I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, oh, du tillbedjare, att få smälta samman och uppgå. Att åter få bli ETT. Vissa kallar det Gud, (Kristendom), andra kallar det Tomheten, (Buddhism), en tredje menar att det är att ge sig hän och bli ödmjuk, (Islam). I den psykodynamiska teorin, (västerländsk ”typ ateism” psykologi), menar man att det är längtan tillbaka till den oceaniska lyckan och föreningen med mamma som är vår längtan till förening. Kanske är alla dessa samma sak fast med olika ord beskrivande något som ligger bortom ordens och förnuftets domäner. Kulturer har genom historien beskrivit dessa tillstånd utifrån det kontext som varit gällande. Själv tänker jag att längtan efter mamma och Gud är nära besläktat men ändå inte riktigt samma. Gud finns liksom före ”modern”. Gud står för tomhet och fullhet, allt och intet, bortom och hitom. Låt oss byta ut ordet Gud till Närvaro, så blir det mycket tydligare vad det handlar om. För när jag är fullständigt närvarande upphör min personlighet att dominera arenan i mitt liv. Detta sker ofta i små doser, ja till och med ögonblick och avhängigt mitt eget intresse (längtan och förståelse), kan det komma att bli mer vanligt i vardagens upplevelser. Människor som ägnar sig åt trädgårdsskötsel, konstutövning eller extrem sport, ja allt som man blir absorberad av, kanske inte kallar det för uppgående, men upplever naturligt detta tillstånd, eftersom det är människans själsliga hemvist. Det gör oss lyckliga att få bli absorberade, att få förlora sig i något eller någon, eftersom det påminner om det så kallade upplysta tillståndet av enhet.

Men eftersom att smälta samman innebär upphörande av det egna individuella jaget är det också skrämmande, i synnerhet kanske för nutidsmänniskan i väst.  Hur kommer det sig att vissa individer alltid skyddar sig mot sammansmältning, medan andra bara längtar efter att få ge upp och ge sig hän med en annan människa. Det här med att känna att man är en autonom varelse å ena sidan och å andra sidan en som bara vill uppgå i något/någon. Det har både med vår ”mamma”-relation att göra tänker jag, vilken sorts anknytning vi haft, vad som saknats eller vad vi fått för mycket eller för lite av…och vår längtan tillbaka till det existentiella ursprunget, den gudomliga hemvistelsen, eller vad du vill kalla det för. Dessa saker skriver jag om och utforskar jag i min uppföljning av första biografin Omvänt uppror.

27 år gammal ägnar jag mig åt indisk klassisk musik, här spelar jag tambura (ett borduninstrument), och sjunger till, som sökaren av djupet genom musiken.

15 år senare sitter jag utanför ett litet tempel i Rishikesh, foten av Himalaya, med min japanska vän Chandra som jag också gjorde mycket musik med. Mina 18 resor till Indien har präglat mitt liv… men inga kulturella olikheter eller fascination över dem kan skänka så mycket inre tillfredställelse som tystnaden i mitt hjärta. Där utplånas alla kulturella olikheter. Och om man endast ser mig som en exotisk fågel med riklig livserfarenhet, så har man inte tittat tillräckligt djupt, varken i sig själv eller i mig. I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, du tillbedjare, att få smälta samman, med juvelen i lotusen. ”Om mani Padmé hum”, som man säger på Tibetanska. Det och den outtalade källan till sann kärlek väntar tålmodigt på att vi ska vända tillbaka vårt ansikte från reflexerna. Går det att vara människa som älskar i nöd och lust samtidigt frågar jag mig. Går det att vara autonom och sammansmält med en annan, samtidigt som man uppgår i den gudomliga närvaron?  Det måste gå, tänker jag och minns åter Khalil Gibrans ord att ”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga”. Jag har något att lära här.

Nu är det första advent  med fullmåne och min bok Omvänt uppror säljs för endast 90 kr inklusive frakt. Be mig signera den i valfritt namn så har du den snart på posten.