This photo was shot in an instant this morning when I saw through… Behind and through the structure you see the Mountain Arunachala The structure is the mind that becomes more transparent with meditation The mountain is the timeless presence and is called (Shiva) Arunachala.
Arunachala the Sacred Mountain
This is one of the metaphors that came to me today – coming out of the meditation hall, after breakfast this morning – my mind was dwelling in a greater vastness that touched my heart deeply. What normally would be considered as an ugly building construction that is disturbing the view, became a beautiful description and metaphor. In the beginning of our spiritual path we don’t see the forest for all the trees, (as they say in Sweden). We are so full of ourselves, our own mind, thoughts, beliefs, opinions, emotional issues, desires and fantasies. With the practice of meditation this ”veil of the mind” gets thinner and more transparent. We get to see what is behind.
Nandi the Bull
Perfect devotee Nandi, the Bull sits outside every Shiva temple with an unwavering look on his beloved, Shiva. I understand this as the human contemplation with no distraction concentrated on the target, the empty dwelling in the heart, just staying there and all gets clear, structures fall away, space becomes wast and the truth is seen clearly, the presence that holds everything.
A friend told me of her experience as a window, another metafor. I contemplated her word ”window”- beautiful! Yes I thought to myself, there is an open window Which can be felt as a heart Where there can be felt a crack A sweet wound Through which I can enter Into vastness And in that dwelling There is no you or me Only presence Timeless vast and all one Then there is no coming or going – in to it It just may appear so for the person/mind Thoughts may arise or not The heart will not be affected Heart=abiding presence All words fall short It may look like a station, (for the person) as if one enters or leaves but we know this is not really true Here nothing comes and goes 🙏🙏🙏only love abides Kali, Franciska von Koch, South India one of those blessed days
About isolation, love, abusive spiritual teachers and my true story
I tell myself today, its just another morning. When taking it for granted it is a big mistake. And that is how I relieve myself from my emotional story of pain, how I return to innocent presence, without entanglement. And then and there, in this moment I become free of the past.
From a photo project coming up – bathing in the shadow of the Sun
We had Christmas and New years is coming up, a time that we hopefully spend with loved near and dear ones. I did get invited to very dear friends and it was sweet and now as New Years is coming up it is a time that I find myself being somewhat isolated in my cabin in the countryside. Its my choice and not my choice at the same time. I will use my free time to write and take walks in the woods. Wishing I was one of those poets like Mary Oliver, living alone writing in nature. But my need for community / communication / mirroring is to strong, so I end up on social media and here I am. This is not a cry for mercy or empathy, I just like to share and reflect some things that concerns me.
Since I grew up with a large family and lots of festivities, I find myself pretty isolated as I live alone and don’t have kids of my own. I sort of decided not to spend another Christmas or New Years in Sweden unless I have a partner/family next year. Unless I am totally content with my situation being alone without a sense of context, unless I can appreciate my situation and enjoy it, I wont spend it alone.
My book and true story in Swedish and English touches upon many cultural beliefs, abusive spiritual thinking and adventure.
So this begins to look like a very narcissistic text that I am writing which hits the nail why I am self-judgemental: it was not allowed in my childhood, to feel needy, dependant and emotional. You can imagine what that does to a young child. I toughened up and developed a very thick skinn. Today this skinn has had a major meltdown so everything is up to my face, I feel it all and its good, because when it can be felt all the way to its core, then it can be digested and there lays a treasure there, at the center. A treasure of being and presence. And that topic along with why I have the name ”Kali” along with my given name is something I will write more about in a coming blog text. So now over to another topic.
I have been reading some very upsetting articles about some existing cults that uses spiritual language and where appalling sexual abuse is taking place. It is no less then horrifying. Since I am a very dedicated spiritual meditator and an experienced ”Dharma-walker” with lifelong experiences of teachers and gurus I really hate cults and abusive teachers. Sure we are all humans, all teachers no matter how wise they may be, are humans, which means instinctual, sexual, power-issues can take over in moments. But there is no excuse for abuse. The greater power an individual has the greater is the responsibility.
Since I am also a Psychotherapist I get very engaged in matters that touches abuse in Spiritual paths and abusive teachers who not only misguide people but also damage them. So here comes a very disturbing information about the misuse of the word Tantra, and other old sacred teachings that have been totally misunderstood. When you open the link you find a lot of things you may want to know if you are interested in this subject: https://gurumag.com/
Since my writing journey begun and I published my first story in Swedish it has come out in English. I want to share with you a review of My book ”Uncommon Ground” by Ken Schubert which touches me a lot:
”Masterfully written drama of the modern world” A Romeo and Juliet tale of doomed passion, this book traces the evolution of two earnest souls bound together in the maelstrom of the late twentieth century. With an unerring eye for detail and a tantalizing detachment that comes from innocence wrapped in hard-won maturity, the narrator portrays the similarities and differences between two cultures in the process of radical upheaval and transformation. The characters, both the protagonists and their families, come to life like photographs in a scrapbook, suggestive and palpable. The reader follows the journey of a young woman, wise and bewildered beyond her years, as she finds a balance between the desire for surrender and independence. The guileless, sure-handed translation brings out the colors and universality of the narrative. Highly recommended for anyone who is seeking a masterfully written drama that weaves together the paradoxes of the past half century of human history.
Sommaren sprang ifrån oss snabbare en flyktigt och nu är det redan första advent, gnistrande vita kristaller i natten och ljusen som redan tänds vid 15 här i norden.
JULAFTON – INTE BARA ROLIGT
Men nu är det ”familjens” tid som närmar sig med köpkraft och glitter De som ingen har får hitta på något annat volontärarbete rulla tummarna gömma sig hitta någon att ta hand om skåda sin navel engagera sig i ett konstnärligt projekt jobba gå i ide eller baka pannkakor själv fantiserade jag i fjol om att ta gitarren och gå ner på gatan och sjunga sånger om jordens undergång eller nåt ”Somliga går med trasiga skor” kunde också ha fungerat Som barn hade vi alltid någon ensam ”farbror Bob” med på julafton Mamma sa att han inte hade någonstans att va Vart ”tanterna” tog vägen vet jag inte Min mormor dog ensam på långvården ja lite funderingar i den gnistrande vinternatten enklare blir det för den som kan reflektera sin spegelbild någonstans i någon annan, eller Facebook man kan vara ensam tillsammans också ”tror jag avskaffar julen i år”, sa jag i fjol eller alternativt………. lämnade blankt…… så något nytt kan komma in att resa bort är bra förr om åren var jag ofta i Indien en gång blev jag bjuden på schweizisk choklad på bordet stod en 3 cm hög julgran i plast så enkelt nu jobbar jag med äldre där utsattheten är påtaglig inte alla får besök har du någon gammal på ett hem så glöm inte bort hen en dag är det du själv som sitter där
JULKLAPPAR
Om du tänkt köpa en klapp eller två hoppas jag du vill köpa ”Omvänt uppror” som är en unik historia, såtillvida att jag har varit en av ” de andra” och berättar med egna ord hur det livet är – om isolering, hemlängtan och främlingskap men också om kärlek och en gränslös gästvänlighet. Jag har själv upplevt hur det är att som kvinna befinna sig i en kultur i ett främmande land – precis som så många kvinnor gör i dag i Sverige – utan att ha valt det själva, eftersom de tvingats på flykt från sina hemländer. Det är mycket sorgligt att kvinnor tvingas bära burka i Sverige idag, jag tycker att man bör lagstifta emot det. Däremot känns slöjan och huvudduken helt ok, det är deras val och något även kvinnor i Sverige bar på 1800-talet. En läsarkommentar ”En fantastisk reseskildring genom inre och yttre landskap! Jag sträckläste Franciska von Kochs ”Omvänt uppror”. Spännande och högaktuell bok om hennes liv med pashtunfolket i trakterna som Malala kommer ifrån. Rekommenderas varmt!! Johan Bergstad, leg psykolog, mindfulnesslärare, www.franciskavonkoch.com Köp min bok här: http://www.adlibris.com/se/sok?q=omv%C3%A4nt+uppror
Här nedan ser du en av mina favoritbilder från sommaren som gick: inspirerad fotograferade jag hundratals bilder och ofta lekte jag som här med solens skugga av mig själv på väggen.
HEDRA DET SENSUELLA & ATT HEDRA DIG SJÄLV blir bästa presenten
The shells splendour when uncovered revealing a heart full of space loving presence hits the walls breaking down what is no more needed the pearly person emanates loving mystery
Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. …skrev Verner von Heidenstam i dikten ”Åkallan och löfte”.
Jag träffade en gammal barndomsvän och vi diskuterade kärleken och den ”farliga” eldens njutning, hur man förhåller sig till den. Söker vi trygghet, en famn att landa i, eller passionen? De flesta hoppas säkert finna båda i ett förhållande, men går det? Ofta inleds en relation med passion som så småningom övergår i trygghet (vilket är underbart för vårt inre barn), med dagliga rutiner som följd. Detta är också något vi kanske behöver. Men risken är att vi då utvecklar ett så kallat medberoende-förhållande där givande och tagande blir till förväntningar, förhoppningar och besvikelser när de inte uppfylls. Att älska är verkligen en konst och kanske är det en ändå större konst att lära sig att gå vidare, släppa taget, lära sig av misstagen och våga öppna sitt hjärta igen och älska på nytt efter en besvikelse. Här är det viktigt att komma tillbaka till sin egen autonomi och att älska sig själv mer än andra. Det är inte egoistiskt, tvärtom så kan man älska andra mer om man är djupt förankrad i egen självrespekt och kärlek.
Så här kommer nu en inbjudan dig till att odla mer självkärlek i ditt liv med några tips som har hjälpt mig till större självkärlek.
Odla självkärlek
Välj att se på vackra saker, till exempel blommor och andas in deras skönhet. Känn hur de känns i ditt hjärta.
Var snäll mot dig själv. Förlåt de misstag du gjort, säg; jag gjorde så gott jag kunde under rådande omständighet.
Unna dig olika former av njutning; massage, själv-smekning, en skön dusch med god doft och olja in kroppen efteråt.
Rör på kroppen; ta en simtur, gör yoga eller något där du mår bra utan att pusha dig själv. Tänk på att njuta, känns, förnimma kroppen, även vid ansträngning.
Ta stunder för tystnad, egen tid, meditation, sakta ner tempot, åk på retreat, sitt en stund med en kopp te i tystnad och se ut över världen. Öppna och vidga din vy, fågel perspektiv.
Krama ett träd.
Träffa människor som gör dig gott.
Hjälpa andra är bra, bara man inte försöker RÄDDA DOM! (Varning för medberoende)
Lyssna på musik, spela musik om du kan, måla med dina händer, sjung i duschen (även om du inte tror att du kan). Sjung i kör.
Gå på klassisk konsert
Våga lära känna nya människor, i lagom takt.
Bli vän med tystnaden inom dig, ta tid för tystnad.
Kom tillbaka till dig själv, kroppsförankring
Fyll på med egna tips
Lycka till – börja om – kärleken finns inom räckhåll – inom oss
Tidiga söndagsmorgnar brukade jag i mitt barndomshem vakna upp till att klassisk musik hördes genom vårt hyresradhus ute på Lidingö. Där uppe på berget Björnbo omgiven av tallar grundade sig min förkärlek för klassisk musik. Inte som en kunskap där man vet vem som komponerat eller spelar. Inte heller med insikt om tonarter, instrument eller tidsepoker för nämnda verk. Nej, bara att musiken genomsyrade huset och fanns där, innebar trygghet och harmoni. Mina föräldrars förkärlek för den klassiska västerländska musiken tog sig många uttryck, som tävlingar vid matbordet om vem som kunde gissa rätt när radion spelade i bakgrunden vid middagen eller att det blev en praktisk barnvakt då man kunde lägga på tio stenkakor på den gamla grammofonen och vara säker på att vi barn skulle sova gott flera timmar senare då de kom åter och musiken alltjämnt pågick. Huruvida detta stämmer vet jag inte. Men jag minns inte att jag någonsin vaknade upp för att springa och leta efter min mamma. Däremot alltjämnt idag då jag vaknar på lördag och söndag morgon sätter jag på P2 för att lyssna på morgonklassiskt. Det inger omedelbart samma sorts rofylldhet jag minns jag kände ända in i själen (inte bara skelettet alltså) och så har det förblivit. Det enda som kan överträffa denna upplevelse av musik är tystnaden när den känns som bäst. En tystnad som bärare av närvaro utan ord. En tystnad som är fridfull och inger lugn och ro. Musiken däremot är balsam för själen, den håller i mig likt en omfamning och ger hemmets väggar en ombonad harmoni. Ibland kan jag dock känna mig invaderad av musiken. Till och med den klassiska musiken kan ibland kännas som en invasion i mitt väsen då den gör intrång på ett sådant sätt att den stör. Det är vid de tillfällena som jag inser att tystnaden står närmare gud än vad musiken gör.
När jag leder en aktivitet som kallas ”Stilla stund” på mitt arbetet med äldre spelar den klassiska musiken också en avgörande roll. Inte bara för att de ska känna sig trygga och rofyllda men också som ett redskap för att bära fram tystnaden. Då vi sitter tillsammans i en en cirkel med ett levande ljus i mitten och korta stunder av tystnad (omkring 2-3 minuter) varvas med lugn klassisk musik kommer alla till ro. Det fungerar som ett själsbad verkar det som. Man skulle kunna säga att det här är en aktivitet som är en ickeaktivitet, likt en meditation med musik som hållande kraft.
Its Winter in Stockholm and everybody is longing for the first signs of Spring. It could be the Black Bird all of a sudden sitting on a roof somewhere singing his way into the Sun set, or it could be the sign of some green anything trying to push itself through the hard icy ground. Anyhow the light is what we first notice, the days are getting longer everyday, with a few minutes, by June we will hardly have any night at all, just a few hours. I love the changing of seasons, especially the change from Winter to Spring. I am myself also changing my living environment which makes me dig into the old and threw it away, its a bit like a sermon, going through photographs, letters, old tax papers and god-knows-what. Here and there an unpleasent memory pops up and the next moment its the opposite. After having sorted out my office and filled up big plastic bags with trash I feel a lot sorted out in my head as well. Like this Japanese pot here: they say that once its broken and mended with gold, it becomes evan more beautiful, I feel like this pot. The last three years my life has been through the worst challenges in my life; loss…on all levels…they told me I would be renewed and that I would come out stronger and happier. I did not believe them. But they where right. As I am taking a new direction into my life, moving to the countryside, clearing out, cleaning out, sorting out old stuff, giving away, throwing out, diminishing my wardrobe and embracing my inner Poet, more happiness bursts fourth from my heart with tingleing sensations and sparks of creative energy. The birth of my first book ”Uncommon Ground: Hippie to Hijab and Back” into English; see Kindle and Amazon Check it out and read more here Its all ready available as digital book and on the 15th of April you can order it as a POD – (Print on demand). I am now ready to take the next step and write the second part, how Magdalena finally came to India and met with the Spiritual teachers that would transform her life from sleep to awakening, from dullness to clarity, from unhappiness to freedom. I pray you have a wonderful Sunday and I will keep you updated with the progress. Here is a small sample of what Im working on, sorry folks, in Swedish only to begin with:
”…..I ultrarapid till eldens berg
Vi sitter tålmodigt på hårda träbänkar och skumpar långsamt fram genom det sydindiska landskapet. Precis som den unge Ramana Maharshi en gång i tiden, är vi på väg med ett riktigt mjölktåg till det heliga berget och vi har inte bråttom. Var tionde minut stannar vi känns det som, ibland upp till en kvart eller en halvtimme och det tar en evighet att åka de tjugo milen från Madrass, en hel dag faktiskt och när vi väl kommer fram i mörkret hoppar vi glatt på en åsnekärra som tar oss med knirr och knarr till Ramanas ashram där vi möts av en stängd jättegrind. Vi ringer på en stor ringklocka i mässing som låter som en gammaldags telefon och som nu hörs borta från närmaste byggnaden och efter en stund som känns som en evighet kommer en vitklädd äldre man släntrandes med en jättestor nyckeknippa. ”We have arrived”, säger jag förväntansfullt, sträcker ut båda armarna och tror att han omedelbart ska öppna grindarna på vid gavel och storslaget välkomna dessa viktiga unga pilgrimer som åkt hela vägen ifrån Sverige för att söka upplysning vid det heliga berget Arunachalas fot och Bahgavan Sri Ramana Maharishis ashram. Han ser inte det minsta glad ut. ”Have you written to us about coming”, undrar han surt. Nej det hade vi ju inte men efter lite dividerande med en annan man som hämtades visade det sig att han inte kunde avvisa dessa unga 24-åriga damer i mörkret, för vart skulle vi ta vägen. På den tiden drällde det inte med hotell. På så vis fick vi vårt rum på andra sidan vägen i familjeavdelningen. Jag hade hellre velat bo inne på ashramet med de andra ”riktiga” pilgrimerna, jag insåg dock snart att den statusen hade inte vi, dessutom var vi flickor. Alltså familjer, par och damer fick bo i familjeavdelningen på andra sidan vägen….”
