvinna målad av min mor Georgia von Koch 1983

img_9029-copy

Det var längesedan

Hej, det var längesedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Det har blivit desto fler på Facebook, men jag lovar att bättra mig. Facebook flödar och försvinner, och det har sin charm, men inte om man vill återvända till texten någon gång. Idag har det varit röd dag i vårt avlånga land. Stockholms centrala gator var fyllda med människor. Själv blev jag bjuden på födelsedagslunch, det var väldigt mysigt. Ja, så har det blivit sommar, nästan och det är underbart, bästa tiden på året nu när löven spricker ut, fåglarna Garden 2sjunger som mest och blommorna kommer igen. Hela skogen knakar av växtkraft, men nu är det så att jag bor mitt i stan. Det bara blev så och jag måste erkänna att jag saknar det hem jag hade för två år sedan drygt. Att kunna kliva ut i gräset barfota på morgonen och ta med en kopp te till hammocken, se katten hoppa i gräset och höra vinden susa i trädtopparna, det är verkligen något jag saknar. Jag behöver påminna mig själv om att ingenting är varaktigt som vår gode Buddha så klokt påpekade gång efter annan. Allt är förgängligt, ingenting går att hålla fast, allt ska en dag försvinna och när jag säger detta till mig själv känns det genast lättare. Jag kommer till nuet, det som faktiskt är, det som är sant här och nu. Det känns också befriande att veta och bli påmind om att det obehag som kommer också är förgängligt. Det är bara att gilla läget alltså och med det sagt är jag också glad att inse att om en dryg månad är jag på singsong-writing-kurs i Grekland, det känns jättekul och inspirerande! Får se om det blir någon sång att posta här vad det lider. Och nu i kvällens famn önskar jag dig en lika rofylld kväll och natt som jag själv upplever just nu. Ett ljus är tänt, fönstren står öppna, den ljumma kvällen är behagligt mild och närvaron ligger tät. Allt gott mina vänner!

Kali/Franciska

I have received flowers in my heart

Love is not in the air as Spring usually would indicate. No it sits there right in the very center of my wounded chest. Going deeply into that center of that wound, the longing wets my eyes at first, they por down my cheeks, emotions erupts for a while, its not sentimental, its pure and innocent. And then there is presence, all over the place, wide and limitless, an ocean without shores. When I behold you with my mind and open, undefended heart, YOU who sees me, who feels me, who knows me, who IS me, who is inside me….yes its mysterious, and it turns me on. My longing is my path to the center,
Vernissage 2016love is me letting you in, you willing to come in

it is the meeting I always longed for

right now you have no body

but i feel you as my soul

personal and transpersonal both.

Right now you have no face,

but you know who you are.

Freedom and the myth of permanence

A spiritual life as a single in the world but not of it. It takes courage, strength and wisdom. I humbly pray for all of them to take me through this path of a razors edge; on one side is lust, greed and hatred – on the other side fame, glory and richness, to walk straight through the fire of opposites

I’m waking up in this first night back in my little flat of Stockholm with a contentment in my heart. I feel connected; with my beautiful friends here and elsewhere in the world, I feel connected deeply in my own heart ️, I feel there is love, there is love and deep inner connectedness, this brings peace and inner silence and gratitude. A few hours later though, I realise things have changed, I can’t hold on to those feelings, if and when I grasp at them, it is painful because no feelings stay the same, nothing does in fact. So then it becomes emptiness and here comes the challenge to let go and not try to hold on. I read an article: The Myth of Permanencehttps://www.lionsroar.com/the-myth-of-permanence/ – and this liberates my mind from the pain. The moment I see how I grasp the sweet feelings of love that was felt in my heart last night and that I now miss (!), i can release the grip. Now i can rest in the flow of things, letting go into this moment. But with daylight anxiety comes; what am I doing here, its so lonely, I have no where to hang my ego, its all so very empty, silent, scary. I don’t want to go out today, I remain in my night clothes the whole day, I don’t succeed to unpack my bags. Finally get to the cushion for meditation, ok 45 minutes later my mind is calmer and the unbearable emptiness gets some presence to land in, some presence in my body to land in. ”With a little help from my friends”, i.e. inquiry into the present moment over Skype, I find some calm and connectedness again.

ramana

Eventually I also succeed to return to my writing that started in India five weeks ago and I thereby find calmness in the inevitable transition which is hard, coming from a sacred place like that where the holy mountain and the presence of Ramana Maharishi is felt so vividly, plus all friends that I have met there. Its not easy to be confronted with the cold wether and the lack of immediate support of a spiritual family. The West is comfortable sure and this is my home, but here many people live one and one in their own flat all by them selves. I lost my family only some two years ago, still getting used to living a life by myself, something I never did for very long. A spiritual life as a single in the world but not of it. It takes courage, strength and wisdom. I humbly pray for all of them to take me through this path of a razors edge; on one side is lust, greed and hatred – on the other side fame, glory and richness, to walk straight through the fire of opposites means to see the transparency of life and at the same time serve in the world. I am happy that on Monday I will be back at work, serving the elderly people in sharing arts and music. Thank you, whoever you are, as Mary Oliver says in her poem; Wild geese: ”…Where ever you are, no matter how lonely, the world offers itself to your imagination and calls to you, like the wild geese harsh and exiting, announcing your place in the family of things.”

Thank you/ Kali – Franciska

Blessings from the holy mountain

arunachala-solnega%cc%8ang

The last day of my writing journey in India has come. I am so grateful, I have reunited with friends I did not see since 20 years, I ave had most precious darshan with the Mountain Arunachala and Ramana Maharishis very friendly presence that lingers like a parfume around this place. I have made two new precious friends and I have been blessed. In writing the odysse has begun, some 20 000 words and many more to come about a spiritual journey and meeting with many remarkable people, saints and gurus in and out of form. This morning there are three water lilles in the pond. I am feeding the fish, big and small. The big ones lay with their stomach upp and their mouth open to the surface of the water, waiting for the food to come, Really funny, like babies. With or without company in my mind there are always others, me and others. Behind that ongoing conversation with myself acting as me and others, there is wast, unfathomable silence and deep peace. Just holding these both in my hands: the personal and the beyond, brings me peace. I like to quote my teacher in the Diamond Approach:

”When the personality is gone, you feel alone, because the boundaries—your ideas and memories—are your father and mother. The separateness is your memories of your mother and father, your relationship with them and all your past experiences which you’re bringing into the present. Your past experience separates you from the now. That separation from the now is a boundary around you like an eggshell. To let the boundaries go means accepting aloneness. When aloneness is accepted, there are no boundaries. What you perceive then is just lack of boundaries. This will be experienced as a newness, a rebirth.

From Diamond Heart Book Two: The Freedom to Be, ch. 10
http://ahalmaas.com/books/diamond-heart-2-freedom-to-be

And my wisdom teacher Papaji:

You are the One which is aware
of the awareness of objects and ideas.
You are the One which is even more silent than awereness.
You are the Life which precedes the concept of life.
Your nature is Silence and it is not attainable,
It always Is.

~ Sri Poonjaji ‘Papaji’

Send you all my blessings from India and the foot of the mountain Arunachal.

Kali, Franciska