Tidiga söndagsmorgnar brukade jag i mitt barndomshem vakna upp till att klassisk musik hördes genom vårt hyresradhus ute på Lidingö. Där uppe på berget Björnbo omgiven av tallar grundade sig min förkärlek för klassisk musik. Inte som en kunskap där man vet vem som komponerat eller spelar. Inte heller med insikt om tonarter, instrument eller tidsepoker för nämnda verk. Nej, bara att musiken genomsyrade huset och fanns där, innebar trygghet och harmoni. Mina föräldrars förkärlek för den klassiska västerländska musiken tog sig många uttryck, som tävlingar vid matbordet om vem som kunde gissa rätt när radion spelade i bakgrunden vid middagen eller att det blev en praktisk barnvakt då man kunde lägga på tio stenkakor på den gamla grammofonen och vara säker på att vi barn skulle sova gott flera timmar senare då de kom åter och musiken alltjämnt pågick. Huruvida detta stämmer vet jag inte. Men jag minns inte att jag någonsin vaknade upp för att springa och leta efter min mamma. Däremot alltjämnt idag då jag vaknar på lördag och söndag morgon sätter jag på P2 för att lyssna på morgonklassiskt. Det inger omedelbart samma sorts rofylldhet jag minns jag kände ända in i själen (inte bara skelettet alltså) och så har det förblivit. Det enda som kan överträffa denna upplevelse av musik är tystnaden när den känns som bäst. En tystnad som bärare av närvaro utan ord. En tystnad som är fridfull och inger lugn och ro. Musiken däremot är balsam för själen, den håller i mig likt en omfamning och ger hemmets väggar en ombonad harmoni. Ibland kan jag dock känna mig invaderad av musiken. Till och med den klassiska musiken kan ibland kännas som en invasion i mitt väsen då den gör intrång på ett sådant sätt att den stör. Det är vid de tillfällena som jag inser att tystnaden står närmare gud än vad musiken gör.
När jag leder en aktivitet som kallas ”Stilla stund” på mitt arbetet med äldre spelar den klassiska musiken också en avgörande roll. Inte bara för att de ska känna sig trygga och rofyllda men också som ett redskap för att bära fram tystnaden. Då vi sitter tillsammans i en en cirkel med ett levande ljus i mitten och korta stunder av tystnad (omkring 2-3 minuter) varvas med lugn klassisk musik kommer alla till ro. Det fungerar som ett själsbad verkar det som. Man skulle kunna säga att det här är en aktivitet som är en ickeaktivitet, likt en meditation med musik som hållande kraft.
Franciska von Koch 