Kärlek är ett välsignat mysterium
liksom gravitationskraften: gränslös, osynlig, den kraft vi inte förmår stoppa – som förbinder alla ting..” okänd

Vad är kärlek?
Vanligtvis när vi säger kärlek, kanske vi tänker på romantisk kärlek.

Men vänlighet, medkänsla, omsorg, tacksamhet och generositet är också kärlek.

Husdjur, barn och viktiga människor i våra liv, blommor, gosedjur eller viktiga ägodelar är kärlek för att de lär oss om kärlek, de är budbärare….

Har du haft ett husdjur, en hund eller katt…..då vet du vad jag menar.

Att leva med ett öppet hjärta (ahimsa) ickevåld är en utövning med anor långt tillbaks inom olika traditioner.

Det finns så många olika uttryck för kärlek i vårt dagliga liv att vi missar det; någon som håller upp dörren för dig, en som plockar upp handsken du tappade, fågeln som kvittrar i trädet, blommorna på marken som växer av sig själv!

Kärlek finns överallt, sammanbinder allt och alla och är
något som upprätthåller oss från början till slut.
Det är inte kärleken som skapar lidande, utan snarare avsaknaden av vår förmåga att se den inom oss och överallt omkring oss. Vi tenderar att fastna i smärtan utan förmåga att se att även där finns kärlek.

Känn:
ditt lyckliga hjärta
ditt brustna hjärta
ditt förlorade hjärta
ditt passionerade hjärta
ditt medkännande hjärta
ditt läkande hjärta
ditt öppna hjärta
ditt osäkra hjärta
ditt kärlekshjärta
och gör kärleks konst!

Vår kanske största utmaning är att vi tenderar att objektifiera kärleken och vi känner då ständig brist och saknad.
Vi vill att den ska komma till oss utifrån, och bekräfta oss (därför att vår barndomskärlek såg ut så). Vår brist på kärlek gör oss infantila, vi söker något som vi inte kan hitta. Vi tror att kärleken är villkorad till något, någon eller en upplevelse. Men kanske det är så att kärlek är den kraft som sammanlänkar alla ting. Kanske är det så att kärlek är ett naturligt tillstånd av varande och alla ting och upplevelser är budbärare.

Kärleken är en viktig del i den andliga trädgård som vi odlar för att själva blomma fullt ut.

Kalhil Gibran ”…Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, Och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet….”

• 

Inquiry övning: sitt med en partner och ställ frågorna upprepande till varandra, 10 minuter i sänder per fråga. Om du är ensam kan du fråga dig själv och svara på papper genom att skriva till dig själv.

1. Vad innebär det att älska mig själv?
   2. Var kan jag finna vänlighet i mitt liv?
   3. Hur kan jag odla mer vänlighet till mig själv och andra?

Oh I remember when Nisargadatta Maharaj sent us all to listen to Krishnamurti and then rapport back how it was. In my case it happened in the late 70ties but already in the 50ties he told his translator of the famous book I Am That (which you find in every meditation centers library around the world), * Maurice Stanley Friedman (1921 – 2012), to go and listen to J Krishnamurti which was rapported in the news.

• M. Rahul J – incredible to know. And what did you report back?
• Kali Franciska Von Koch – Hi hi I don’t remember to be honest. It was just so sweet of him to send us off like that. Just like he was honouring many saints and having their photo on the wall. Sri Ramana Maharishi among others, also from other lineage than his own.
• M. Rahul J – Just amazing! It’s breathtaking that you were there. Have you written about your experience? How long did you spend there? 
• Kali Franciska Von Koch – I’m currently writing my second book (in Tiruvannamalai) that is self biographical. However initially in my native language Swedish. Part 2 will contain my meetings with Maharaj, as we used to call him. I was with him three times staying for a month or so. I was 24 years of age first time. My first book “Uncommon Ground, Hippie to Hijab and Back, you can find published in English on Amazon. Its about when I initially wanted to find a guru at age 17, and went hitchhiking to India. However I fell in love in Pakistan and got married with a man from a culture of honor. Please find a review at the bottom of this text.

Sitting together with Sri Nisargadatta Maharaj, the ”Bidhiwalla of Bombay” for periods in 1976 to 1980, was to change my experience of life forever. The main impact being with Maharaj was him “pushing” me to the “Center”, the I Am – experience. Eventually me and my girlfriend did have an experience of “non dual unity” loss of self and having a total sense of that ”All is One”.  🙏My coming story is partly about why do you “loose it”, what makes you regain it, what obscures it and how does one “live it”. This understanding later got more clear when I came to sit with Sri H. L. Poonjaji, known as Papaji. They both came from The Nondual schools, however different lineage.

M. Rahul J – Did the significance of having an audience with Maharaj strike you at the time, during your duration with it, for how I see it now as extraordinary? Did that come later if at all? Or was it just another Guru to you at that very young age?

My reply to you Sir: No no He was not just another Guru. The following text is not at all edited or finished nor translated into English. It describes some of the experience I had with Maharaj. Maybe you can use Google translate to get a sense of it.

Jag Är 
jag Är 
jag Är Det jag Är
Vem säger det? Jag. Vem är jag? Jag Är….
Nu ska jag måla lite, sa jag. Vem då, frågade Elsa? Vem ska måla? Jag, sa jag. Vem är det då, frågade hon. Det är jag, vem? Jag, vem är det? Jo, jag Är. På så vis frågade vi oss gång på gång. Vi frågade varandra och vi frågade oss själva. Vi konfronterade våran självuppfattning, vi ledde tillbaka uppmärksamheten från att vara identifierade med handlingen till själva varandet: jag är. Så när jag frågade mig själv ”Vem är det som ska måla” och jag sade ”Jag”, fortsatte utforskandet genom att säga; Vem är det då? Så kom svaret; Jag Är. På så vis riktades uppmärksamheten gång på gång tillbaka till varandet självt. Det blev som en tratt igenom vilken alla upplevelser leddes ner i….”

”.…”Everybody sees the world through the idea he has of himself.
As you think yourself to be, so you think the world to be.
If you imagine yourself as separate from the world, the world will appear as separate from you and you will experience desire and fear.
I do not see the world as separate from me so there is nothing for me to desire or fear.”
Sri Nisargadatta Maharaj

Maharaj
Det var hett i Bombays fattigkvarter. På Khetwadi 10^th lane nära horkvarteren hade vi funnit ett billigt guesthouse som låg på samma gata som Maharajs bostad. Dit gick vi dagligen för att meditera och delta i Satsang, så kallade möten i sanning där dialog med frågor och svar förekom mellan Maharaj och besökarna. Nu hade Maharaj rest bort på bröllop i tre dagar (vilket var ovanligt) och Elsa och jag hade inget annat för oss än att sitta och konfrontera varandra med de frågeställningar som vi fått i uppgift att ställa oss och så kunde vi sjunga.

Balkongen
Ljudet från handorgeln (shrutiboxen) ger bara ifrån sig två toner, en tonika, (grundtonen) och en kvart eller kvint. Jag pumpar en slags bälg med handen så att ljudet kommer oavbrutet likt ett långt upprepande mantra, ett ”aum”, liksom i den ursprungliga indiska musiken där alla toner kretsar kring denna centrala ton och sedan broderar ut sig åt olika håll för att hela tiden återvända till denna ton.
Ljudet snirklade sig gång på gång mot mitten i den mässande sången jag hade hittat på. I skräddarställning på den smala balkongen fem trappor högt över den smutsiga gränden där tvätterskor sitter på huk bland råttorna och färgar tyg i stora kärl satt vi och sjöng och spelade. Sången växte fram spontant. Det var en improvisation kring några ramsor jag plockat upp på vägen. Elsa spelade rytmiskt på den lilla trumman vi köpt samtidigt med shrutiboxen då vi passerat Madras, (Chennai) för några veckor sedan på väg till Bombay (Mumbay) där vi nu befann oss. Dagen var ljummen i Bombays fattigkvarter. Till Khetwadi 10^th lane nära horkvarteren på detta billiga, smutsiga hotell hade vi kommit för att träffa en levande mästare på inrådan av Hamsa i Tiruvannamalai. Vårt guesthouse låg på samma gata som Maharajs bostad dit vi dagligen gick för att meditera och delta i Satsang, så kallade möten i sanning där dialog med frågor och svar förekom mellan Maharaj och besökarna. Nu hade Maharaj rest bort (vilket var ovanligt) och Elsa och jag hade inget annat för oss än att sitta och konfrontera varandra med de frågeställningar som vi fått i uppgift att göra och så sjunga förstås. Elsa och jag hade sedan vi köpte shrutiboxen ofta suttit med den och sjungit när vi inte hade något annat att göra och dessa dagar då Maharaj var borta gick flera timmar åt till ändlösa hymner med denna monotona ”aum”-ton. 
Det var i samband med det som något märkligt skulle komma att inträffa, något som skulle komma att göra ett beständigt avtryck resten av mitt liv faktiskt.

I am that I am that I am that I am that I am sjunger jag rytmiskt i en rundgång som upprepar sig. Ibland kommer ett litet mellanspel och då sjunger jag  ”Be still and know that I am God – so I am is God”

Elsa har just gått in för att dricka vatten och vi hade väl tagit en lite paus tror jag från sjungandet när jag såg mig omkring. Allt var skinande på något vis. Jag reste mig och gick in där Elsa stod och tittade på mig och utbrast åh, Gud! Vi tog oss ut från rummet och upp två trappor i huset för att se solnedgången från taket.
Dörren till jaget hade liksom helt öppnats upp. Känslan av att ha ett ’jag’ hade helt upphört existera och istället var det en känsla av enhet som dominerade.
Allt var ett enda medvetande och detta medvetandet var tidlöst. Mitt och alla andras medvetande var liksom samma medvetande.
Jag hade läst om människor som hade haft liknande mystiska upplevelser av enhet och jag hade fascinerats av dessa beskrivningar. Jag trodde också att detta var målet för allt andligt sökande, vilket sedan skulle visa sig inte stämma. Men upplevelsen var ändå så genomgripande att jag med mina 24 år kände att livet fått en mening den tidigare saknat. Ingenting kunde längre bli så höljt i dunkel som det varit. I djupet av mitt väsen skulle jag hädanefter alltid veta att det finns ett medvetande som genomsyrar allt levande och detta medvetande har inget namn, inget epitet. 
De små gröna bladen som lyckats spränga fram ur husfasaden på balkongen visade sig vara ett boditräd. Det är det säkert inte en kotte som tänkt på sedan dess.
Från taket såg vi ut över världen och vi såg att allts innersta väsen är kärlek.
Solen hängde som en mjuk bomullstuss på himlen och sjönk majestätiskt vid horisonten. Över alla hustaken i den sjudande indiska storstaden låg en dimma som även den kändes förklarad. Allt, precis allt var kärlek, det var så det var. Jaget fanns inte, bara denna fridfullhet som andades klarhet varje sekund. Enhet, äntligen! Jag tittade ner i rännstenen mellan husen där till och med råttorna var en del av enheten bortom mångfalden. Äntligen fick jag ögon att se det som jag längtat efter så länge, tack vare Maharaj och hans något brutala undervisning.
Jag är det! – ”I Am That”, hette ju hans bok, och nu förstod jag med ens vad han menade. De senaste tre dagarna hade Elsa och jag tillbringat mesta tiden på vårt guesthouse. Vi hade bara gått ut för att äta. Hur vi fick tiden att gå på rummet var genom att sitta på varsin säng och läsa eller pyssla med något. Men vi frågade oss hela tiden: Vem är jag som gör det här? Svaret var enkelt: Jag är… så fortgick vårt hamrande på vår känsla av jag, känslan av att ha ett centrum inom sig som är den som gör och är. 


Hur skulle jag någonsin kunna förklara det här för någon, skulle det inte bara bli tomma ord? Hade jag inte själv kämpat i flera år innan jag kommit till den här insikten. Gick det överhuvudtaget att prata om? Frågan var också om mitt kämpande hade med saken att göra eller var det för att jag hade slappnat av och släppt taget om en massa idéer eller hade det rent av varit någon slags gudomlig nåd som gjort sig gällande? Den frågan lämnar jag obesvarad, jag vet verkligen inte. 
Även om det var en upplevelse som varade en viss begränsad tid, (närmare bestämt några veckor), som hade en början, en mitt och ett slut och som jag inte har återupplevt sedan dess, förändrade den mitt liv i grunden. 


Ljudet snirklade sig mot mitten i den mässande sången jag hade hittat på. I skräddarställning på den smala balkongen fem trappor högt upp, obekymrade över den smutsiga gränden långt därnere där tvätterskor satt på huk bland råttor och färgade tyg i stora kärl, satt vi och sjöng och spelade. Sången hade växt fram spontant. Det var en improvisation på engelska och Elsa spelade rytmiskt på den lilla trumman vi köpt samtidigt med shrutiboxen.*
Rundgången upprepade sig rytmiskt medan en av oss sjöng en lång ton i botten. Ibland kom ett litet mellanspel då vi sjöng några rader från en vers av Sri Muruganar..

Eat love, see love, reach out and touch love
For love is but the selfs awareness of itself
For love is but the self awareness of itself
Be still and know that I am God
Be still and know that I am God
So I am is God
I alla tider har människor uttryckt sin andlighet genom musik och sång och för mig som alltid haft musik som ett av mina uttryckssätt kom det helt naturligt i ett land som Indien. Om det var musikens kraft på sinnet, de månader av outtröttligt utforskande som vi gjort eller ren och skär välsignelse kommer jag aldrig få veta, förmodligen en kombination av dessa, men jag kommer aldrig glömma vad som hände denna eftermiddag på Khetwadi10th lane. 

Det är här dörren till jaget helt öppnas upp, tas bort, försvinner, utan att det är en psykos
Det är ett andligt uppvaknande jag ska bära med mig igenom livet, något jag aldrig kommer glömma
Något jag ska integrera och smälta resten av livet
Allt är ett enda medvetande och det medvetandet är gud
Helt enkelt alla är ett och samma

Spränger fram från husväggen gör en gren från ett bodhiträd, jag kommer alltid att tänka att det var det träd jag satt under då den största upplevelsen som kom att förändra mitt liva för alltid, skulle inträffa

Be still and know that I am god
So I am ……is god

• * Sri Nisargadatta Maharaj (1897 – 1981) var en Hindu guru inom ickedualismen, tillhörande Inchagiri Sampradaya, en gren av lärare från Navnath Sampradaya and Lingayat Shaivism. Han blev mycket känd bland västerländska sökare i samband med att Maurice Friedman* översatte dialog mellan Maharaj och besökare och sammanställde en bok med titeln I Am That. Än idag finner man denna bok på meditationscenter och andliga instituts bibliotek världen över.

• Maurice Stanley Friedman (1921 – 2012) was an interdisciplinary, interreligious philosopher of dialogue. His intellectual career – spanning fifty years of study, teaching, writing, translating, traveling, mentoring, and co-founding the Institute for Dialogical Psychotherapy – has prompted a language of genuine dialogue.

* Shrutiboxen är en lite handorgel som oavbrutet spelar upp samma två toner, en grundton och en harmoni till den, vanligtvis kvinten eller kvarten, till vilken man sedan kan spela eller sjunga till. I västerländsk musik kallas denna upprepande grundtonen för bordun vilket användes mycket på medeltiden. 

Mer information: https://en.wikipedia.org/wiki/Shruti_box

Uncommon Ground: Hippie to Hijab and Back – order in English! by Franciska von Koch

Link: http://amzn.eu/d/dxbRCv8

In English sine 2018

REVIEV: 5.0 out of 5 starsMasterfully written drama of the modern world

ByKen Schuberton May 19, 2018

Format: Paperback

A Romeo and Juliet tale of doomed passion, this book traces the evolution of two earnest souls bound together in the maelstrom of the late twentieth century. With an unerring eye for detail and a tantalizing detachment that comes from innocence wrapped in hard-won maturity, the narrator portrays the similarities and differences between two cultures in the process of radical upheaval and transformation. The characters, both the protagonists and their families, come to life like photographs in a scrapbook, suggestive and palpable. The reader follows the journey of a young woman, wise and bewildered beyond her years, as she finds a balance between the desire for surrender and independence. The guileless, sure-handed translation brings out the colors and universality of the narrative. Highly recommended for anyone who is seeking a masterfully written drama that weaves together the paradoxes of the past half century of human history.

Nu då jag är i slutspurten av min anställning som kreativitetscoach och efter 6 år och befinner mig i startgroparna av ett nytt livskapitel, känns allt rätt men naturligtvis inte utan utmaningar. Men jag ser verkligen fram emot att få trampa indisk mark för en tid framöver, skriva, meditera och älska sanningen mer än…. ”fyll i vad du vill…..” i samband med detta kommer jag skriva fler blogginlägg som blir lite mer varaktiga än inläggen på Facebook. I denna värld av förgänglighet”

Häromdagen läste jag om den våg av nationalromantik, högerextremism och antisemitism som sköljer över Sverige i våra dagar och ett minne kom över mig.

När jag själv var omkr 5 år (1960), hände det att barn jag lekte med undrade varför jag hade ett så konstigt namn. Det gjorde mig illa berörd och jag berättade det för min mamma (som jag då inte förstod hade överlevt ett krig). Hon sa alltid ”bry dig inte om det, det betyder inget)”. Idag är jag glad att hon slipper höra och läsa om vad som händer i vårt land. När hennes syskon valde att åka till Israel, som de förväntade sig skulle vara en tillflykt, valde min mamma att komma till Sverige, för att som hon sa ” Sverige är ett neutralt och fritt land”! Hon älskade vår sekulära och religionsfria attityd. Hon blev inte orolig när hon insåg att hennes blivande mans faster varit nazist, eller man uttryckte sig inte så… det hette att den svenska adeln förlitade sig på tysken och tidningarna vi fann hos gammelfaster visade bara trevliga bilder av Adolf Hitler, med små gulliga barn och sånt. 

Och så lite om baksidan av sociala medier

Vad är att föredra, att ha släkt som utesluter en, eller att inte ha någon och därmed slippa bli utesluten? Tyvärr kan man inte välja. Det är som det är och det är bara att gilla läget och vara med det. Tur att man inte bor i en grotta längre utan kan rå sig själv, annars hade det varit att frysa ihjäl i snön. Men det som var bra på grottornas tid var att man slapp se på sociala medier hur roligt alla haft, vetandes att man själv var allena den dagen. Vilken tur att man då har buddha dharma och meditationen djupt ingrodd i sitt väsen. Orden ”This too will pass, this too will pass”. En Annan röst säger; gör inte en höna av en fjäder. Men i hjärtat sörjer jag med alla människor som blivit uteslutna, alla krigsbarn, alla folk, alla gamla, alla övergivna. Detta är det bästa med detta att jag är inte ensam om upplevelsen, miljoner människor har genom tidevarven fått uppleva utstötning. Kanske finns det en djupare mening med just detta, att tvingas till insikt och medkänsla med alla levande och utstötta individer. Naturligtvis går tanken till gettot i Budapest under andra världskriget då min mors familj tvingades lämna sitt hus och hem för att bo i getto. Naturligtvis går mina tankar till hur någon kvinna på min mors sida alltid fått bära den utstötta kappan och anledningen är ofta helt fel ute. Projektionen på den utstötta handlar alltid om något annat. Nu går mina tankar till ett annat folk än judarna, nämligen kurderna som tappert slagit ner IS. Den här världens primitiva uteslutning av individer o folk, krigföring för territorium, jag blir så trött och ledsen. Och ändå ska ju alla dö snart. Är det verkligen värt att leva på det viset? 

“Lidandets ocean är oerhört

Lidandets ocean är övermäktigt,
men om du vänder dig om, så ser du land.”
—Thich Nhat Hanh

Snart befinner jag mig vid bergets fot för att fortsätta min livsresa. Denna gång har jag längre tid på mig än jag haft på många år att fördjupa mitt skrivande och förhoppningsvis färdigställa boken del 2 i ämnet ”Magdalenas andliga och fysiska resa genom livet”. Eftersom jag lämnar min anställning kommer jag förvalta min tid helt och hållet själv. Det börjar med att jag reser till Indien på flera månader för att skriva & meditera. Min funktion som lärare i meditationsföreningen 3juvelers regi fortsätter dock och jag är fortfarande tillgänglig för enskilda samtal som mentor/psykoterapeut/dharmalärare. Nu för tiden har vi möjligheten att tala med varandra så gott som var vi än befinner oss, bara vi har uppkoppling, det tycker jag är fantastiskt. Den här bloggen handlar mycket om mitt skrivande och min funktion som lärare men som den mångfacetterade färgpalett min personlighet råkar vara, kan jag inte låta bli musik, konst, kreativitet och allt däremellan. Det har alltid varit svårt att ge en relevant presentation av mitt arbete eftersom jag sitter på ”flera stolar” som det heter. Nedan syns bilder från en situation jag verkligen älskar, nämligen att undervisa och meditera tillsammans med andra, här på en av de årliga retreaterna på klostret Solbo. Dessa är från augusti 2019.

Min avsikt är att skriva varje vecka här i bloggen från den 1 januari 2020 då mitt liv går in i ett nytt kapitel. Om du vill veta mer om mig som meditationslärare ber jag att få hänvisa tillhttp://www.3juveler.nu

Prenumerera gärna på denna blogg: klicka på sidan https://franciskavonkoch.com/ och se längst ner till höger, där kan du klicka för att följa mig om du vill få information om nya inlägg i din mejl. Fotografier från Indien utlovas, liksom citat från skrivandet och andra funderingar, insikter och inspirationer.

Did you know that King Ashok in India transformed Asia to Buddhism. Later the Moghuls (Islam) took over many countries. I am not against any religion or faith, but I m against war and fundamentalism no matter which flag it goes under. Our world is under the spell of national winds these days, and it is no good sign. The second World War was initiated like that. I have written a book about the days when most religions, including Islam, was embracing feminism. I travelled through Iran without anything covering my head. I travelled through Afghanistan in the same way. There where no Talibans or IS in those days. IT was the 70.ties and we all believed in Peace, love and understanding. I fell in love with a man from a culture of honour, we got married. Want to read about it? Download my book from Amazon in Englis or Adlibris in Swedish. I was just 17 and it was 1971….When I met him he showed me sculptures from the Buddhist time that farmers had found in the ground after the rain, so called Ghandhara epoch. We lived near an old Buddhist ruin in Pakistan for a while and we lived in Stockholm.

Vill du läsa en bok som inte är svartvit, som handlar om kulturkrockar, romantik, äventyr, hederskultur och existentiell psykologi? På svenska hos Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/omvant-uppror-9789188097125
In English:https://www.amazon.com/dp/B079QLX77W/ref=cm_sw_r_cp_awdb_t1_8eLIDb1XXPW2N

Today I was saddened by the hate I see in the world. Its so un ethical to hate, manipulate, set people up against each other and plant seeds for hate, publicly and in private, at work and on social media. I can only return to prayer in my heart, may people wake up to the truth of who they are, that we are in this world together, that consciousness is holy, no matter who it belongs to. (And by the way, it does not belong to anyone, but appears in everyone who is alive)

Det var i våras jag skrev

”Nu kommer blommorna, fåglarna, knopparna och det gröna gräset, nu lyser det ur varje buske, nu drömmer svanen om sina ungar i vassen, nu väntar havet på alla vita segel, nu sjunger uppvaknandet och solljuset väcker mig med löfte om lågskor och sommarjacka, nu väntar hängmattan på mig, välkomnar mig efter arbetsdagen

Det blev sommar och jag skrev:

Jag fixade iordning lite omedelbart i husvagnen jag köpt och med stor ansträngning fått över till Gotlandstomten jag fått låna. Jag satte mig ner och tittade på naturen utanför som magiskt välkomnade mig. Jag sjöng lite med medhavd minigitarr, målade lite symboliskt på en tavla, jag njöt av tre dagar och sålde den sedan med förtjänst. Min semester på Gotland blev ett lika oväntat äventyr som resten av livet har varit och kommer att bli och är.

Snart är det höst:

och jag har lyckats skicka iväg stipendieansökan till den gode Thyra KLeens fond för att klara mig med garantipensionen nästa år, jo pension! Planerar att åka till Indien 1/1 2020 som nybliven ”fattigpensionär”, men jag känner mig inte ett dugg fattig. Jag har aldrig känt mig så rik i hela livet som nu! Ändå har jag inget av det som de flesta människor sätter högt värde på: en fast partner vid min sida (jag har ”bara” en älskare (alltså inte så bara), som jag njuter samman med då och då), inga barn och barnbarn, fast jag gläds åt min systers och mina bonusflickor som jag träffar ibland, ingen villa eller sommarstuga heller, Jag hyr en sommarstuga ibland och jag har en hyresrätt i stan. Jag har ingen fet pension att se fram emot, men vad är det då som gör att jag känner mig så rik? Min älskare sade en dag till mig; ”du är lyckligare än många miljonärer jag känner”. Visst skulle det vara underbart med mycket pengar, ett hus vid havet, barn o barnbarn och någon att älska dygnet runt, men det är inte det som gör en människa lycklig. Allt du har kommer du att förlora säger Theravadamunken och nunnan, det låter hemskt, men all vet att det är sant.

En annan älskare jag hade för något år sedan (som hade just allt det där och mer därtill, 50 000 i pension, 10 barnbarn, fastigheter lite här o där samt ett utomordentligt glatt humör och dessutom en frisk kropp), han sa: ”hur kan du investera allt ditt intresse i det andliga, du har ju lagt all din energi i dessa ting”! Trodde han ja! Men männen då? Relationerna, psykologin och arbetet med människor? Samt de ljuva konsterna har ju också fått sin beskärda del, förutom meditationen, utforskandet, indienresorna retreaterna och deltagande vid diverse program.

Har meditationen gjort mig lycklig, kanske du undrar. Inte enbart, det är en hel livsfilosofi vi talar om som delvis kan sammanfattas i ett citat av Buddha; ”livet är en daggdroppe som dinglar på änden av ett löv i gryningen”. Delvis därför jag är samtidigt en livsnjutare i stora mått, trots att jag inte dricker vin varje dag, knappt varje vecka

Någon berättade en gång om en man som satt i en stor tom lägenhet på en stol med en liten resväska bredvid sig, då en besökare kom och frågade ”på genomresa? Ja, svarade mannen och tillade, är inte alla det?

När man är 20 tänker man sig livet framför sig, när man fyller 50 inser man att man börjar titta lite bakåt och när man passerar 60 som jag har gjort inser man att livet hela tiden utspelar sig i nuet oavsett det är igår eller imorgon. Om allt detta och Magdalenas fortsatta äventyr kommer jag att skriva i del 2. I Omvänt uppror, min första bok, som utspelar sig på tidiga 70-talet hinner Magdalena avverka sitt första äktenskap med en pakistansk man. I kommande bok är hon nyskild samt rik på erfarenheter och 24 år gammal då hon beger sig till Indien. Berättelsen utspelar sig i nutid, dåtid och en föreställd framtid. Det blir en resa i tid och rum och bortom densamma. En mandala, en spiral, en inochutvändning och ett äventyr i ett.

Du kanske undrar varför jag inte skrivit bok 2 redan? Det har ju faktiskt gått fyra år! Som förvärvsarbetande med människor har det tagit upp all min kraft. När jag tar ut pension nästa år kommer jag ta tid för mitt skrivande och inte bara del 2, utan bloggande, meditationsgrupper, klienter, utställningar, föredrag och ett liv som själv-publicerande författare. Och som glad pensionär kan jag göra nästan helt och hållet som jag vill i stunden, precis som min sorglöse vän.

Åh, det är såå mycket jag vill förtälja.

Mondaymorning 

Just another day to wake up to? Or

embrace each moment with curiosity and wonder. 

How long, one year, 10, 20, 30 years or just one day more to live??? As the Buddha said: “life is a dew drop hanging at the end of a leaf at dawn”

When I find myself looking for too much security, too much control, too much guaranty that’s when the old Buddhist in me wakes up; Alert! :-nothing lasts, remember, AND each moment is really where the treasure hides, where the mystery abides, where my happy heart starts to quiver like a Humming bird. Let me embrace each moment and not take anything for granted. Now I listen to the rain and take to my meditation pillow with a cup of tea. Enjoy your day now- you too – like I- May you be blessed!

Happiness is not a warm gun, (like the Beatles was singing), but a cold one, a gun that does not need to shoot any more. Just abiding…