In The Embrace

In the heat of the day on my rental scooter

Im back in Tiruvannamalai again. This time for several months. Writing on my upcoming book keeps me grounded and creative. It is hot like an oven in the afternoons, that gives me an alibi to stay home to write. Yet being in Sri Ramanas Ashram is a must at least once a day. Sittining, walking and being with that soft presence which sometimes is like a black hole that sucks you into nothingness, sometimes it is like a soft cloud of love that holds everything in an embrace. This is what brings meaningfulness to life, the exploration of presence, the experience of presence and the sharing of it.

By seeing Chidambaram, by being born in Tiruvarur, by dying in Kasi, or by merely thinking of Arunachala, one will surely attain Liberation.

Another verse in the Arunachala Mahatmyam, translated from Sanskrit into Tamil by Sri Ramana Maharshi says: ””Arunachala is truly the holy place. Of all holy places it is the most sacred! Know that it is the heart of the world. It is truly Siva himself! It is his heart-abode, a secret kshetra. In that place the Lord ever abides the hill of light named Arunachala.

Some friends in the community are discussing on the internet if there is the possible danger of teaching the non dual teachings to people who can be depressed or become so. Due to a person who committed suicide. One friend of mine said that the teaching ones had the effect on him that he did not want to get out of bed, why should he, there was nothing to achieve and nothing to do. This is a big topic. All I want to say about this is that we live in a dual world and the non dual at the same time. What happens when you’re normal boundaries get confronted, which they do in a place like this, with lots of space and spiritual transparency in the air, is that you get to meet an existential loneliness, not always easy and something rarely adressed in ”Sat Sang-cirkels”. Thats why I like what the Buddha said; You need all the Three Jewels as much, but the third jewel, the ”Sangha” (the community of likeminded friends), is what you need the most on the path.

The Three Jewels we take refuge in are:

1. Buddha: (The awakened one- our capacity to awake to our True Nature)

2. Dharma: (The teachings of the awakened one)

3. Sangha: (the community of likeminded friends)

Yes also for me there are days when Im confronted with loneliness and lack of ”holding”. I always notice after a while that in those moments I lost touch with existence, being or presence. It happens when the people in the outside world is given more importance then my own inner being, presence itself.

My teacher A. H. Almaas (in The Diamond Approach) beautifully writes: ”When the personality is gone, you feel alone, because the boundaries—your ideas and memories—are your father and mother. The separateness is your memories of your mother and father, your relationship with them and all your past experiences which you’re bringing into the present. Your past experience separates you from the now. That separation from the now is a boundary around you like an eggshell. To let the boundaries go means accepting aloneness. When aloneness is accepted, there are no boundaries. What you perceive then is just lack of boundaries. This will be experienced as a newness, a rebirth.

From Diamond Heart Book Two: The Freedom to Be, ch. 10
http://ahalmaas.com/books/diamond-heart-2-freedom-to-be

So as Im writing and inquiring into the spiritual path that I have been on this past 40 years or so, I’m looking back to meetings with spiritual masters, retreats and incidents, my sense of identity is also revealed and released, bit by bit. My Personal presence and spiritual presence become one thing. Gratitude and blessings, Kali, Franciska von Koch

Tiruvannamalai January 31-2020

From this smaller of particles to the entire universe presence unites all beings

Tala till oss om kärlek

Kärlek är ett välsignat mysterium
liksom gravitationskraften: gränslös, osynlig, den kraft vi inte förmår stoppa – som förbinder alla ting..” okänd

Vad är kärlek?
Vanligtvis när vi säger kärlek, kanske vi tänker på romantisk kärlek.

Men vänlighet, medkänsla, omsorg, tacksamhet och generositet är också kärlek.

Husdjur, barn och viktiga människor i våra liv, blommor, gosedjur eller viktiga ägodelar är kärlek för att de lär oss om kärlek, de är budbärare….

Har du haft ett husdjur, en hund eller katt…..då vet du vad jag menar.

Att leva med ett öppet hjärta (ahimsa) ickevåld är en utövning med anor långt tillbaks inom olika traditioner.

Det finns så många olika uttryck för kärlek i vårt dagliga liv att vi missar det; någon som håller upp dörren för dig, en som plockar upp handsken du tappade, fågeln som kvittrar i trädet, blommorna på marken som växer av sig själv!

Kärlek finns överallt, sammanbinder allt och alla och är
något som upprätthåller oss från början till slut.
Det är inte kärleken som skapar lidande, utan snarare avsaknaden av vår förmåga att se den inom oss och överallt omkring oss. Vi tenderar att fastna i smärtan utan förmåga att se att även där finns kärlek.

Känn:
ditt lyckliga hjärta
ditt brustna hjärta
ditt förlorade hjärta
ditt passionerade hjärta
ditt medkännande hjärta
ditt läkande hjärta
ditt öppna hjärta
ditt osäkra hjärta
ditt kärlekshjärta
och gör kärleks konst!

Vår kanske största utmaning är att vi tenderar att objektifiera kärleken och vi känner då ständig brist och saknad.
Vi vill att den ska komma till oss utifrån, och bekräfta oss (därför att vår barndomskärlek såg ut så). Vår brist på kärlek gör oss infantila, vi söker något som vi inte kan hitta. Vi tror att kärleken är villkorad till något, någon eller en upplevelse. Men kanske det är så att kärlek är den kraft som sammanlänkar alla ting. Kanske är det så att kärlek är ett naturligt tillstånd av varande och alla ting och upplevelser är budbärare.

Kärleken är en viktig del i den andliga trädgård som vi odlar för att själva blomma fullt ut.

Kalhil Gibran ”…Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, Och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet….”

Inquiry övning: sitt med en partner och ställ frågorna upprepande till varandra, 10 minuter i sänder per fråga. Om du är ensam kan du fråga dig själv och svara på papper genom att skriva till dig själv.

  1. Vad innebär det att älska mig själv?
    2. Var kan jag finna vänlighet i mitt liv?
    3. Hur kan jag odla mer vänlighet till mig själv och andra?

Sitting with Sri Nisargadatta Maharaj 1977

A drawing I made of Sri Nisargdatta Maharaj from 1979

Oh I remember when Nisargadatta Maharaj sent us all to listen to Krishnamurti and then rapport back how it was. In my case it happened in the late 70ties but already in the 50ties he told his translator of the famous book I Am That (which you find in every meditation centers library around the world), * Maurice Stanley Friedman (1921 – 2012), to go and listen to J Krishnamurti which was rapported in the news.

  • M. Rahul J – incredible to know. And what did you report back?
  • Kali Franciska Von Koch – Hi hi I don’t remember to be honest. It was just so sweet of him to send us off like that. Just like he was honouring many saints and having their photo on the wall. Sri Ramana Maharishi among others, also from other lineage than his own.
  • M. Rahul J – Just amazing! It’s breathtaking that you were there. Have you written about your experience? How long did you spend there? 
  • Kali Franciska Von Koch – I’m currently writing my second book (in Tiruvannamalai) that is self biographical. However initially in my native language Swedish. Part 2 will contain my meetings with Maharaj, as we used to call him. I was with him three times staying for a month or so. I was 24 years of age first time. My first book “Uncommon Ground, Hippie to Hijab and Back, you can find published in English on Amazon. Its about when I initially wanted to find a guru at age 17, and went hitchhiking to India. However I fell in love in Pakistan and got married with a man from a culture of honor. Please find a review at the bottom of this text.
To the left a typical forceful statement made about truth by Maharaj. (I never understoodwhere those lightenings came from, but they suited him very well, he could be very forceful! In the second photo he is burning strong incense (this was befor he was diagnosed with cancer of the throat and stopped smoking and burning incense), here together with Mr Mullarphatan, who translated from Maruti into English for all the foreigners.

Sitting together with Sri Nisargadatta Maharaj, the ”Bidhiwalla of Bombay” for periods in 1976 to 1980, was to change my experience of life forever. The main impact being with Maharaj was him “pushing” me to the “Center”, the I Am – experience. Eventually me and my girlfriend did have an experience of “non dual unity” loss of self and having a total sense of that ”All is One”.  🙏My coming story is partly about why do you “loose it”, what makes you regain it, what obscures it and how does one “live it”. This understanding later got more clear when I came to sit with Sri H. L. Poonjaji, known as Papaji. They both came from The Nondual schools, however different lineage.

M. Rahul J – Did the significance of having an audience with Maharaj strike you at the time, during your duration with it, for how I see it now as extraordinary? Did that come later if at all? Or was it just another Guru to you at that very young age?

My reply to you Sir: No no He was not just another Guru. The following text is not at all edited or finished nor translated into English. It describes some of the experience I had with Maharaj. Maybe you can use Google translate to get a sense of it.

Jag Är 
jag Är 
jag Är Det jag Är
Vem säger det? Jag. Vem är jag? Jag Är….
Nu ska jag måla lite, sa jag. Vem då, frågade Elsa? Vem ska måla? Jag, sa jag. Vem är det då, frågade hon. Det är jag, vem? Jag, vem är det? Jo, jag Är. På så vis frågade vi oss gång på gång. Vi frågade varandra och vi frågade oss själva. Vi konfronterade våran självuppfattning, vi ledde tillbaka uppmärksamheten från att vara identifierade med handlingen till själva varandet: jag är. Så när jag frågade mig själv ”Vem är det som ska måla” och jag sade ”Jag”, fortsatte utforskandet genom att säga; Vem är det då? Så kom svaret; Jag Är. På så vis riktades uppmärksamheten gång på gång tillbaka till varandet självt. Det blev som en tratt igenom vilken alla upplevelser leddes ner i….”

”.…”Everybody sees the world through the idea he has of himself.
As you think yourself to be, so you think the world to be.
If you imagine yourself as separate from the world, the world will appear as separate from you and you will experience desire and fear.
I do not see the world as separate from me so there is nothing for me to desire or fear.”

Sri Nisargadatta Maharaj

Maharaj
Det var hett i Bombays fattigkvarter. På Khetwadi 10th lane nära horkvarteren hade vi funnit ett billigt guesthouse som låg på samma gata som Maharajs bostad. Dit gick vi dagligen för att meditera och delta i Satsang, så kallade möten i sanning där dialog med frågor och svar förekom mellan Maharaj och besökarna. Nu hade Maharaj rest bort på bröllop i tre dagar (vilket var ovanligt) och Elsa och jag hade inget annat för oss än att sitta och konfrontera varandra med de frågeställningar som vi fått i uppgift att ställa oss och så kunde vi sjunga.

Balkongen
Ljudet från handorgeln (shrutiboxen) ger bara ifrån sig två toner, en tonika, (grundtonen) och en kvart eller kvint. Jag pumpar en slags bälg med handen så att ljudet kommer oavbrutet likt ett långt upprepande mantra, ett ”aum”, liksom i den ursprungliga indiska musiken där alla toner kretsar kring denna centrala ton och sedan broderar ut sig åt olika håll för att hela tiden återvända till denna ton.
Ljudet snirklade sig gång på gång mot mitten i den mässande sången jag hade hittat på. I skräddarställning på den smala balkongen fem trappor högt över den smutsiga gränden där tvätterskor sitter på huk bland råttorna och färgar tyg i stora kärl satt vi och sjöng och spelade. Sången växte fram spontant. Det var en improvisation kring några ramsor jag plockat upp på vägen. Elsa spelade rytmiskt på den lilla trumman vi köpt samtidigt med shrutiboxen då vi passerat Madras, (Chennai) för några veckor sedan på väg till Bombay (Mumbay) där vi nu befann oss. Dagen var ljummen i Bombays fattigkvarter. Till Khetwadi 10th lane nära horkvarteren på detta billiga, smutsiga hotell hade vi kommit för att träffa en levande mästare på inrådan av Hamsa i Tiruvannamalai. Vårt guesthouse låg på samma gata som Maharajs bostad dit vi dagligen gick för att meditera och delta i Satsang, så kallade möten i sanning där dialog med frågor och svar förekom mellan Maharaj och besökarna. Nu hade Maharaj rest bort (vilket var ovanligt) och Elsa och jag hade inget annat för oss än att sitta och konfrontera varandra med de frågeställningar som vi fått i uppgift att göra och så sjunga förstås. Elsa och jag hade sedan vi köpte shrutiboxen ofta suttit med den och sjungit när vi inte hade något annat att göra och dessa dagar då Maharaj var borta gick flera timmar åt till ändlösa hymner med denna monotona ”aum”-ton. 
Det var i samband med det som något märkligt skulle komma att inträffa, något som skulle komma att göra ett beständigt avtryck resten av mitt liv faktiskt.

I am that I am that I am that I am that I am sjunger jag rytmiskt i en rundgång som upprepar sig. Ibland kommer ett litet mellanspel och då sjunger jag  ”Be still and know that I am God – so I am is God”

Elsa har just gått in för att dricka vatten och vi hade väl tagit en lite paus tror jag från sjungandet när jag såg mig omkring. Allt var skinande på något vis. Jag reste mig och gick in där Elsa stod och tittade på mig och utbrast åh, Gud! Vi tog oss ut från rummet och upp två trappor i huset för att se solnedgången från taket.
Dörren till jaget hade liksom helt öppnats upp. Känslan av att ha ett ’jag’ hade helt upphört existera och istället var det en känsla av enhet som dominerade.
Allt var ett enda medvetande och detta medvetandet var tidlöst. Mitt och alla andras medvetande var liksom samma medvetande.
Jag hade läst om människor som hade haft liknande mystiska upplevelser av enhet och jag hade fascinerats av dessa beskrivningar. Jag trodde också att detta var målet för allt andligt sökande, vilket sedan skulle visa sig inte stämma. Men upplevelsen var ändå så genomgripande att jag med mina 24 år kände att livet fått en mening den tidigare saknat. Ingenting kunde längre bli så höljt i dunkel som det varit. I djupet av mitt väsen skulle jag hädanefter alltid veta att det finns ett medvetande som genomsyrar allt levande och detta medvetande har inget namn, inget epitet. 
De små gröna bladen som lyckats spränga fram ur husfasaden på balkongen visade sig vara ett boditräd. Det är det säkert inte en kotte som tänkt på sedan dess.
Från taket såg vi ut över världen och vi såg att allts innersta väsen är kärlek.
Solen hängde som en mjuk bomullstuss på himlen och sjönk majestätiskt vid horisonten. Över alla hustaken i den sjudande indiska storstaden låg en dimma som även den kändes förklarad. Allt, precis allt var kärlek, det var så det var. Jaget fanns inte, bara denna fridfullhet som andades klarhet varje sekund. Enhet, äntligen! Jag tittade ner i rännstenen mellan husen där till och med råttorna var en del av enheten bortom mångfalden. Äntligen fick jag ögon att se det som jag längtat efter så länge, tack vare Maharaj och hans något brutala undervisning.
Jag är det! – ”I Am That”, hette ju hans bok, och nu förstod jag med ens vad han menade. De senaste tre dagarna hade Elsa och jag tillbringat mesta tiden på vårt guesthouse. Vi hade bara gått ut för att äta. Hur vi fick tiden att gå på rummet var genom att sitta på varsin säng och läsa eller pyssla med något. Men vi frågade oss hela tiden: Vem är jag som gör det här? Svaret var enkelt: Jag är… så fortgick vårt hamrande på vår känsla av jag, känslan av att ha ett centrum inom sig som är den som gör och är. 


Hur skulle jag någonsin kunna förklara det här för någon, skulle det inte bara bli tomma ord? Hade jag inte själv kämpat i flera år innan jag kommit till den här insikten. Gick det överhuvudtaget att prata om? Frågan var också om mitt kämpande hade med saken att göra eller var det för att jag hade slappnat av och släppt taget om en massa idéer eller hade det rent av varit någon slags gudomlig nåd som gjort sig gällande? Den frågan lämnar jag obesvarad, jag vet verkligen inte. 
Även om det var en upplevelse som varade en viss begränsad tid, (närmare bestämt några veckor), som hade en början, en mitt och ett slut och som jag inte har återupplevt sedan dess, förändrade den mitt liv i grunden. 


Ljudet snirklade sig mot mitten i den mässande sången jag hade hittat på. I skräddarställning på den smala balkongen fem trappor högt upp, obekymrade över den smutsiga gränden långt därnere där tvätterskor satt på huk bland råttor och färgade tyg i stora kärl, satt vi och sjöng och spelade. Sången hade växt fram spontant. Det var en improvisation på engelska och Elsa spelade rytmiskt på den lilla trumman vi köpt samtidigt med shrutiboxen.*
Rundgången upprepade sig rytmiskt medan en av oss sjöng en lång ton i botten. Ibland kom ett litet mellanspel då vi sjöng några rader från en vers av Sri Muruganar..

Eat love, see love, reach out and touch love
For love is but the selfs awareness of itself
For love is but the self awareness of itself
Be still and know that I am God
Be still and know that I am God
So I am is God
I alla tider har människor uttryckt sin andlighet genom musik och sång och för mig som alltid haft musik som ett av mina uttryckssätt kom det helt naturligt i ett land som Indien. Om det var musikens kraft på sinnet, de månader av outtröttligt utforskande som vi gjort eller ren och skär välsignelse kommer jag aldrig få veta, förmodligen en kombination av dessa, men jag kommer aldrig glömma vad som hände denna eftermiddag på Khetwadi10th lane. 

Det är här dörren till jaget helt öppnas upp, tas bort, försvinner, utan att det är en psykos
Det är ett andligt uppvaknande jag ska bära med mig igenom livet, något jag aldrig kommer glömma
Något jag ska integrera och smälta resten av livet
Allt är ett enda medvetande och det medvetandet är gud
Helt enkelt alla är ett och samma

Spränger fram från husväggen gör en gren från ett bodhiträd, jag kommer alltid att tänka att det var det träd jag satt under då den största upplevelsen som kom att förändra mitt liva för alltid, skulle inträffa

Be still and know that I am god
So I am ……is god
Above you see Sri Nisargadatta Maharaj standing in the very back of the room. In the front left you find Jack Kornfield who had been a Buddhist monk in Thailand for six years when he came to see Maharaj. In the middle you find myself with short hair, a Swedish girl of 24. In the from right is the Vietnamese girl who was a nurse and took care of Maharaj to the very end until he left the body. I don’t remember her name, but after she came to live a peaceful life in Tiruvannamalai and is buried there.
  • * Sri Nisargadatta Maharaj (1897 – 1981) var en Hindu guru inom ickedualismen, tillhörande Inchagiri Sampradaya, en gren av lärare från Navnath Sampradaya and Lingayat Shaivism. Han blev mycket känd bland västerländska sökare i samband med att Maurice Friedman* översatte dialog mellan Maharaj och besökare och sammanställde en bok med titeln I Am That. Än idag finner man denna bok på meditationscenter och andliga instituts bibliotek världen över.
  • Maurice Stanley Friedman (1921 – 2012) was an interdisciplinary, interreligious philosopher of dialogue. His intellectual career – spanning fifty years of study, teaching, writing, translating, traveling, mentoring, and co-founding the Institute for Dialogical Psychotherapy – has prompted a language of genuine dialogue.

* Shrutiboxen är en lite handorgel som oavbrutet spelar upp samma två toner, en grundton och en harmoni till den, vanligtvis kvinten eller kvarten, till vilken man sedan kan spela eller sjunga till. I västerländsk musik kallas denna upprepande grundtonen för bordun vilket användes mycket på medeltiden. 

Mer information: https://en.wikipedia.org/wiki/Shruti_box

Uncommon Ground: Hippie to Hijab and Back – order in English! by Franciska von Koch

Link: http://amzn.eu/d/dxbRCv8

In English sine 2018

REVIEV: 5.0 out of 5 starsMasterfully written drama of the modern world

ByKen Schuberton May 19, 2018

Format: Paperback

A Romeo and Juliet tale of doomed passion, this book traces the evolution of two earnest souls bound together in the maelstrom of the late twentieth century. With an unerring eye for detail and a tantalizing detachment that comes from innocence wrapped in hard-won maturity, the narrator portrays the similarities and differences between two cultures in the process of radical upheaval and transformation. The characters, both the protagonists and their families, come to life like photographs in a scrapbook, suggestive and palpable. The reader follows the journey of a young woman, wise and bewildered beyond her years, as she finds a balance between the desire for surrender and independence. The guileless, sure-handed translation brings out the colors and universality of the narrative. Highly recommended for anyone who is seeking a masterfully written drama that weaves together the paradoxes of the past half century of human history.