Mamma som bunkrade konserver lite nu och då kunde ofta halvt skämtsamt säga ”det är bra att ha om det blir krig”

NEXT WEEKS BLOG IN ENGLISH

1 april 2020 Frankfurts flygplats

Efter några dramatiska dagar i Tiruvannamalai i sydindien är jag och ett mindre gäng svenskar evakuerade genom Tysklands försorg.

Alla i Indien bar mask så det har blivit även min vana, men många vänner i Sverige undrar varför. Är du rädd för att smitta undrar de, nej jag vill inte ta i saker när jag till exempel handlar och sedan på mitt ansikte.

Det började med att UD rekommenderade alla svenskar att ta sig hem. Fortfarande tänkte jag då att min resa hem är inte förrän om fyra veckor och det blir lagom att åka hem då. Morgonmeditationen på min veranda efterföljt av det lugna yogapasset före frukost och skrivandet därefter hade blivit en välsignad rutin för mina dagar och att sedan åka på min hyrda scoter ner till Ramanas ashram när det började bli lite svalare framåt kl 17, sitta och meditera i den miljön och i det energifältet hade blivit perfekta dagar för mig i min nya lya. Jag älskade det! Men den första dagens utegångsförbud följdes snabbt av en vecka och blev till tre veckor. En magkänsla i mig började röra sig; tänk om det inte går något flyg om fyra veckor? Vad händer då?

Helena från Karlstad vill hem till varje pris. Häromdagen kom hon förkrossad tillbaka ifrån flygplatsen i Chennai, de hade ställt in hennes flyg. Sen skapades gruppen ”Nordbor i Tiruvannamalai” på appen whatsup och en faslig korrespondens satte igång. Då gäller det att få ett tillstånd att åka till flygplatsen trots utegångsförbudet.

Överst till vänster ser vi reportrar som filmar oss utlänningar då vi kommit till den nyupprättade ”Helpdesk” – kontoret utanför Ramana Ashram som är stängt pga corona. Alla som kommit hit vill söka vägtillstånd för att kunna åka till flygplatsen, det är en omständig och byråkratisk uppgift.Polisen kom och ritade cirklar med mjöl som de ville vi skulle stå i för att hålla avståndet. En bil med hälsovårdare kom och mätte febern på oss och solen stekte medan vi väntade på att få hjälp.Se filmen nedan genom att klicka på länken.

https://www.facebook.com/Kalisnowlion/videos/10158038424777649/

Efter några samtal med min nära vänner som bor här på plats och hemma fick jag plötsligt någon slags beslutsamhet och inre magkänsla. Frågan var om detta var en riktig magkänsla eller bara en andragenerationens krigstraumaupplevelse. Mammas upplevelser av ghetto och flyktingstatus under andra världskriget sitter djupt rotad i min dna, tänkte jag. Om inte i min dna så har jag i alla fall fått den med bröstmjölken. Mamma som bunkrade konserver lite nu och då kunde ofta halvt skämtsamt säga ”det är bra att ha om det blir krig”. Det hade liksom blivit en av de där skämten i familjen som outtalat bar med sig en gravallvarlig sanning. Min instinkt fick leda mig och en av mina närmaste vänner sa bara;

– Kali, om det flyter lätt så följ bara med. Åk hem till Sverige och kom tillbaka till Indien sedan. Och jag behövde de orden från honom för att känna att det var rätt. Likaså en annan vän sade;

– Du är svensk, du kommer inte kunna gå ut på din veranda om några veckor, det kommer bli fruktansvärt varmt, uppåt + 40-50, du kommer inte palla. Och med utegångsförbudet blir det jobbigt, vi vet inte hur  länge det här kommer hålla på…

När vi äntligen fått vårt vägtillstånd för att kunna ta taxi till flygplatsen 4,5 timme gick det undan. Tomma vägar och flera vägspärrar med misstänksamma poliser som noga undersökte vårt tillstånd gjorde oss lite spända. Jag tänkte bara inte de får för sig att vi måste till något sjukhus för att testas. Stämningen mot oss västerlänningar hade varit lite svår ibland de senaste dagarna, som om det var vårt fel att coronaviruset kommit hit. Vid en vägspärr då en polis tittade in i bilen och såg oss, backade han som om han sett ett spöke.

Massor av brevväxling via mejl och sms med svenska ambassaden i New Delhi samt tyska konsulatet följde. Svårast var att få tillstånd att åka taxi till flygplatsen under utegångsförbudet och lite läskigt var det att åka genom vägspärrar med poliser och sjukvårdspersonal som var rädda för virus.

En hotellnatt i Chennai väntade då vi fortfarande inte visste om vi skulle komma med det tyska evakueringsplanet. Först sa de nej, ni får åka först om fyra dagar, men sedan väckte de oss mitt i natten och sa att vi fått plats.

Vi lyfte ifrån Bombay och ovan molnen serverades vi en kartong med några smörgåsar och en flaska vatten, det var allt vi fick på 10 timmar. Flygpersonalen höll sig undan oss iklädda full skyddsmundering.

Frankfurts flygplats låg ödslig och endast en kiosk och några take away restauranger var öppna. Ett enda hotel var öppet i hela Frankfurt och det var Sheraton på flygplatsen. Nästa morgon fick vi veta att hela flygplatsen skulle stängas ner om några dagar.

Fortfarande nu när jag en vecka senare sitter på ett tyskt Lufthansa plan till Stockholm från Frankfurt, efter en resa med evakueringsplan från Indien med flygvärdinnor inbakade som michelingubbar i plast från topp till tå med munskydd och handskar, efter tomma ödsliga flygplatser och vägar i en värld med utegångsförbud, känns allt som en science fictionfilm och mest likt en dröm. Utanför ligger de vita gulliga molnen under oss på den annars klara himlen, oberörda av pandemi och människors rädslor. Stillheten är densamma här och överallt. Stillheten i stormens öga vilar fortfarande helt stilla i sig själv. Snart nu landar vi på Arlanda och den vännen som imorse sade;

– Du är räddad, han vet inte vad jag lämnat för oas för att komma hem till Sverige. Men hemma får man i alla fall ta en promenad. Idag läser jag på sociala medier att Tiruvannamalai fått  sin första virusinfekterade person i Corona-19. Bara det inte blir som i Italien tänker jag? (Det blev det inte).

I Liljansskogen kramar jag ett träd och i Kungsträdgården möttes jag av körsbärsblom.

7 april 2020 Stockholm

Vaknar i min systers lägenhet, eftersom min egen är uthyrd och läser i nyheterna att 1 244 421 kända fall är smittade i världen och att 68 976 har avlidit till följd av viruset. I Sverige har 401 personer avlidit och det land som har flest avlidna i viruset är Italien där 15 889 personer dött. Det verkar som att inget land är förskonat även om det är färre i Afrika (ännu så länge).  Och just idag finns det 6 830 kända smittade i Sverige och 4 067 i Indien. Hela världen håller andan, hela världen kämpar för att få fram arbetskraft som kan hjälpa till i vården, jättestora krissjukhus byggs och allt, precis allt står på ända. Många, många miljoner människor är hemma just nu i karantän eller nödvändig isolering från sina barn, barnbarn och vänner och många fortsätter sina arbeten hemifrån genom olika digitala plattformar. Alla grupper av fysisk gemenskap är på standby alla uppmuntras hålla en till tre meters avstånd ifrån varandra. Istället har vi nu grupper och undervisning via dataskärmen.

Det sägs att viruset är luftburet så allt fler bär mask och/eller desinficerar sina händer och saker man tar i oavbrutet. Själv bär jag den mask jag köpte mot avgaser i Auroville, Pondicherri för ungefär en månad sedan. Så vad är det som händer då på det andliga planet i en världskris som denna? Vår meditationsgrupp har liksom andras har förlagts i det digitala rummet och fungerar förvånansvärt bra. Många möjligheter att meditera i grupp erbjuds gratis över nätet, psykoterapi erbjuds gratis till folk i kris och människor hjälper andra att handla. 

15 april

Det är ett kyligt Stockholm men våren är på väg, körsbärsträden blommar och hoppet finns att även dessa dagar av isolering skall få ett slut. Jag är tacksam att vara här även om jag saknar Indien.

Min veranda innan jag for ifrån Indien

Innan jag reste spelade jag inte följande: https://www.facebook.com/Kalisnowlion/videos/10158039373457649/