För att det ska kännas riktigt hemma krävs det två saker. Utan dessa två är det ett tillfälligt boende, (som om inte allt boende är det). Dessa två saker är ett piano och en katt. Utan piano saknas blodådern där jag kan förvalta, leva ut, göra egen terapi, leka, njuta, skapa, förbli levande. Utan katt blir hemmet en eremitboning vilket kan vara bra och helt ok i perioder. Men med katt blir det genast en familjekänsla, en närvaro på fyra ben som man kan gosa med, som behöver en, som är gullig och väcker moderskänslor, dessutom kan man prata med den och ibland blir det bebisspråk. Dessutom är det en närvarande kamrat. Förr i tiden, ja för inte så länge sedan behövdes en tredje sak, nämligen en man för att det skulle vara ett hem. Nu räcker det med att ha en älskare och en kamrat på lite håll, så att jag får min egen tid för meditation, skapande och skrivande i lugn och ro. Men om jag ska vara riktigt sanningsenlig är hemma någonting djupt närvarande inne i mig och överallt och det är inte beroende av vare sig katt, man eller piano. Detta är dagens sanning. Någon sade; ”home is where the heart is and my heart is with you”, men jag säger ”home is the heart” och det hjärtat ÄR hemma.

Att komma hem till det hjärtat är en metafor för att dväljas i den kammaren som saknar väggar, det hjärtat som omfamnar allt. Svårt att beskriva, somliga kallar det närvaro.

Kabir uttrycker sig väl!