Ja, vad är det egentligen som behöver tilläggas denna första advent med fullmånen som blodfyllt lyser upp himlen denna kväll. Att mitt hjärta  likt en fjäril sökte sin blomma ute i öknen där den ej fanns att få. Den svävade och landade på en kaktus. Den trodde blint att kaktusen var en vacker blomma. Fjärilen ville det, och därför hoppades den det och därför inbjöd den till dans. Nu flyger den vidare, lämnar öknen och landar i sin egen famn. Mellan livmodern och hjärtat andas vi långt och djupt förbunden med jordemodern.

Jag har börjat vänja mig vid den välsignande tystnaden där jag allena rår över mitt liv, inte bara vänja mig, jag njuter av den inre stillheten. Men samtidigt säger en förnuftig röst; borde du inte vara tillsammans med någon, leva ihop med någon eller åtminstone ha ett särboförhållande? Däggdjuret vill ha sitt gryt med andra! Flockdjuret i mig finner det onaturligt att tillbringa så mycket tid allena. Men det är faktiskt rätt skönt också. Det är väldigt ansträngande med passion. Tacka vetja lugn och ro, nej jag är inte cynisk! Maria Wine säger ”..övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-…..” Det är just det jag menar, man både får för mycket av varandra och samtidigt för lite…. det blir liksom aldrig lagom….

Mer axplock ur dikten – Den dagliga kärleken av Maria Wine

”….Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek…”

Hela dikten av Maria Wine