Jag vaknade i natten av en alarmerande känsla, blev tvungen att skriva en dikt som kopplade upp mig mot mig själv igen. 

Organiskt liv så föränderligt och förgängligt

Begärligt och bedrägligt

Förundrande förädlande

Så farligt att fästa sig vid

förrädiskt förföriskt
Ett Genomskinligt intet som lyser med stilla puls

i sin egen frånvaro

Ett ofött svart hål som genomborrar mitt hjärta

hjälper mig falla

kräver min fullständiga kapitulation över det oändliga
En saknad vän är likt en vålnad 

En ängel att gå vilse med i drömmarna

En närvarande kamrat däremot inger ett förrädiskt hopp 

Inget går att hålla fast

allt är rinnande sav som sjunger