Franciska von Koch

”Be wildly devoted to someone, or something. Cherish every perception. At the same time, forget about control…”

Ljuset har börjat återvända och jag njuter av en tre veckor lång semester i vårt vinter-sverige.  När jag sitter vid elden om kvällen känner jag mig inte ensam. Den är så påtagligt levande och är ett underbart sällskap. Två veckor har gått och skrivandet har tagit fart, jag är inspirerad och fortsätter på det arbete som påbörjades i Indien förra året. Det som är mest fascinerande är att när jag skriver om mina upplevelser i Ramanas ashram och vid berget Arunachala, är det som om jag är där. Det är som om tid och rum inte längre finns, märkligt och underbart. Här kommer ett litet oredigerat smakprov ur kommande bok:

”Arunachala Shiva

”….Allt är annorstädes och samtidigt här…….. ett varande som bara kan beskrivas som kärleksfullt, gynnsamt men ändå på något vis opersonligt och objektivt. Ordet Gud finns inte alls med här. Jag bugar pannan mot marken av tacksamhet, inte dyrkan….”

Jag var på väg till en helig plats jag läst om, målet var sydindien och berget Arunachala.

Indisk tågresenär: – What God do you like? I like Ganesh only.

Magdalena: – Are not all Gods one and the same?

-Yes, yes, all same, but I like Ganesh more.

– But In India there is ’Parabrahman’, the God before all gods, right?

– Yes, yes but all same!

Det sägs att guden Shiva dolde sin självlysande form och uppenbarade sig istället som berget Arunachala och sade;  ”Så som månen får sitt ljus från solen, så skall alla andra heliga platser få sin helighet ifrån Arunachala.“ Detta är den enda platsen där jag upptagit denna boning för att vara till stöd för dem som kommer för att helga mig och erhålla upplysning. Arunachala är lika med ’AUM’. (Sanskritalfabetets första bokstav är AUM och används i början och slutet av de flesta böner och vid meditation som en ’mantra’. Stavelsen symboliserar den hinduiska världssjälen eller universum. Hela kosmos ska ha uppkommit av den vibration och resonans som följde på att AUM uttalades. I sin renaste form representeras AUM faktumet att allt är ett.)

Året är 1977

Stenarna är fortfarande varma efter dagens hetta, men mina fotsulor klarar det nu, det är inte som mitt på dagen då man inte kan gå på berget utan att bränna fötterna av sig. Att ha skor på sig är uteslutet säger Hamsa, för berget är heligt, berget är lika med guden Shiva, berget heter Arunachala och har dyrkats i tusentals år. När jag går uppför stigen blir allt tyst inom mig, stämningen slukar alla mina tankar och lämnar bara kvar en känsla av stilla vördnad. Det finns ett ställe där man kan sitta ostört och se solen gå ner i väster lika, betagande varje skymning då den den röda guldbollen sjunker som färgar himlen i olika och ständigt nya nyanser, ingen dag sig annan lik. Efter tet som serveras i ashramet passar det bra att meditera i solnedgången en bit upp bland de större stenbumlingarna. Jag är inte den enda som tycker om det, vi är några stycken som sitter på varsin stenbumling och njuter av den nedåtgående röda bollen i naturens omfamning bland djurliv i ett samhälle som långsamt drar sig tillbaka inför natten….” fortsättning följer…

Januari 2018

Det som berör mig idag är passion, kärlek, begär och vad som skiljer eller förenar dessa aspekter i tillvaron. Som buddhist är det begäret som leder till lidande på grund av att man klänger vid objektet och eftersom ingenting är varaktigt är det bara en tidsfråga till man förlorar det man älskar och fäst sig vid. Som Hindu använder man begäret och låter det riktas mot det gudomliga, bort från det ”köttsliga”, lite som i kristendomen, fast bortsett från synd och skam som är ett påfund i gamla testamentet och de patriarkala religionerna. Det är alltså en trancendens av begäret man då eftersträvar. Men inom den tantriska filosofin, (ej att förväxla med de sexuella utlevelsekurser som idag erbjuds i det namnet), är vardagen det fält där man utövar sin andliga praktik. Det är i varje dags sysslor man utforskar vad som är heligt, vad som är tidlöst och vad inte är det. Tantra betyder ”att väva” och mindfulness (medveten närvaro) är A och O för att kunna utöva Tantra. Begäret, passionen och kärleken får nu en helt ny dimension. Ber att få hänvisa till en gammal tantrisk text:

Vijnana Bhairava Tantra – The Radiance Sutras -en av mina favorittexter, i översättning från sanskrit av Lorin Roche kanske lite längre fram en översättning till svenska kommer.

”Be wildly devoted to someone, or something.

Cherish every perception.

At the same time, forget about control.

Allow the Beloved to be itself and to change.

Passion and compassion, holding and letting go,

This ache in your heart is holy.

Accept it as the rise of intimacy

               With life’s secret ways.

Devotions the Divine streaming through you

From that place in you before time.

Love’s energy flows through your body,

Toward a body, and into eternity again.

Surrender to this current of devotion

And become one with the body of love”

——

Detta tänder mitt hjärta!

Önskar dig en underbar och passionerad dag!

Kali/Franciska

Det sägs att när Jesus en gång kom för att be i templet upptäckte han att där var fullt med köpmän (”månglare”/Matteus evangeliet) som bedrev affärer och inte alls sysslade med andakt eller tillbedjan. Det fanns hos köpmännen inget hedrande av tempelområdet, ingen tystnad eller kontemplation. Det gjorde honom så ursinnig att de hade gjort om Guds hus till en bazaar, (en marknad), så han kastade ut alla ur templet med en enorm kraft och ilska. Jag kan riktigt se hur hönsen flyger och korgarna rullar vid denna beskrivning i bibeln.  Och jag tänker att det liksom är allas historia. Det är som en metafor för vårt liv; vi är Jesus, när vi kastar ut våra ohälsosamma beteenden från våra liv,

vi är också månglarna som bedriver olika affärer, när vi kompromissar och säljer ut oss, eller ägnar oss åt allt annat än sådant som kan föra oss djupare in mot vår egen sanning och kärna. Vi är självaste Tabernaklet (gillar verkligen det ordet), alltså kyrkan eller templet, det är vår kropp, vårt liv, vårt medvetande, det är bara att välja. Idag är det nyårsafton och vi sätter kanske upp mål för nästa år – 2018. Du kanske också överväger vad du vill bjuda in i ditt liv och vad du vill släppa taget om?

Den här ”Önskelistan” kan vara till hjälp en dag som denna.

• Skriv ner dina tio högsta önskningar.
• Föreställ dig dessa, känn dem i din kropp och skriv ner något som kan stödja dessa önskningarnas förverkligande.
• Skriv ner vad du har för avsikt att göra för att dessa önskningar ska bli verklighet.
• Meditera och släpp taget om dina önskningar och säg: ”för allas bästa, eller inte alls”.
• Säg en bön eller ett mantra (som passar dig), och lägg till ”jag kapitulerar för det gudomliga” = typ: Amen.

Min viktigaste önskning är att hålla mina händer på mitt bröst och min mage och säga till mig själv, ”jag är här”, (för mig), – när helst jag känner oro över att ingen annan finns där för mig.

Därmed önskar jag dig ett gott nytt år och må dina bästa och heligaste önskningar gå i uppfyllelse, må kärleken flöda genom oss alla.

Avslutningsvis vill jag citera en av mina absolut högst respekterade författare av vår tid; en nutida Jesus, skulle man kunna säga:

”Every time we feel a deficiency, a hole, a gap, there is a longing for that particular missing quality that resulted in the hole. But with that longing there is an additional subtle, underlying longing for the completeness, because each hole, each deficiency, makes you feel incomplete. So it is true that if there is a deficiency of love, for instance, you feel incomplete in your lack of love and you will long for the Love aspect. But you will also long for the completeness because the loss of Love destroyed the completeness. Likewise, the loss of Will destroys the completeness, the loss of Peace destroys the completeness, and so on….”
”I think it is a beautiful thing to recognize that the human soul has the potential to feel and be utterly complete. You see, the Brilliancy is our nature, the brilliance of who and what we are. That completeness, that contentment, that sort of complete deliciousness, happens by completely abiding in our nature, our Being, by not going out of ourselves. We find it by realizing presence itself. It is not found by trying to get pleasure or presence, or by trying to enjoy the presence. It is just being the presence…”
A. H. Almaas,
Från boken: Brilliancy: The Essence of Intelligence, Ch. 4

Ja, vad är det egentligen som behöver tilläggas denna första advent med fullmånen som blodfyllt lyser upp himlen denna kväll. Att mitt hjärta  likt en fjäril sökte sin blomma ute i öknen där den ej fanns att få. Den svävade och landade på en kaktus. Den trodde blint att kaktusen var en vacker blomma. Fjärilen ville det, och därför hoppades den det och därför inbjöd den till dans. Nu flyger den vidare, lämnar öknen och landar i sin egen famn. Mellan livmodern och hjärtat andas vi långt och djupt förbunden med jordemodern.

Jag har börjat vänja mig vid den välsignande tystnaden där jag allena rår över mitt liv, inte bara vänja mig, jag njuter av den inre stillheten. Men samtidigt säger en förnuftig röst; borde du inte vara tillsammans med någon, leva ihop med någon eller åtminstone ha ett särboförhållande? Däggdjuret vill ha sitt gryt med andra! Flockdjuret i mig finner det onaturligt att tillbringa så mycket tid allena. Men det är faktiskt rätt skönt också. Det är väldigt ansträngande med passion. Tacka vetja lugn och ro, nej jag är inte cynisk! Maria Wine säger ”..övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-…..” Det är just det jag menar, man både får för mycket av varandra och samtidigt för lite…. det blir liksom aldrig lagom….

Mer axplock ur dikten – Den dagliga kärleken av Maria Wine

”….Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek…”

Hela dikten av Maria Wine

I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, oh, du tillbedjare, att få smälta samman och uppgå. Att åter få bli ETT. Vissa kallar det Gud, (Kristendom), andra kallar det Tomheten, (Buddhism), en tredje menar att det är att ge sig hän och bli ödmjuk, (Islam). I den psykodynamiska teorin, (västerländsk ”typ ateism” psykologi), menar man att det är längtan tillbaka till den oceaniska lyckan och föreningen med mamma som är vår längtan till förening. Kanske är alla dessa samma sak fast med olika ord beskrivande något som ligger bortom ordens och förnuftets domäner. Kulturer har genom historien beskrivit dessa tillstånd utifrån det kontext som varit gällande. Själv tänker jag att längtan efter mamma och Gud är nära besläktat men ändå inte riktigt samma. Gud finns liksom före ”modern”. Gud står för tomhet och fullhet, allt och intet, bortom och hitom. Låt oss byta ut ordet Gud till Närvaro, så blir det mycket tydligare vad det handlar om. För när jag är fullständigt närvarande upphör min personlighet att dominera arenan i mitt liv. Detta sker ofta i små doser, ja till och med ögonblick och avhängigt mitt eget intresse (längtan och förståelse), kan det komma att bli mer vanligt i vardagens upplevelser. Människor som ägnar sig åt trädgårdsskötsel, konstutövning eller extrem sport, ja allt som man blir absorberad av, kanske inte kallar det för uppgående, men upplever naturligt detta tillstånd, eftersom det är människans själsliga hemvist. Det gör oss lyckliga att få bli absorberade, att få förlora sig i något eller någon, eftersom det påminner om det så kallade upplysta tillståndet av enhet.

Men eftersom att smälta samman innebär upphörande av det egna individuella jaget är det också skrämmande, i synnerhet kanske för nutidsmänniskan i väst.  Hur kommer det sig att vissa individer alltid skyddar sig mot sammansmältning, medan andra bara längtar efter att få ge upp och ge sig hän med en annan människa. Det här med att känna att man är en autonom varelse å ena sidan och å andra sidan en som bara vill uppgå i något/någon. Det har både med vår ”mamma”-relation att göra tänker jag, vilken sorts anknytning vi haft, vad som saknats eller vad vi fått för mycket eller för lite av…och vår längtan tillbaka till det existentiella ursprunget, den gudomliga hemvistelsen, eller vad du vill kalla det för. Dessa saker skriver jag om och utforskar jag i min uppföljning av första biografin Omvänt uppror.

27 år gammal ägnar jag mig åt indisk klassisk musik, här spelar jag tambura (ett borduninstrument), och sjunger till, som sökaren av djupet genom musiken.

15 år senare sitter jag utanför ett litet tempel i Rishikesh, foten av Himalaya, med min japanska vän Chandra som jag också gjorde mycket musik med. Mina 18 resor till Indien har präglat mitt liv… men inga kulturella olikheter eller fascination över dem kan skänka så mycket inre tillfredställelse som tystnaden i mitt hjärta. Där utplånas alla kulturella olikheter. Och om man endast ser mig som en exotisk fågel med riklig livserfarenhet, så har man inte tittat tillräckligt djupt, varken i sig själv eller i mig. I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, du tillbedjare, att få smälta samman, med juvelen i lotusen. ”Om mani Padmé hum”, som man säger på Tibetanska. Det och den outtalade källan till sann kärlek väntar tålmodigt på att vi ska vända tillbaka vårt ansikte från reflexerna. Går det att vara människa som älskar i nöd och lust samtidigt frågar jag mig. Går det att vara autonom och sammansmält med en annan, samtidigt som man uppgår i den gudomliga närvaron?  Det måste gå, tänker jag och minns åter Khalil Gibrans ord att ”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga”. Jag har något att lära här.

Nu är det första advent  med fullmåne och min bok Omvänt uppror säljs för endast 90 kr inklusive frakt. Be mig signera den i valfritt namn så har du den snart på posten.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran

Tavlan nedan påbörjades igår på Allhelgonadagen. Jag hade bestämt mig för att måla över en tidigare målning som inte längre kändes ”aktuell”. Det skulle bli två träd, för att gestalta hur jag vill att det ska se ut i min relation. Det ska finnas rymd emellan oss tänkte jag. Men innan jag hunnit börja måla, hade jag redan gjort misstaget att slingra mig runt honom likt en lian som inte tror den kan ha ett eget liv. Och innan jag börjat måla tog förhållandet abrupt slut.

Det här blogginlägget handlar om att växla spår. Hur jag kan låta mitt hjärta leda istället för att gå ner för samma invanda smärtsamma stig, där hjärtat brister och förhoppningarna grusas och jag blir en pöl som bara vill dö.

Hur kan jag stanna i mitt träd? Härom dagen lade jag en välsignande hand på en kallnad panna, på en som gått bort och samtidigt fick flera av mina vänner nya barnbarn. Jag får dock inte besöka dem och se dem, de visas för mig på bild och jag ser glädjen i människornas ansikten, en glädje jag kan dela bara för deras skull, inte en glädje jag känner för att just ”jag fått ett nytt barn eller barnbarn”. Jag har ju inga barn, alltså kan jag inte få några barnbarn.

Men när jag såg den gamla kvinnan på drygt 90 år ligga i sin säng med händerna knäppta och munnen öppen, ögonen slutna och jag lade min hand på hennes panna och sa farväl till en människa som jag delat mycket glädje med genom musik främst, så fanns där en andaktsfull stillhet. Den stillheten fascinerar mig och kanske var det därför jag en gång i tiden fick namnet ”Kali”, av en vis man i Indien. Dödsgudinnan Kali som får oss att se det timliga, som väcker oss till liv genom att inse att inget är varaktigt. I Indien går en del människor till Kalitemplet för att be om tid. Precis som de går till Lakshmitemplet för att be om rikedomar eller till Durgatemplet för att be om kraft osv. I Indien har man inga problem med det stora antalet Gudar, för man vet att de alla egentligen är Ett. De har till och med ett namn för det som finns ”före Gud”: Parabrahman, para betyder innan och Brahman betyder skaparen. En gång träffade jag en astrolog som undrade ifall jag var medveten om vad namnet Kali bjuder in till mitt liv, som om namnet skulle bjuda in till att förhållanden går sönder på ett brutalt sätt eller att människor omkring mig dör. Men det händer väl alla tänker jag och vill inte ta till mig det magiska tänkandet i allt för stor utsträckning. Men kanske är det dags att ta ett nytt namn nu, ett som inbjuder till att trädet får bära frukt istället, ett namn som bjuder mig till livets skördefas.

Inom den buddistiska undervisningen finns en utövning där man kontemplerar förgängelsen för att komma i kontakt med det som finns här och nu. För man menar (bland annat, tror jag) att lycka och frid inte kan finnas i en tänkt framtid. Vi har ju alla en tendens att tänka fram i tiden, hoppas saker och planera inför den. Det åkte jag nu dit på rejält igen då jag projicerade mina förväntningar på det nya potentiella förhållandet. Kanske kunde vi faktiskt gifta oss, flytta ihop osv. Fantasierna fick ingen hejd. På ett brutalt sätt blev jag åter väckt ur mina drömmar då min vän ville återgå till ett noll läge, dvs inte vara i ett relaterande med mig. Åter infann sig den chock som jag nu upplevt ett par gånger i livet. Sprang jag därifrån, grät jag, lade jag mig ner på golvet och sparkade och skrek, nej inget av detta. Lugnt resonerade vi, (medan mitt inre knöt sig i ett välbekant frystillstånd som kallas chock). Jag försökte argumentera; men det har ju bara gått två månader, hur kan man veta på två månader. Min vän, som var mycket empatisk gjorde sitt yttersta för att göra detta så skonsamt som möjligt. Han behövde vara sann. Vi tar timeout, kanske för evigt, kanske kan vi vara vänner. Tårarna kom flera dagar senare, när ödsligheten åter lagt sig som en morgondimma över mitt tysta hem. Men……trots att jag ångrar tusen saker som jag borde ha frågat honom, som jag hade velat veta och som jag i min stora brist på att få uppmärksamhet inte gjorde, eftersom jag drack och drack av den uppmärksamhet jag fick. Som ett svultet barn som aldrig kan få nog drack jag. Telefonsamtalen om kvällarna, middagarna, närheten, utbytet med en annan människa, en som vill lyssna på mina sånger, läsa mina böcker. Men istället för att klandra mig själv för att jag hemföll åt en barnslig narcissism vill jag välja ett nytt spår.  Tack vill jag säga nu, tack för allt. Att växla spår betyder för mig att välja en ny väg, att inte gå samma bana igen och igen. Och nu innebär det att släppa taget, att låta gå det som måste gå. Att respektera det. Att växla spår betyder att jag istället för att bli ett offer i situationen, (istället för att odla tankarna på hur morfar blev deporterad till arbetsläger under andra världskriget och att det är den saknade som min mamma bar med sig till Sverige som flykting och att det skulle vara den atmosfären i livmodern som jag plockade upp. Eftersom det som inte är medvetet blir undermedvetet och hamnar i våra celler och jag som alltid varit symbiotisk med min mamma har förstås känt allt det som hon inte smält). Så säger psykologen inom mig, men istället för att odla och grotta ner mig i dessa tankar vill jag välja ett nytt spår. Det börjar med självmedkänsla och slutar som en allomfattande universell kärlek i bröstet. Och insikten att det inte finns några misstag.

Jag stannar upp och känner smärtan i bröstet, andas igenom den hur outhärdlig den än känns. Alla tankar på det förgångna och framtiden läggs åt sidan och all självkritik åker ut genom fönstret. Jag tänker; jag ger dig fri, jag ger dig fri. Jag saknar dig men jag vill stå kvar i mitt eget träd, komma tillbaka till mig själv, dra tillbaka navelsträngen jag hakat i dig, (förlåt). Jag ligger på sängen på morgonen och mitt hjärta öppnar sig, genom smärtan, genom att hålla i mig själv med medkänsla, genom att andas, plötsligt sträcker hjärtat ut sig vitt och brett i alla riktningar, närvaron är total, kärleken är allomfattande. Jag älskar….

”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.”
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran. Mer kan du läsa här: Om kärleken, bröllopet

Ophra Winfrey säger:

Det finns inga misstag/There are no mistakes

Under fullmånens och allhelgonadagens bevittnande växlade jag spår. Det allomfattande hjärtat får nu leda mig. Jag förnimmer en kraft större än mig och dig. Jag lyssnar och följer.     Tack, din Kali, Franciska