Nu då jag är i slutspurten av min anställning som kreativitetscoach och efter 6 år och befinner mig i startgroparna av ett nytt livskapitel, känns allt rätt men naturligtvis inte utan utmaningar. Men jag ser verkligen fram emot att få trampa indisk mark för en tid framöver, skriva, meditera och älska sanningen mer än…. ”fyll i vad du vill…..” i samband med detta kommer jag skriva fler blogginlägg som blir lite mer varaktiga än inläggen på Facebook. I denna värld av förgänglighet”
Häromdagen läste jag om den våg av nationalromantik, högerextremism och antisemitism som sköljer över Sverige i våra dagar och ett minne kom över mig.
När jag själv var omkr 5 år (1960), hände det att barn jag lekte med undrade varför jag hade ett så konstigt namn. Det gjorde mig illa berörd och jag berättade det för min mamma (som jag då inte förstod hade överlevt ett krig). Hon sa alltid ”bry dig inte om det, det betyder inget)”. Idag är jag glad att hon slipper höra och läsa om vad som händer i vårt land. När hennes syskon valde att åka till Israel, som de förväntade sig skulle vara en tillflykt, valde min mamma att komma till Sverige, för att som hon sa ” Sverige är ett neutralt och fritt land”! Hon älskade vår sekulära och religionsfria attityd. Hon blev inte orolig när hon insåg att hennes blivande mans faster varit nazist, eller man uttryckte sig inte så… det hette att den svenska adeln förlitade sig på tysken och tidningarna vi fann hos gammelfaster visade bara trevliga bilder av Adolf Hitler, med små gulliga barn och sånt.
Och så lite om baksidan av sociala medier
Vad är att föredra, att ha släkt som utesluter en, eller att inte ha någon och därmed slippa bli utesluten? Tyvärr kan man inte välja. Det är som det är och det är bara att gilla läget och vara med det. Tur att man inte bor i en grotta längre utan kan rå sig själv, annars hade det varit att frysa ihjäl i snön. Men det som var bra på grottornas tid var att man slapp se på sociala medier hur roligt alla haft, vetandes att man själv var allena den dagen. Vilken tur att man då har buddha dharma och meditationen djupt ingrodd i sitt väsen. Orden ”This too will pass, this too will pass”. En Annan röst säger; gör inte en höna av en fjäder. Men i hjärtat sörjer jag med alla människor som blivit uteslutna, alla krigsbarn, alla folk, alla gamla, alla övergivna. Detta är det bästa med detta att jag är inte ensam om upplevelsen, miljoner människor har genom tidevarven fått uppleva utstötning. Kanske finns det en djupare mening med just detta, att tvingas till insikt och medkänsla med alla levande och utstötta individer. Naturligtvis går tanken till gettot i Budapest under andra världskriget då min mors familj tvingades lämna sitt hus och hem för att bo i getto. Naturligtvis går mina tankar till hur någon kvinna på min mors sida alltid fått bära den utstötta kappan och anledningen är ofta helt fel ute. Projektionen på den utstötta handlar alltid om något annat. Nu går mina tankar till ett annat folk än judarna, nämligen kurderna som tappert slagit ner IS. Den här världens primitiva uteslutning av individer o folk, krigföring för territorium, jag blir så trött och ledsen. Och ändå ska ju alla dö snart. Är det verkligen värt att leva på det viset?
“Lidandets ocean är oerhört
Lidandets ocean är övermäktigt,
men om du vänder dig om, så ser du land.”
—Thich Nhat Hanh
