Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran

Tavlan nedan påbörjades igår på Allhelgonadagen. Jag hade bestämt mig för att måla över en tidigare målning som inte längre kändes ”aktuell”. Det skulle bli två träd, för att gestalta hur jag vill att det ska se ut i min relation. Det ska finnas rymd emellan oss tänkte jag. Men innan jag hunnit börja måla, hade jag redan gjort misstaget att slingra mig runt honom likt en lian som inte tror den kan ha ett eget liv. Och innan jag börjat måla tog förhållandet abrupt slut.

träd 2träd 3Det här blogginlägget handlar om att växla spår. Hur jag kan låta mitt hjärta leda istället för att gå ner för samma invanda smärtsamma stig, där hjärtat brister och förhoppningarna grusas och jag blir en pöl som bara vill dö.

Hur kan jag stanna i mitt träd? Härom dagen lade jag en välsignande hand på en kallnad panna, på en som gått bort och samtidigt fick flera av mina vänner nya barnbarn. Jag får dock inte besöka dem och se dem, de visas för mig på bild och jag ser glädjen i människornas ansikten, en glädje jag kan dela bara för deras skull, inte en glädje jag känner för att just ”jag fått ett nytt barn eller barnbarn”. Jag har ju inga barn, alltså kan jag inte få några barnbarn.

Men när jag såg den gamla kvinnan på drygt 90 år ligga i sin säng med händerna knäppta och munnen öppen, ögonen slutna och jag lade min hand på hennes panna och sa farväl till en människa som jag delat mycket glädje med genom musik främst, så fanns där en andaktsfull stillhet. Den stillheten fascinerar mig och kanske var det därför jag en gång i tiden fick namnet ”Kali”, av en vis man i Indien. Dödsgudinnan Kali som får oss att se det timliga, som väcker oss till liv genom att inse att inget är varaktigt. I Indien går en del människor till Kalitemplet för att be om tid. Precis som de går till Lakshmitemplet för att be om rikedomar eller till Durgatemplet för att be om kraft osv. I Indien har man inga problem med det stora antalet Gudar, för man vet att de alla egentligen är Ett. De har till och med ett namn för det som finns ”före Gud”: Parabrahman, para betyder innan och Brahman betyder skaparen. En gång träffade jag en astrolog som undrade ifall jag var medveten om vad namnet Kali bjuder in till mitt liv, som om namnet skulle bjuda in till att förhållanden går sönder på ett brutalt sätt eller att människor omkring mig dör. Men det händer väl alla tänker jag och vill inte ta till mig det magiska tänkandet i allt för stor utsträckning. Men kanske är det dags att ta ett nytt namn nu, ett som inbjuder till att trädet får bära frukt istället, ett namn som bjuder mig till livets skördefas.

Inom den buddistiska undervisningen finns en utövning där man kontemplerar förgängelsen för att komma i kontakt med det som finns här och nu. För man menar (bland annat, tror jag) att lycka och frid inte kan finnas i en tänkt framtid. Vi har ju alla en tendens att tänka fram i tiden, hoppas saker och planera inför den. Det åkte jag nu dit på rejält igen då jag projicerade mina förväntningar på det nya potentiella förhållandet. Kanske kunde vi faktiskt gifta oss, flytta ihop osv. Fantasierna fick ingen hejd. På ett brutalt sätt blev jag åter väckt ur mina drömmar då min vän ville återgå till ett noll läge, dvs inte vara i ett relaterande med mig. Åter infann sig den chock som jag nu upplevt ett par gånger i livet. Sprang jag därifrån, grät jag, lade jag mig ner på golvet och sparkade och skrek, nej inget av detta. Lugnt resonerade vi, (medan mitt inre knöt sig i ett välbekant frystillstånd som kallas chock). Jag försökte argumentera; men det har ju bara gått två månader, hur kan man veta på två månader. Min vän, som var mycket empatisk gjorde sitt yttersta för att göra detta så skonsamt som möjligt. Han behövde vara sann. Vi tar timeout, kanske för evigt, kanske kan vi vara vänner. Tårarna kom flera dagar senare, när ödsligheten åter lagt sig som en morgondimma över mitt tysta hem. Men……trots att jag ångrar tusen saker som jag borde ha frågat honom, som jag hade velat veta och som jag i min stora brist på att få uppmärksamhet inte gjorde, eftersom jag drack och drack av den uppmärksamhet jag fick. Som ett svultet barn som aldrig kan få nog drack jag. Telefonsamtalen om kvällarna, middagarna, närheten, utbytet med en annan människa, en som vill lyssna på mina sånger, läsa mina böcker. Men istället för att klandra mig själv för att jag hemföll åt en barnslig narcissism vill jag välja ett nytt spår.  Tack vill jag säga nu, tack för allt. Att växla spår betyder för mig att välja en ny väg, att inte gå samma bana igen och igen. Och nu innebär det att släppa taget, att låta gå det som måste gå. Att respektera det. Att växla spår betyder att jag istället för att bli ett offer i situationen, (istället för att odla tankarna på hur morfar blev deporterad till arbetsläger under andra världskriget och att det är den saknade som min mamma bar med sig till Sverige som flykting och att det skulle vara den atmosfären i livmodern som jag plockade upp. Eftersom det som inte är medvetet blir undermedvetet och hamnar i våra celler och jag som alltid varit symbiotisk med min mamma har förstås känt allt det som hon inte smält). Så säger psykologen inom mig, men istället för att odla och grotta ner mig i dessa tankar vill jag välja ett nytt spår. Det börjar med självmedkänsla och slutar som en allomfattande universell kärlek i bröstet. Och insikten att det inte finns några misstag.

Träden 1Jag stannar upp och känner smärtan i bröstet, andas igenom den hur outhärdlig den än känns. Alla tankar på det förgångna och framtiden läggs åt sidan och all självkritik åker ut genom fönstret. Jag tänker; jag ger dig fri, jag ger dig fri. Jag saknar dig men jag vill stå kvar i mitt eget träd, komma tillbaka till mig själv, dra tillbaka navelsträngen jag hakat i dig, (förlåt). Jag ligger på sängen på morgonen och mitt hjärta öppnar sig, genom smärtan, genom att hålla i mig själv med medkänsla, genom att andas, plötsligt sträcker hjärtat ut sig vitt och brett i alla riktningar, närvaron är total, kärleken är allomfattande. Jag älskar….

”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.”
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran. Mer kan du läsa här: Om kärleken, bröllopet

Ophra Winfrey säger:

Det finns inga misstag/There are no mistakes

Under fullmånens och allhelgonadagens bevittnande växlade jag spår. Det allomfattande hjärtat får nu leda mig. Jag förnimmer en kraft större än mig och dig. Jag lyssnar och följer.    🙏 Tack, din Kali, Franciska

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s