Today we celebrate Shivaratri here in India

In the very depth Of Your Own ❤️ Is your intimate proximity to the most concrete expression of Shiva on the planet🙏🕉 presence/emptiness in the form of Shiva the Absolute.

About Arunachala & Shivaratri
”…Arunachala Mahatmyam says,
”….by merely thinking of Arunachala, one will surely attain Liberation.”Another verse in the Arunachala Mahatmyam, translated from Sanskrit into Tamil by Sri Ramana Maharshi says:
”Arunachala is truly the holy place. Of all holy places it is the most sacred! Know that it is the heart of the world. It is truly Siva himself! It is his heart-abode, a secret kshetra. In that place the Lord ever abides the hill of light named Arunachala.”

”…Maha Shivaratri in honour of Lord Shiva, and in particular, marks the night when Shiva performs the heavenly dance…” ”… remembrance of ”overcoming darkness and ignorance” in life and the world. It is observed by remembering Shiva and chanting prayers, fasting, and meditating on ethics and virtues such as honesty, non-injury to others, charity, forgiveness, and the discovery of Shiva. The ardent devotees keep awake all night. Others visit one of the Shiva temples or go on pilgrimage to Jyotirlingams… Wikipedia

My Friend asked me:I would love to hear any conclusions, if those are possible, that you’ve reached on the exploration of true nature and relating to the world.  It seems Ramana invites a perception of the world as dream.  You seem to have managed to create a nice balance between living in world and pursuing resting in the truth.  If you have a minute, would love to hear your thoughts.    

Namaste!
You are raising such an important question here, I find it difficult to answer it just in an email. As far as my understanding goes, we live in a dual world, obviously, there is I, you, she, he, they and other. To realize the non dual is to go to (touch into, sink down to) the more fundamental underlying presence that unites all beings and all things. And it is not that you learn to live from there (or maybe you do) but…..you just realize that it is….and the non dual keep being the silent being of True Nature, of Arunachala, of your own deepest inner being before concept and history etc. We keep living in a dual world just like before, but it makes a hell of a different if I may say so, to have realized and tasted the non dual.. Because living without knowing the non dual, without ever having touched the presence that is abiding in everything means there is birth, death, fear and all the stuff an animal experiences but as a Human we also think about it and worry about it, and fight about and all the rest of the mess this world is in.Now Ramana, as far as my humble understanding goes, when he says he sees the world like a dream, he SPEAKS from the non dual. From the non dual, the fundamental oneness, the absence of diversity, the world does look like a dream.  I really like A. H. Almaas take on the non dual-dual:”….Of course the nondual is nondual, and that is what is wonderful about it.” It’s true, that is what is wonderful about it; however, if you investigate nonduality more completely, you can begin to discern some of its implications. A truly nondual teaching will, at some point, divulge that the nondual is not opposed to the dual, that the nondual is not entirely nondual. In the beginning of experiencing the nondual condition, we experience it as simply the absence of the separateness of the duality between subject and object. Subject and object are no longer dual; they are unified. There is no longer a subject experiencing an object; everything is one thing. But that one thing is experienced as one unified thing precisely because it is contrasted to the dual.

Runaway Realization, pg. 220

You find more excellent quotes here: more I believe, I say believe because I have not been to all Sat Sangs that are given today by various teachers, but my feeling is that most of them are in fact highlighting the non dual, as if it is the final liberation, and then you should live from there, well good luck I say. Evan if the non dual is everywhere at all times it is being expressed in the dual. The dance between Shiva & Shakti is eternal.

Kali
PS. And Kali is not the killer of anybody, she is the killer of the delusion that there is permanence in this dual world. 

Warmly
Franciska von Koch 

Blog in English/Swedish
Websitehttp://@mountainintheheart (Instagram photos)
Creativeandfreesoul on Facebook
Listen to my Guided Meditations/Music

Next week we post in English again, welcome back!

Eller som Dr Poi (en av mina välsignade lärare) en gång sade: ”Take one dipp in the Ganga and you will never be the same” ungefär: ”Om du tagit ett enda dopp i Ganges förändrar det dig för alltid”. Jag förstod det som att har du en gång fått smaka på din Sanna Natur, vem du ÄR bakom din identitet och alla lager av inlärda beteenden, åsikter och idéer, kommer du att för alltid vara förändrad i din grund. Även om allting efter ett tag ”återgår till det så kallade normala”, vilket här betyder den konventionella synen vi har på tillvaron.

Han bara satt där och såg genomskinlig och vacker ut. Under ett par vintrar besökte jag hans eftermiddags tebjudningar i en finare förort till Bombay. Vi var kanske fem till åtta personer, ingenting speciellt hände egentligen, utom att vissa fick extatiska hänryckningar och verkade långt borta under perioder. Själv satt han på en soffa i ett vanligt medelklass vardagsrum med sin hustru bredvid sig. Vi bjöds på te och skrattade. Han ville aldrig låta sig fotograferas, jag tror att det beror på att hans jagkänsla, hans självbild inte passade in på kroppen, han var sååå mycket större, oändligt mycket större. Man blev lycklig av att gå dit och sitta där, vet inte varför, man kände kärlek. Villkorslös kärlek både till honom och från honom. De få saker han sade som jag lyckades skriva ner (1983) i min anteckningsbok, kommer att finnas med i min kommande bok i urval. Ett exempel kommer här:

30/1-1983: ”..Your duty that comes before all other duties is to remember God. Remember him means to remember yourself. Remember means whatever helps you to remember God.”

”…Since you don’t know yourself, I have to tell you to first remember yourself, it must be hammered into you. Meditation is one way to hammer it in, until it becomes second nature. But I cannot do the hammering for you. You have to do it for yourself…” ”.. Now that you have thought yourself into it (the world), you must think yourself out of it. Think about what causes your attachements, and how you are attached to the world.” ”… Nobody has the right to criticize the peculiarity of others…” ”… Someone asked ”Who am I”, but Who am I not?”

Tack för denna gång! / Kali, Franciska von Koch, Sydindien 9/2-20

Im back in Tiruvannamalai again. This time for several months. Writing on my upcoming book keeps me grounded and creative. It is hot like an oven in the afternoons, that gives me an alibi to stay home to write. Yet being in Sri Ramanas Ashram is a must at least once a day. Sittining, walking and being with that soft presence which sometimes is like a black hole that sucks you into nothingness, sometimes it is like a soft cloud of love that holds everything in an embrace. This is what brings meaningfulness to life, the exploration of presence, the experience of presence and the sharing of it.

Another verse in the Arunachala Mahatmyam, translated from Sanskrit into Tamil by Sri Ramana Maharshi says: ””Arunachala is truly the holy place. Of all holy places it is the most sacred! Know that it is the heart of the world. It is truly Siva himself! It is his heart-abode, a secret kshetra. In that place the Lord ever abides the hill of light named Arunachala.”

Some friends in the community are discussing on the internet if there is the possible danger of teaching the non dual teachings to people who can be depressed or become so. Due to a person who committed suicide. One friend of mine said that the teaching ones had the effect on him that he did not want to get out of bed, why should he, there was nothing to achieve and nothing to do. This is a big topic. All I want to say about this is that we live in a dual world and the non dual at the same time. What happens when you’re normal boundaries get confronted, which they do in a place like this, with lots of space and spiritual transparency in the air, is that you get to meet an existential loneliness, not always easy and something rarely adressed in ”Sat Sang-cirkels”. Thats why I like what the Buddha said; You need all the Three Jewels as much, but the third jewel, the ”Sangha” (the community of likeminded friends), is what you need the most on the path.

The Three Jewels we take refuge in are:

1. Buddha: (The awakened one- our capacity to awake to our True Nature)

2. Dharma: (The teachings of the awakened one)

3. Sangha: (the community of likeminded friends)

Yes also for me there are days when Im confronted with loneliness and lack of ”holding”. I always notice after a while that in those moments I lost touch with existence, being or presence. It happens when the people in the outside world is given more importance then my own inner being, presence itself.

My teacher A. H. Almaas (in The Diamond Approach) beautifully writes: ”When the personality is gone, you feel alone, because the boundaries—your ideas and memories—are your father and mother. The separateness is your memories of your mother and father, your relationship with them and all your past experiences which you’re bringing into the present. Your past experience separates you from the now. That separation from the now is a boundary around you like an eggshell. To let the boundaries go means accepting aloneness. When aloneness is accepted, there are no boundaries. What you perceive then is just lack of boundaries. This will be experienced as a newness, a rebirth.”

From Diamond Heart Book Two: The Freedom to Be, ch. 10
http://ahalmaas.com/books/diamond-heart-2-freedom-to-be

So as Im writing and inquiring into the spiritual path that I have been on this past 40 years or so, I’m looking back to meetings with spiritual masters, retreats and incidents, my sense of identity is also revealed and released, bit by bit. My Personal presence and spiritual presence become one thing. Gratitude and blessings, Kali, Franciska von Koch

Tiruvannamalai January 31-2020

Kärlek är ett välsignat mysterium
liksom gravitationskraften: gränslös, osynlig, den kraft vi inte förmår stoppa – som förbinder alla ting..” okänd

Vad är kärlek?
Vanligtvis när vi säger kärlek, kanske vi tänker på romantisk kärlek.

Men vänlighet, medkänsla, omsorg, tacksamhet och generositet är också kärlek.

Husdjur, barn och viktiga människor i våra liv, blommor, gosedjur eller viktiga ägodelar är kärlek för att de lär oss om kärlek, de är budbärare….

Har du haft ett husdjur, en hund eller katt…..då vet du vad jag menar.

Att leva med ett öppet hjärta (ahimsa) ickevåld är en utövning med anor långt tillbaks inom olika traditioner.

Det finns så många olika uttryck för kärlek i vårt dagliga liv att vi missar det; någon som håller upp dörren för dig, en som plockar upp handsken du tappade, fågeln som kvittrar i trädet, blommorna på marken som växer av sig själv!

Kärlek finns överallt, sammanbinder allt och alla och är
något som upprätthåller oss från början till slut.
Det är inte kärleken som skapar lidande, utan snarare avsaknaden av vår förmåga att se den inom oss och överallt omkring oss. Vi tenderar att fastna i smärtan utan förmåga att se att även där finns kärlek.

Känn:
ditt lyckliga hjärta
ditt brustna hjärta
ditt förlorade hjärta
ditt passionerade hjärta
ditt medkännande hjärta
ditt läkande hjärta
ditt öppna hjärta
ditt osäkra hjärta
ditt kärlekshjärta
och gör kärleks konst!

Vår kanske största utmaning är att vi tenderar att objektifiera kärleken och vi känner då ständig brist och saknad.
Vi vill att den ska komma till oss utifrån, och bekräfta oss (därför att vår barndomskärlek såg ut så). Vår brist på kärlek gör oss infantila, vi söker något som vi inte kan hitta. Vi tror att kärleken är villkorad till något, någon eller en upplevelse. Men kanske det är så att kärlek är den kraft som sammanlänkar alla ting. Kanske är det så att kärlek är ett naturligt tillstånd av varande och alla ting och upplevelser är budbärare.

Kärleken är en viktig del i den andliga trädgård som vi odlar för att själva blomma fullt ut.

Kalhil Gibran ”…Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, Och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet….”

Inquiry övning: sitt med en partner och ställ frågorna upprepande till varandra, 10 minuter i sänder per fråga. Om du är ensam kan du fråga dig själv och svara på papper genom att skriva till dig själv.

1. Vad innebär det att älska mig själv?
   2. Var kan jag finna vänlighet i mitt liv?
   3. Hur kan jag odla mer vänlighet till mig själv och andra?

Oh I remember when Nisargadatta Maharaj sent us all to listen to Krishnamurti and then rapport back how it was. In my case it happened in the late 70ties but already in the 50ties he told his translator of the famous book I Am That (which you find in every meditation centers library around the world), * Maurice Stanley Friedman (1921 – 2012), to go and listen to J Krishnamurti which was rapported in the news.

• M. Rahul J – incredible to know. And what did you report back?
• Kali Franciska Von Koch – Hi hi I don’t remember to be honest. It was just so sweet of him to send us off like that. Just like he was honouring many saints and having their photo on the wall. Sri Ramana Maharishi among others, also from other lineage than his own.
• M. Rahul J – Just amazing! It’s breathtaking that you were there. Have you written about your experience? How long did you spend there? 
• Kali Franciska Von Koch – I’m currently writing my second book (in Tiruvannamalai) that is self biographical. However initially in my native language Swedish. Part 2 will contain my meetings with Maharaj, as we used to call him. I was with him three times staying for a month or so. I was 24 years of age first time. My first book “Uncommon Ground, Hippie to Hijab and Back, you can find published in English on Amazon. Its about when I initially wanted to find a guru at age 17, and went hitchhiking to India. However I fell in love in Pakistan and got married with a man from a culture of honor. Please find a review at the bottom of this text.

Sitting together with Sri Nisargadatta Maharaj, the ”Bidhiwalla of Bombay” for periods in 1976 to 1980, was to change my experience of life forever. The main impact being with Maharaj was him “pushing” me to the “Center”, the I Am – experience. Eventually me and my girlfriend did have an experience of “non dual unity” loss of self and having a total sense of that ”All is One”.  🙏My coming story is partly about why do you “loose it”, what makes you regain it, what obscures it and how does one “live it”. This understanding later got more clear when I came to sit with Sri H. L. Poonjaji, known as Papaji. They both came from The Nondual schools, however different lineage.

M. Rahul J – Did the significance of having an audience with Maharaj strike you at the time, during your duration with it, for how I see it now as extraordinary? Did that come later if at all? Or was it just another Guru to you at that very young age?

My reply to you Sir: No no He was not just another Guru. The following text is not at all edited or finished nor translated into English. It describes some of the experience I had with Maharaj. Maybe you can use Google translate to get a sense of it.

Jag Är 
jag Är 
jag Är Det jag Är
Vem säger det? Jag. Vem är jag? Jag Är….
Nu ska jag måla lite, sa jag. Vem då, frågade Elsa? Vem ska måla? Jag, sa jag. Vem är det då, frågade hon. Det är jag, vem? Jag, vem är det? Jo, jag Är. På så vis frågade vi oss gång på gång. Vi frågade varandra och vi frågade oss själva. Vi konfronterade våran självuppfattning, vi ledde tillbaka uppmärksamheten från att vara identifierade med handlingen till själva varandet: jag är. Så när jag frågade mig själv ”Vem är det som ska måla” och jag sade ”Jag”, fortsatte utforskandet genom att säga; Vem är det då? Så kom svaret; Jag Är. På så vis riktades uppmärksamheten gång på gång tillbaka till varandet självt. Det blev som en tratt igenom vilken alla upplevelser leddes ner i….”

”.…”Everybody sees the world through the idea he has of himself.
As you think yourself to be, so you think the world to be.
If you imagine yourself as separate from the world, the world will appear as separate from you and you will experience desire and fear.
I do not see the world as separate from me so there is nothing for me to desire or fear.”
Sri Nisargadatta Maharaj

Maharaj
Det var hett i Bombays fattigkvarter. På Khetwadi 10^th lane nära horkvarteren hade vi funnit ett billigt guesthouse som låg på samma gata som Maharajs bostad. Dit gick vi dagligen för att meditera och delta i Satsang, så kallade möten i sanning där dialog med frågor och svar förekom mellan Maharaj och besökarna. Nu hade Maharaj rest bort på bröllop i tre dagar (vilket var ovanligt) och Elsa och jag hade inget annat för oss än att sitta och konfrontera varandra med de frågeställningar som vi fått i uppgift att ställa oss och så kunde vi sjunga.

Balkongen
Ljudet från handorgeln (shrutiboxen) ger bara ifrån sig två toner, en tonika, (grundtonen) och en kvart eller kvint. Jag pumpar en slags bälg med handen så att ljudet kommer oavbrutet likt ett långt upprepande mantra, ett ”aum”, liksom i den ursprungliga indiska musiken där alla toner kretsar kring denna centrala ton och sedan broderar ut sig åt olika håll för att hela tiden återvända till denna ton.
Ljudet snirklade sig gång på gång mot mitten i den mässande sången jag hade hittat på. I skräddarställning på den smala balkongen fem trappor högt över den smutsiga gränden där tvätterskor sitter på huk bland råttorna och färgar tyg i stora kärl satt vi och sjöng och spelade. Sången växte fram spontant. Det var en improvisation kring några ramsor jag plockat upp på vägen. Elsa spelade rytmiskt på den lilla trumman vi köpt samtidigt med shrutiboxen då vi passerat Madras, (Chennai) för några veckor sedan på väg till Bombay (Mumbay) där vi nu befann oss. Dagen var ljummen i Bombays fattigkvarter. Till Khetwadi 10^th lane nära horkvarteren på detta billiga, smutsiga hotell hade vi kommit för att träffa en levande mästare på inrådan av Hamsa i Tiruvannamalai. Vårt guesthouse låg på samma gata som Maharajs bostad dit vi dagligen gick för att meditera och delta i Satsang, så kallade möten i sanning där dialog med frågor och svar förekom mellan Maharaj och besökarna. Nu hade Maharaj rest bort (vilket var ovanligt) och Elsa och jag hade inget annat för oss än att sitta och konfrontera varandra med de frågeställningar som vi fått i uppgift att göra och så sjunga förstås. Elsa och jag hade sedan vi köpte shrutiboxen ofta suttit med den och sjungit när vi inte hade något annat att göra och dessa dagar då Maharaj var borta gick flera timmar åt till ändlösa hymner med denna monotona ”aum”-ton. 
Det var i samband med det som något märkligt skulle komma att inträffa, något som skulle komma att göra ett beständigt avtryck resten av mitt liv faktiskt.

I am that I am that I am that I am that I am sjunger jag rytmiskt i en rundgång som upprepar sig. Ibland kommer ett litet mellanspel och då sjunger jag  ”Be still and know that I am God – so I am is God”

Elsa har just gått in för att dricka vatten och vi hade väl tagit en lite paus tror jag från sjungandet när jag såg mig omkring. Allt var skinande på något vis. Jag reste mig och gick in där Elsa stod och tittade på mig och utbrast åh, Gud! Vi tog oss ut från rummet och upp två trappor i huset för att se solnedgången från taket.
Dörren till jaget hade liksom helt öppnats upp. Känslan av att ha ett ’jag’ hade helt upphört existera och istället var det en känsla av enhet som dominerade.
Allt var ett enda medvetande och detta medvetandet var tidlöst. Mitt och alla andras medvetande var liksom samma medvetande.
Jag hade läst om människor som hade haft liknande mystiska upplevelser av enhet och jag hade fascinerats av dessa beskrivningar. Jag trodde också att detta var målet för allt andligt sökande, vilket sedan skulle visa sig inte stämma. Men upplevelsen var ändå så genomgripande att jag med mina 24 år kände att livet fått en mening den tidigare saknat. Ingenting kunde längre bli så höljt i dunkel som det varit. I djupet av mitt väsen skulle jag hädanefter alltid veta att det finns ett medvetande som genomsyrar allt levande och detta medvetande har inget namn, inget epitet. 
De små gröna bladen som lyckats spränga fram ur husfasaden på balkongen visade sig vara ett boditräd. Det är det säkert inte en kotte som tänkt på sedan dess.
Från taket såg vi ut över världen och vi såg att allts innersta väsen är kärlek.
Solen hängde som en mjuk bomullstuss på himlen och sjönk majestätiskt vid horisonten. Över alla hustaken i den sjudande indiska storstaden låg en dimma som även den kändes förklarad. Allt, precis allt var kärlek, det var så det var. Jaget fanns inte, bara denna fridfullhet som andades klarhet varje sekund. Enhet, äntligen! Jag tittade ner i rännstenen mellan husen där till och med råttorna var en del av enheten bortom mångfalden. Äntligen fick jag ögon att se det som jag längtat efter så länge, tack vare Maharaj och hans något brutala undervisning.
Jag är det! – ”I Am That”, hette ju hans bok, och nu förstod jag med ens vad han menade. De senaste tre dagarna hade Elsa och jag tillbringat mesta tiden på vårt guesthouse. Vi hade bara gått ut för att äta. Hur vi fick tiden att gå på rummet var genom att sitta på varsin säng och läsa eller pyssla med något. Men vi frågade oss hela tiden: Vem är jag som gör det här? Svaret var enkelt: Jag är… så fortgick vårt hamrande på vår känsla av jag, känslan av att ha ett centrum inom sig som är den som gör och är. 


Hur skulle jag någonsin kunna förklara det här för någon, skulle det inte bara bli tomma ord? Hade jag inte själv kämpat i flera år innan jag kommit till den här insikten. Gick det överhuvudtaget att prata om? Frågan var också om mitt kämpande hade med saken att göra eller var det för att jag hade slappnat av och släppt taget om en massa idéer eller hade det rent av varit någon slags gudomlig nåd som gjort sig gällande? Den frågan lämnar jag obesvarad, jag vet verkligen inte. 
Även om det var en upplevelse som varade en viss begränsad tid, (närmare bestämt några veckor), som hade en början, en mitt och ett slut och som jag inte har återupplevt sedan dess, förändrade den mitt liv i grunden. 


Ljudet snirklade sig mot mitten i den mässande sången jag hade hittat på. I skräddarställning på den smala balkongen fem trappor högt upp, obekymrade över den smutsiga gränden långt därnere där tvätterskor satt på huk bland råttor och färgade tyg i stora kärl, satt vi och sjöng och spelade. Sången hade växt fram spontant. Det var en improvisation på engelska och Elsa spelade rytmiskt på den lilla trumman vi köpt samtidigt med shrutiboxen.*
Rundgången upprepade sig rytmiskt medan en av oss sjöng en lång ton i botten. Ibland kom ett litet mellanspel då vi sjöng några rader från en vers av Sri Muruganar..

Eat love, see love, reach out and touch love
For love is but the selfs awareness of itself
For love is but the self awareness of itself
Be still and know that I am God
Be still and know that I am God
So I am is God
I alla tider har människor uttryckt sin andlighet genom musik och sång och för mig som alltid haft musik som ett av mina uttryckssätt kom det helt naturligt i ett land som Indien. Om det var musikens kraft på sinnet, de månader av outtröttligt utforskande som vi gjort eller ren och skär välsignelse kommer jag aldrig få veta, förmodligen en kombination av dessa, men jag kommer aldrig glömma vad som hände denna eftermiddag på Khetwadi10th lane. 

Det är här dörren till jaget helt öppnas upp, tas bort, försvinner, utan att det är en psykos
Det är ett andligt uppvaknande jag ska bära med mig igenom livet, något jag aldrig kommer glömma
Något jag ska integrera och smälta resten av livet
Allt är ett enda medvetande och det medvetandet är gud
Helt enkelt alla är ett och samma

Spränger fram från husväggen gör en gren från ett bodhiträd, jag kommer alltid att tänka att det var det träd jag satt under då den största upplevelsen som kom att förändra mitt liva för alltid, skulle inträffa

Be still and know that I am god
So I am ……is god

• * Sri Nisargadatta Maharaj (1897 – 1981) var en Hindu guru inom ickedualismen, tillhörande Inchagiri Sampradaya, en gren av lärare från Navnath Sampradaya and Lingayat Shaivism. Han blev mycket känd bland västerländska sökare i samband med att Maurice Friedman* översatte dialog mellan Maharaj och besökare och sammanställde en bok med titeln I Am That. Än idag finner man denna bok på meditationscenter och andliga instituts bibliotek världen över.

• Maurice Stanley Friedman (1921 – 2012) was an interdisciplinary, interreligious philosopher of dialogue. His intellectual career – spanning fifty years of study, teaching, writing, translating, traveling, mentoring, and co-founding the Institute for Dialogical Psychotherapy – has prompted a language of genuine dialogue.

* Shrutiboxen är en lite handorgel som oavbrutet spelar upp samma två toner, en grundton och en harmoni till den, vanligtvis kvinten eller kvarten, till vilken man sedan kan spela eller sjunga till. I västerländsk musik kallas denna upprepande grundtonen för bordun vilket användes mycket på medeltiden. 

Mer information: https://en.wikipedia.org/wiki/Shruti_box

Uncommon Ground: Hippie to Hijab and Back – order in English! by Franciska von Koch

Link: http://amzn.eu/d/dxbRCv8

In English sine 2018

REVIEV: 5.0 out of 5 starsMasterfully written drama of the modern world

ByKen Schuberton May 19, 2018

Format: Paperback

A Romeo and Juliet tale of doomed passion, this book traces the evolution of two earnest souls bound together in the maelstrom of the late twentieth century. With an unerring eye for detail and a tantalizing detachment that comes from innocence wrapped in hard-won maturity, the narrator portrays the similarities and differences between two cultures in the process of radical upheaval and transformation. The characters, both the protagonists and their families, come to life like photographs in a scrapbook, suggestive and palpable. The reader follows the journey of a young woman, wise and bewildered beyond her years, as she finds a balance between the desire for surrender and independence. The guileless, sure-handed translation brings out the colors and universality of the narrative. Highly recommended for anyone who is seeking a masterfully written drama that weaves together the paradoxes of the past half century of human history.

Nu då jag är i slutspurten av min anställning som kreativitetscoach och efter 6 år och befinner mig i startgroparna av ett nytt livskapitel, känns allt rätt men naturligtvis inte utan utmaningar. Men jag ser verkligen fram emot att få trampa indisk mark för en tid framöver, skriva, meditera och älska sanningen mer än…. ”fyll i vad du vill…..” i samband med detta kommer jag skriva fler blogginlägg som blir lite mer varaktiga än inläggen på Facebook. I denna värld av förgänglighet”

Häromdagen läste jag om den våg av nationalromantik, högerextremism och antisemitism som sköljer över Sverige i våra dagar och ett minne kom över mig.

När jag själv var omkr 5 år (1960), hände det att barn jag lekte med undrade varför jag hade ett så konstigt namn. Det gjorde mig illa berörd och jag berättade det för min mamma (som jag då inte förstod hade överlevt ett krig). Hon sa alltid ”bry dig inte om det, det betyder inget)”. Idag är jag glad att hon slipper höra och läsa om vad som händer i vårt land. När hennes syskon valde att åka till Israel, som de förväntade sig skulle vara en tillflykt, valde min mamma att komma till Sverige, för att som hon sa ” Sverige är ett neutralt och fritt land”! Hon älskade vår sekulära och religionsfria attityd. Hon blev inte orolig när hon insåg att hennes blivande mans faster varit nazist, eller man uttryckte sig inte så… det hette att den svenska adeln förlitade sig på tysken och tidningarna vi fann hos gammelfaster visade bara trevliga bilder av Adolf Hitler, med små gulliga barn och sånt. 

Och så lite om baksidan av sociala medier

Vad är att föredra, att ha släkt som utesluter en, eller att inte ha någon och därmed slippa bli utesluten? Tyvärr kan man inte välja. Det är som det är och det är bara att gilla läget och vara med det. Tur att man inte bor i en grotta längre utan kan rå sig själv, annars hade det varit att frysa ihjäl i snön. Men det som var bra på grottornas tid var att man slapp se på sociala medier hur roligt alla haft, vetandes att man själv var allena den dagen. Vilken tur att man då har buddha dharma och meditationen djupt ingrodd i sitt väsen. Orden ”This too will pass, this too will pass”. En Annan röst säger; gör inte en höna av en fjäder. Men i hjärtat sörjer jag med alla människor som blivit uteslutna, alla krigsbarn, alla folk, alla gamla, alla övergivna. Detta är det bästa med detta att jag är inte ensam om upplevelsen, miljoner människor har genom tidevarven fått uppleva utstötning. Kanske finns det en djupare mening med just detta, att tvingas till insikt och medkänsla med alla levande och utstötta individer. Naturligtvis går tanken till gettot i Budapest under andra världskriget då min mors familj tvingades lämna sitt hus och hem för att bo i getto. Naturligtvis går mina tankar till hur någon kvinna på min mors sida alltid fått bära den utstötta kappan och anledningen är ofta helt fel ute. Projektionen på den utstötta handlar alltid om något annat. Nu går mina tankar till ett annat folk än judarna, nämligen kurderna som tappert slagit ner IS. Den här världens primitiva uteslutning av individer o folk, krigföring för territorium, jag blir så trött och ledsen. Och ändå ska ju alla dö snart. Är det verkligen värt att leva på det viset? 

“Lidandets ocean är oerhört

Lidandets ocean är övermäktigt,
men om du vänder dig om, så ser du land.”
—Thich Nhat Hanh

Snart befinner jag mig vid bergets fot för att fortsätta min livsresa. Denna gång har jag längre tid på mig än jag haft på många år att fördjupa mitt skrivande och förhoppningsvis färdigställa boken del 2 i ämnet ”Magdalenas andliga och fysiska resa genom livet”. Eftersom jag lämnar min anställning kommer jag förvalta min tid helt och hållet själv. Det börjar med att jag reser till Indien på flera månader för att skriva & meditera. Min funktion som lärare i meditationsföreningen 3juvelers regi fortsätter dock och jag är fortfarande tillgänglig för enskilda samtal som mentor/psykoterapeut/dharmalärare. Nu för tiden har vi möjligheten att tala med varandra så gott som var vi än befinner oss, bara vi har uppkoppling, det tycker jag är fantastiskt. Den här bloggen handlar mycket om mitt skrivande och min funktion som lärare men som den mångfacetterade färgpalett min personlighet råkar vara, kan jag inte låta bli musik, konst, kreativitet och allt däremellan. Det har alltid varit svårt att ge en relevant presentation av mitt arbete eftersom jag sitter på ”flera stolar” som det heter. Nedan syns bilder från en situation jag verkligen älskar, nämligen att undervisa och meditera tillsammans med andra, här på en av de årliga retreaterna på klostret Solbo. Dessa är från augusti 2019.

Min avsikt är att skriva varje vecka här i bloggen från den 1 januari 2020 då mitt liv går in i ett nytt kapitel. Om du vill veta mer om mig som meditationslärare ber jag att få hänvisa tillhttp://www.3juveler.nu

Prenumerera gärna på denna blogg: klicka på sidan https://franciskavonkoch.com/ och se längst ner till höger, där kan du klicka för att följa mig om du vill få information om nya inlägg i din mejl. Fotografier från Indien utlovas, liksom citat från skrivandet och andra funderingar, insikter och inspirationer.