Andra advent, pandemi i världen och tingens förgänglighet

Morgonvinden bär flygande tranor

Jag hörde deras skri genom den gråblå himlen 

då jag vaknade med snusandet från en som sover bredvid

Vajande nakna grenar rör sig i decemberblåsten

Adventsstjärnan lyser trött, den

konkurrerar med gryningen

Att lämna mig själv är att finna mig själv 

igen och igen

i fältet där alla linjer börjar sin bana, snurrar och slutar

genom intet ut till något och tillbaka

Väver sitt nät av existens ur intet till något och tillbaka

cirkeln har ingen början 

mitt jag hänger mycket löst på sin tråd av drömmar

Vem andas i natten och vaknar i gryningen

Vad tänker och hoppas på morgondagen

Ur varandets djupblå grund öser jag och allt sin dröm

ur en bottenlös brunn tråcklar jag mig åter till begynnelsen där 

myten om mig själv försvinner tillbaka i sitt upphov

Kärleken andas, lever, dör i sig själv

Föds på nytt igen och igen i sin linda

Leker lättsamma lekar i vinden

Hänger tung och bråkig i vanans makt

Väcker upp det mörkaste grummel 

och det ljusaste skikt av glittrande stoff

Ett mysticum fantasticum gömmer sig i mitten

Jag värmer åter en kopp te och doppar en skorpa

Andra advent, pandemi i världen och tingens förgänglighet

Inger hopp om det intima samtalet, beröringen och de fysiska mötenas återkomst

Må världen vakna upp ur sin förvirring och sätta ljus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.