Paus från redigeringen vid heliga bergets fot

Eldens berg 1-a redigering 2019

”…En gammal farbror med vitt skägg och turban ser mild och snäll ut då han stillsamt erbjuder oss sin cykeltaxi. Vi har kommit fram sent till Varanasi, (eller Benares som det fortfarande kallades 1976, engelsmännens namn på staden). Han tar fram en ask tändstickor med en bild av Mahatma Ghandi på och tänder varsamt en stearinljusstump som han placerar i en lykta som hänger längs fram på cykeln, så gulligt! Elsa och jag ler mot varandra, lyktan kan väl inte lysa upp vägen, men farbror slänger vant den rutiga schalen över axeln, den som ibland tjänar som handduk, ibland turban och ofta just en schal och hoppar nöjt upp på cykeln med oss sittande bak på trehjulingen med vårt bagage vid fötterna. Allt tycks mig gå i ultrarapid, kor och människor lunkar likt sovande på gatorna på väg mot sina boningar. I luften anar jag en svag doft av rök och fukt och här och var syns människor sovandes under något skynke. Sista biten får vi gå pekar vår cykeltaxichaufför och tar emot slanten vi ger honom och virar in den i en dold gömma i schalen. Vårt guesthouse nära Dasavameth Ghat ligger inne längs en smal gränd och har ett tempel tillägnat elefantpojken Ganesh vid entrén. Det gör mig glad, för långt borta är de tabun mot avbildningar av gudomar som jag tvingats anamma under det år då jag bodde i Pakistan…”

Indien, mitt andra hemland, fyllt av kaos, buller, avgaser och själslig närvaro. Sitter och redigerar text jag skrev för två år sedan då jag sist var här på semester från mitt jobb. När jag jobbar hemma i Sverige har jag inte den tiden. Men lite taget, det växer fram. Fortsättningen på min första bok tar längre tid än jag kunnat ana, men den får ta den tid den vill. Jag har inte bråttom, vill bara vara sann! Det kanske tar tio år till…..

Look behind, look behind I said to myself, and there it was so clearly

This photo was shot in an instant this morning when I saw through…
Behind and through the structure you see the Mountain Arunachala 
The structure is the mind that becomes more transparent with meditation
The mountain is the timeless presence and is called (Shiva) Arunachala.

Arunachala the Sacred Mountain

This is one of the metaphors that came to me today – coming out of the meditation hall, after breakfast this morning – my mind was dwelling in a greater vastness that touched my heart deeply. What normally would be considered as an ugly building construction that is disturbing the view, became a beautiful description and metaphor. In the beginning of our spiritual path we don’t see the forest for all the trees, (as they say in Sweden). We are so full of ourselves, our own mind, thoughts, beliefs, opinions, emotional issues, desires and fantasies. With the practice of meditation this ”veil of the mind” gets thinner and more transparent. We get to see what is behind.

Nandi the Bull

Perfect devotee
Nandi, the Bull
sits outside every Shiva temple with an unwavering look on his beloved, Shiva. 
I understand this as the human contemplation with no distraction concentrated on the target, the empty dwelling in the heart, just staying there and all gets clear, structures fall away, space becomes wast and the truth is seen clearly, the presence that holds everything.

A friend told me of her experience as a window, another metafor. I contemplated her word ”window”- beautiful! Yes I thought to myself,
there is an open window
Which can be felt as a heart
Where there can be felt a crack
A sweet wound
Through which I can enter
Into vastness 
And in that dwelling
There is no you or me
Only presence
Timeless vast and all one
Then there is no coming or going – in to it
It just may appear so for the person/mind
Thoughts may arise or not
The heart will not be affected
Heart=abiding presence
All words fall short
It may look like a station, (for the person) as if one enters or leaves but we know this is not really true
Here nothing comes and goes
🙏🙏🙏only love abides
Kali, Franciska von Koch, South India one of those blessed days

Curious about my book? Click on the link below:

Don’t mess with my love I said to myself

About isolation, love, abusive spiritual teachers and my true story

I tell myself today, its just another morning. When taking it for granted it is a big mistake. And that is how I relieve myself from my emotional story of pain, how I return to innocent presence, without entanglement. And then and there, in this moment I become free of the past.

From a photo project coming up – bathing in the shadow of the Sun

We had Christmas and New years is coming up, a time that we hopefully spend with loved near and dear ones. I did get invited to very dear friends and it was sweet and now as New Years is coming up it is a time that I find myself being somewhat isolated in my cabin in the countryside. Its my choice and not my choice at the same time. I will use my free time to write and take walks in the woods. Wishing I was one of those poets like Mary Oliver, living alone writing in nature. But my need for community / communication / mirroring is to strong, so I end up on social media and here I am. This is not a cry for mercy or empathy, I just like to share and reflect some things that concerns me.

Since I grew up with a large family and lots of festivities, I find myself pretty isolated as I live alone and don’t have kids of my own. I sort of decided not to spend another Christmas or New Years in Sweden unless I have a partner/family next year. Unless I am totally content with my situation being alone without a sense of context, unless I can appreciate my situation and enjoy it, I wont spend it alone.

My book and true story in Swedish and English touches upon many cultural beliefs, abusive spiritual thinking and adventure.

So this begins to look like a very narcissistic text that I am writing which hits the nail why I am self-judgemental: it was not allowed in my childhood, to feel needy, dependant and emotional. You can imagine what that does to a young child. I toughened up and developed a very thick skinn. Today this skinn has had a major meltdown so everything is up to my face, I feel it all and its good, because when it can be felt all the way to its core, then it can be digested and there lays a treasure there, at the center. A treasure of being and presence. And that topic along with why I have the name ”Kali” along with my given name is something I will write more about in a coming blog text. So now over to another topic.

I have been reading some very upsetting articles about some existing cults that uses spiritual language and where appalling sexual abuse is taking place. It is no less then horrifying. Since I am a very dedicated spiritual meditator and an experienced ”Dharma-walker” with lifelong experiences of teachers and gurus I really hate cults and abusive teachers. Sure we are all humans, all teachers no matter how wise they may be, are humans, which means instinctual, sexual, power-issues can take over in moments. But there is no excuse for abuse. The greater power an individual has the greater is the responsibility.

Since I am also a Psychotherapist I get very engaged in matters that touches abuse in Spiritual paths and abusive teachers who not only misguide people but also damage them. So here comes a very disturbing information about the misuse of the word Tantra, and other old sacred teachings that have been totally misunderstood. When you open the link you find a lot of things you may want to know if you are interested in this subject:

Since my writing journey begun and I published my first story in Swedish it has come out in English. I want to share with you a review of My book ”Uncommon Ground” by Ken Schubert which touches me a lot:

Masterfully written drama of the modern world”
A Romeo and Juliet tale of doomed passion, this book traces the evolution of two earnest souls bound together in the maelstrom of the late twentieth century. With an unerring eye for detail and a tantalizing detachment that comes from innocence wrapped in hard-won maturity, the narrator portrays the similarities and differences between two cultures in the process of radical upheaval and transformation. The characters, both the protagonists and their families, come to life like photographs in a scrapbook, suggestive and palpable. The reader follows the journey of a young woman, wise and bewildered beyond her years, as she finds a balance between the desire for surrender and independence. The guileless, sure-handed translation brings out the colors and universality of the narrative. Highly recommended for anyone who is seeking a masterfully written drama that weaves together the paradoxes of the past half century of human history.

You can get a taste and more here:

Due to many English speaking friends I have decided to write every second blogg in English. (Just please bare with my lousy spelling and somewhat limited vocabulary.) My book that was translated and published in English last Spring, which you find here by the way: 

It was translated by a very professional woman: 

Sommarskärvor i advent

  • det finns ett annat sätt att andas ut, 
  • en kärleks andning,
  • som låter öppna dig i all evighet
  • Rumi

Sommaren sprang ifrån oss snabbare en flyktigt och nu är det redan första advent, gnistrande vita kristaller i natten och ljusen som redan tänds vid 15 här i norden.  


Men nu är det ”familjens” tid som närmar sig med köpkraft och glitter
De som ingen har får hitta på något annat 
rulla tummarna
gömma sig
hitta någon att ta hand om
skåda sin navel
engagera sig i ett konstnärligt projekt
gå i ide
eller baka pannkakor 
själv fantiserade jag i fjol om att ta gitarren och gå ner på gatan och sjunga sånger om jordens undergång eller nåt
”Somliga går med trasiga skor” kunde också ha fungerat
Som barn hade vi alltid någon ensam ”farbror Bob” med på julafton
Mamma sa att han inte hade någonstans att va
Vart  ”tanterna” tog vägen vet jag inte Min mormor dog ensam på långvården
ja lite funderingar i den gnistrande vinternatten
enklare blir det för den som kan reflektera sin spegelbild någonstans  i någon annan, eller Facebook
man kan vara ensam tillsammans också 
”tror jag avskaffar julen i år”, sa jag i fjol
eller alternativt……….
lämnade blankt…… så något nytt kan komma in
att resa bort är bra
förr om åren var jag ofta i Indien
en gång blev jag bjuden på schweizisk choklad
på bordet stod en 3 cm hög julgran
i plast
så enkelt
nu jobbar jag med äldre där utsattheten är påtaglig
inte alla får besök
har du någon gammal på ett hem så glöm inte bort hen
en dag är det du själv som sitter där 


Om du tänkt köpa en klapp eller två hoppas jag du vill köpa ”Omvänt uppror” som är en unik historia, såtillvida att jag har varit en av ” de andra” och berättar med egna ord hur det livet är – om isolering, hemlängtan och främlingskap men också om kärlek och en gränslös gästvänlighet.
Jag har själv upplevt hur det är att som kvinna befinna sig i en kultur i ett främmande land – precis som så många kvinnor gör i dag i Sverige – utan att ha valt det själva, eftersom de tvingats på flykt från sina hemländer. Det är mycket sorgligt att kvinnor tvingas bära burka i Sverige idag, jag tycker att man bör lagstifta emot det. Däremot känns slöjan och huvudduken helt ok, det är deras val och något även kvinnor i Sverige bar på 1800-talet.
En läsarkommentar
”En fantastisk reseskildring genom inre och yttre landskap! Jag sträckläste Franciska von Kochs ”Omvänt uppror”. Spännande och högaktuell bok om hennes liv med pashtunfolket i trakterna som Malala kommer ifrån. Rekommenderas varmt!!
Johan Bergstad, leg psykolog, mindfulnesslärare,
Köp min bok här:

Här nedan ser du en av mina favoritbilder från sommaren som gick: inspirerad fotograferade jag hundratals bilder och ofta lekte jag som här med solens skugga av mig själv på väggen.


The shells splendour 
when uncovered
revealing a heart full of space
loving presence hits the walls
breaking down what is no more needed
the pearly person emanates 
loving mystery

Trevlig första advent

Sommar, sol och självkärlek

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. …skrev Verner von Heidenstam i dikten ”Åkallan och löfte”.

Ros röd

Jag träffade en gammal barndomsvän och vi diskuterade kärleken och den ”farliga” eldens njutning, hur man förhåller sig till den. Söker vi trygghet, en famn att landa i, eller passionen? De flesta hoppas säkert finna båda i ett förhållande, men går det? Ofta inleds en relation med passion som så småningom övergår i trygghet (vilket är underbart för vårt inre barn), med dagliga rutiner som följd. Detta är också något vi kanske behöver. Men risken är att vi då utvecklar ett så kallat medberoende-förhållande där givande och tagande blir till förväntningar, förhoppningar och besvikelser när de inte uppfylls. Att älska är verkligen en konst och kanske är det en ändå större konst att lära sig att gå vidare, släppa taget, lära sig av misstagen och våga öppna sitt hjärta igen och älska på nytt efter en besvikelse. Här är det viktigt att komma tillbaka till sin egen autonomi och att älska sig själv mer än andra. Det är inte egoistiskt, tvärtom så kan man älska andra mer om man är djupt förankrad i egen självrespekt och kärlek.

Så här kommer nu en inbjudan dig till att odla mer självkärlek i ditt liv med några tips som har hjälpt mig till större självkärlek.

Odla självkärlek

  • Välj att se på vackra saker, till exempel blommor och andas in deras skönhet. Känn hur de känns i ditt hjärta.
  • Var snäll mot dig själv. Förlåt de misstag du gjort, säg; jag gjorde så gott jag kunde under rådande omständighet.
  • Unna dig olika former av njutning; massage, själv-smekning, en skön dusch med god doft och olja in kroppen efteråt.
  • Rör på kroppen; ta en simtur, gör yoga eller något där du mår bra utan att pusha dig själv. Tänk på att njuta, känns, förnimma kroppen, även vid ansträngning.
  • Ta stunder för tystnad, egen tid, meditation, sakta ner tempot, åk på retreat, sitt en stund med en kopp te i tystnad och se ut över världen. Öppna och vidga din vy, fågel perspektiv.
  • Krama ett träd.
  • Träffa människor som gör dig gott.
  • Hjälpa andra är bra, bara man inte försöker RÄDDA DOM! (Varning för medberoende)
  • Lyssna på musik, spela musik om du kan, måla med dina händer, sjung i duschen (även om du inte tror att du kan). Sjung i kör.
  • Gå på klassisk konsert
  • Våga lära känna nya människor, i lagom takt.
  • Bli vän med tystnaden inom dig, ta tid för tystnad.
  • Kom tillbaka till dig själv, kroppsförankring
  • Fyll på med egna tips

Lycka till – börja om – kärleken finns inom räckhåll – inom oss

Ros orange

Rosenbad för själen

På resande fot i England 11 juni 2018

Rosor i alla dess färger berör mig idag, likt en smekning i rummetdär jag ligger bland vita lakan för en eftermiddagslur

Jag låter mig inte störas av plumphet eller kval

Varken inifrån eller utifrån

Den fuktiga varma eftermiddagssolen

Jag känner skönheten inifrån

Kärleken i mitt väsen

Utan yttre objekt

Gul, rosa, sammetsröd

Denna trädgård likt en engelsk park i miniformat

Rosornas själ får mitt hjärta att lysa upp

Omgiven nu av koltrast och gök, kvittrande småfåglar

Jag står kvar i rosendans – inget ska knäcka mig –

Med eller utan ett du och/eller jag vibrerar den sången

I rosenblomman som knoppar i mitt bröst

Varje blad som vecklar ut sig

Har en skönhet utan slut

Tänk jag visset inte att det går att älska utan objekt

Att kärleken är min egen

Fast ändå inte ett dugg min

Att jag inte behöver någon för att känna den

Att den är flyktig som en sommarvind och inte kan fångas på burk

Det gula ljuset genom fönstret som faller

På mina vita lakan

och fukten på mina läppar

Om jag hade haft tillgång till färger hade jag målat en tavla denna morgon

I gult, rosa, vitt och grönt – pastellfärger med mycket dimma

Den stora engelska ormbunken framför mig andas magisk närvaro och koltrasten

Som just satte sig bredvid mig betedde sig som om jag inte fanns

När jag tänker att jag blivit lämnad efter 15 år av min närmaste och käraste vän

smyger en pärla fram genom tårkanalen, men om han inte gått vidare

till sin betydligt yngre kärlek

Hade jag inte suttit här idag med ormbunken och fåglarna,

hade jag aldrig blivit den ”ingen”

Som fågeln kommer till

Jag hade fortfarande varit Hans kvinna, Hans barns extramor, Hans mors svärdotter och

Jag hade fortfarande överfyllt magen med mat vid påsk, midsommar och jul.

Jag hade fortfarande definierat mig själv som Hans kvinna i den familjen

Jag hade fortfarande behövt försvara min position och förbli

instängd i den struktur som där härskade

Nu vänjer jag mig vid intet och finner jorden som grund

Naturens sköte min famn

Musiken min själavårdare

Meditationen min tillflyktsort

Och friheten i mitt gränslösa hjärta

Blommorna tittar på mig och niger i samförstånd

Jag är så tacksam för musiken

Tidiga söndagsmorgnar brukade jag i mitt barndomshem vakna upp till att klassisk musik hördes genom vårt hyresradhus ute på Lidingö. Där uppe på berget Björnbo omgiven av tallar grundade sig min förkärlek för klassisk musik. Inte som en kunskap där man vet vem som komponerat eller spelar. Inte heller med insikt om tonarter, instrument eller tidsepoker för nämnda verk. Nej, bara att musiken genomsyrade huset och fanns där, innebar trygghet och harmoni. Mina föräldrars förkärlek för den klassiska västerländska musiken tog sig många uttryck, som tävlingar vid matbordet om vem som kunde gissa rätt när radion spelade i bakgrunden vid middagen eller att det blev en praktisk barnvakt då man kunde lägga på tio stenkakor på den gamla grammofonen och vara säker på att vi barn skulle sova gott flera timmar senare då de kom åter och musiken alltjämnt pågick. Huruvida detta stämmer vet jag inte. Men jag minns inte att jag någonsin vaknade upp för att springa och leta efter min mamma. Däremot alltjämnt idag då jag vaknar på lördag och söndag morgon sätter jag på P2 för att lyssna på morgonklassiskt. Det inger omedelbart samma sorts rofylldhet jag minns jag kände ända in i själen (inte bara skelettet alltså) och så har det förblivit. Det enda som kan överträffa denna upplevelse av musik är tystnaden när den känns som bäst. En tystnad som bärare av närvaro utan ord. En tystnad som är fridfull och inger lugn och ro. Musiken däremot är balsam för själen, den håller i mig likt en omfamning och ger hemmets väggar en ombonad harmoni. Ibland kan jag dock känna mig invaderad av musiken. Till och med den klassiska musiken kan ibland kännas som en invasion i mitt väsen då den gör intrång på ett sådant sätt att den stör. Det är vid de tillfällena som jag inser att tystnaden står närmare gud än vad musiken gör.


När jag leder en aktivitet som kallas ”Stilla stund” på mitt arbetet med äldre spelar den klassiska musiken också en avgörande roll. Inte bara för att de ska känna sig trygga och rofyllda men också som ett redskap för att bära fram tystnaden. Då vi sitter tillsammans i en en cirkel med ett levande ljus i mitten och korta stunder av tystnad (omkring 2-3 minuter) varvas med lugn klassisk musik kommer alla till ro. Det fungerar som ett själsbad verkar det som. Man skulle kunna säga att det här är en aktivitet som är en ickeaktivitet, likt en meditation med musik som hållande kraft.