Det sägs att när Jesus en gång kom för att be i templet upptäckte han att där var fullt med köpmän (”månglare”/Matteus evangeliet) som bedrev affärer och inte alls sysslade med andakt eller tillbedjan. Det fanns hos köpmännen inget hedrande av tempelområdet, ingen tystnad eller kontemplation. Det gjorde honom så ursinnig att de hade gjort om Guds hus till en bazaar, (en marknad), så han kastade ut alla ur templet med en enorm kraft och ilska. Jag kan riktigt se hur hönsen flyger och korgarna rullar vid denna beskrivning i bibeln.  Och jag tänker att det liksom är allas historia. Det är som en metafor för vårt liv; vi är Jesus, när vi kastar ut våra ohälsosamma beteenden från våra liv,

vi är också månglarna som bedriver olika affärer, när vi kompromissar och säljer ut oss, eller ägnar oss åt allt annat än sådant som kan föra oss djupare in mot vår egen sanning och kärna. Vi är självaste Tabernaklet (gillar verkligen det ordet), alltså kyrkan eller templet, det är vår kropp, vårt liv, vårt medvetande, det är bara att välja. Idag är det nyårsafton och vi sätter kanske upp mål för nästa år – 2018. Du kanske också överväger vad du vill bjuda in i ditt liv och vad du vill släppa taget om?

Den här ”Önskelistan” kan vara till hjälp en dag som denna.

• Skriv ner dina tio högsta önskningar.
• Föreställ dig dessa, känn dem i din kropp och skriv ner något som kan stödja dessa önskningarnas förverkligande.
• Skriv ner vad du har för avsikt att göra för att dessa önskningar ska bli verklighet.
• Meditera och släpp taget om dina önskningar och säg: ”för allas bästa, eller inte alls”.
• Säg en bön eller ett mantra (som passar dig), och lägg till ”jag kapitulerar för det gudomliga” = typ: Amen.

Min viktigaste önskning är att hålla mina händer på mitt bröst och min mage och säga till mig själv, ”jag är här”, (för mig), – när helst jag känner oro över att ingen annan finns där för mig.

Därmed önskar jag dig ett gott nytt år och må dina bästa och heligaste önskningar gå i uppfyllelse, må kärleken flöda genom oss alla.

Avslutningsvis vill jag citera en av mina absolut högst respekterade författare av vår tid; en nutida Jesus, skulle man kunna säga:

”Every time we feel a deficiency, a hole, a gap, there is a longing for that particular missing quality that resulted in the hole. But with that longing there is an additional subtle, underlying longing for the completeness, because each hole, each deficiency, makes you feel incomplete. So it is true that if there is a deficiency of love, for instance, you feel incomplete in your lack of love and you will long for the Love aspect. But you will also long for the completeness because the loss of Love destroyed the completeness. Likewise, the loss of Will destroys the completeness, the loss of Peace destroys the completeness, and so on….”
”I think it is a beautiful thing to recognize that the human soul has the potential to feel and be utterly complete. You see, the Brilliancy is our nature, the brilliance of who and what we are. That completeness, that contentment, that sort of complete deliciousness, happens by completely abiding in our nature, our Being, by not going out of ourselves. We find it by realizing presence itself. It is not found by trying to get pleasure or presence, or by trying to enjoy the presence. It is just being the presence…”
A. H. Almaas,
Från boken: Brilliancy: The Essence of Intelligence, Ch. 4

Ja, vad är det egentligen som behöver tilläggas denna första advent med fullmånen som blodfyllt lyser upp himlen denna kväll. Att mitt hjärta  likt en fjäril sökte sin blomma ute i öknen där den ej fanns att få. Den svävade och landade på en kaktus. Den trodde blint att kaktusen var en vacker blomma. Fjärilen ville det, och därför hoppades den det och därför inbjöd den till dans. Nu flyger den vidare, lämnar öknen och landar i sin egen famn. Mellan livmodern och hjärtat andas vi långt och djupt förbunden med jordemodern.

Jag har börjat vänja mig vid den välsignande tystnaden där jag allena rår över mitt liv, inte bara vänja mig, jag njuter av den inre stillheten. Men samtidigt säger en förnuftig röst; borde du inte vara tillsammans med någon, leva ihop med någon eller åtminstone ha ett särboförhållande? Däggdjuret vill ha sitt gryt med andra! Flockdjuret i mig finner det onaturligt att tillbringa så mycket tid allena. Men det är faktiskt rätt skönt också. Det är väldigt ansträngande med passion. Tacka vetja lugn och ro, nej jag är inte cynisk! Maria Wine säger ”..övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-…..” Det är just det jag menar, man både får för mycket av varandra och samtidigt för lite…. det blir liksom aldrig lagom….

Mer axplock ur dikten – Den dagliga kärleken av Maria Wine

”….Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek…”

Hela dikten av Maria Wine

I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, oh, du tillbedjare, att få smälta samman och uppgå. Att åter få bli ETT. Vissa kallar det Gud, (Kristendom), andra kallar det Tomheten, (Buddhism), en tredje menar att det är att ge sig hän och bli ödmjuk, (Islam). I den psykodynamiska teorin, (västerländsk ”typ ateism” psykologi), menar man att det är längtan tillbaka till den oceaniska lyckan och föreningen med mamma som är vår längtan till förening. Kanske är alla dessa samma sak fast med olika ord beskrivande något som ligger bortom ordens och förnuftets domäner. Kulturer har genom historien beskrivit dessa tillstånd utifrån det kontext som varit gällande. Själv tänker jag att längtan efter mamma och Gud är nära besläktat men ändå inte riktigt samma. Gud finns liksom före ”modern”. Gud står för tomhet och fullhet, allt och intet, bortom och hitom. Låt oss byta ut ordet Gud till Närvaro, så blir det mycket tydligare vad det handlar om. För när jag är fullständigt närvarande upphör min personlighet att dominera arenan i mitt liv. Detta sker ofta i små doser, ja till och med ögonblick och avhängigt mitt eget intresse (längtan och förståelse), kan det komma att bli mer vanligt i vardagens upplevelser. Människor som ägnar sig åt trädgårdsskötsel, konstutövning eller extrem sport, ja allt som man blir absorberad av, kanske inte kallar det för uppgående, men upplever naturligt detta tillstånd, eftersom det är människans själsliga hemvist. Det gör oss lyckliga att få bli absorberade, att få förlora sig i något eller någon, eftersom det påminner om det så kallade upplysta tillståndet av enhet.

Men eftersom att smälta samman innebär upphörande av det egna individuella jaget är det också skrämmande, i synnerhet kanske för nutidsmänniskan i väst.  Hur kommer det sig att vissa individer alltid skyddar sig mot sammansmältning, medan andra bara längtar efter att få ge upp och ge sig hän med en annan människa. Det här med att känna att man är en autonom varelse å ena sidan och å andra sidan en som bara vill uppgå i något/någon. Det har både med vår ”mamma”-relation att göra tänker jag, vilken sorts anknytning vi haft, vad som saknats eller vad vi fått för mycket eller för lite av…och vår längtan tillbaka till det existentiella ursprunget, den gudomliga hemvistelsen, eller vad du vill kalla det för. Dessa saker skriver jag om och utforskar jag i min uppföljning av första biografin Omvänt uppror.

27 år gammal ägnar jag mig åt indisk klassisk musik, här spelar jag tambura (ett borduninstrument), och sjunger till, som sökaren av djupet genom musiken.

15 år senare sitter jag utanför ett litet tempel i Rishikesh, foten av Himalaya, med min japanska vän Chandra som jag också gjorde mycket musik med. Mina 18 resor till Indien har präglat mitt liv… men inga kulturella olikheter eller fascination över dem kan skänka så mycket inre tillfredställelse som tystnaden i mitt hjärta. Där utplånas alla kulturella olikheter. Och om man endast ser mig som en exotisk fågel med riklig livserfarenhet, så har man inte tittat tillräckligt djupt, varken i sig själv eller i mig. I djupet av all längtan ligger juvelen och väntar på oss, du tillbedjare, att få smälta samman, med juvelen i lotusen. ”Om mani Padmé hum”, som man säger på Tibetanska. Det och den outtalade källan till sann kärlek väntar tålmodigt på att vi ska vända tillbaka vårt ansikte från reflexerna. Går det att vara människa som älskar i nöd och lust samtidigt frågar jag mig. Går det att vara autonom och sammansmält med en annan, samtidigt som man uppgår i den gudomliga närvaron?  Det måste gå, tänker jag och minns åter Khalil Gibrans ord att ”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga”. Jag har något att lära här.

Nu är det första advent  med fullmåne och min bok Omvänt uppror säljs för endast 90 kr inklusive frakt. Be mig signera den i valfritt namn så har du den snart på posten.