Relationen som ”heligt” projekt och ”andlig” väg

Relationen som ”heligt” projekt och ”andlig” väg

Annonser

”Idag börjar min andakt, respekt, känslighet och medvetna kärleksfulla uppmärksamhet för min varelse som ”en helig plats och ett tempel”.

rumi lonleyMin kropp är ett tempel och min relation är likt en trädgård som kommer behöva tas om hand. En trädgård behöver ständigt vårdas och årstiderna har olika behov. Ibland ligger trädgården och vilar och ibland behöver man rensa ogräs. Vi tar hand om träd och eldar löv, vi odlar blommor, skördar fruktträd.

Min kropp är ett tempel och den sexuella akten är/kan vara, helig. När min partner kommer in i mitt tempel är det en möjlighet till njutning på sju plan. Det finns mycket skrivet om detta (urgamla system från Asien), som jag inte går in på nu men kanske vid ett senare tillfälle, men i korthet.

Vid första, andra och tredje planet, från skötet till och med buken, upplever vi däggdjurets njutning, (inget dömande i det). Här finns lusten och driften, här finns ägandebehovet och begäret. Det är en stark överlevnadsdrift och här odlas och planteras frön som blir till nytt liv i världen. Fjärde planet är hjärtats rum, här finner vi kärleken, allt från den personliga till den universella, och hjärtat kan öppnas oändligt. Ofta är våra hjärtan bepansrade av olika lager (gamla sår), som gör att vi kanske inte kan känna hela vägen. En förlust av en kärlek till exempel genom död eller skilsmässa. (På samma sätt kan första till tredje planet samt övriga plan också vara bepansrade). Driften till förening tar sig då olika uttryck. (Man kanske bara känner delar av sig själv och inte hela tex). Sjätte planet är halsens domän, detta är det uttalade ordet, rösten, sången och språkets domän. Sjunde planet är intuitionens som sitter mitt mellan ögonen i pannan, här kan visionen öppnas upp till oändligheten och djupare insikt, intuitiv klarhet och skärpa. (Gamla inlärda föreställningar och rigida åsikter kan hindra denna domän att öppna sig).

Under mer än första hälften av mitt liv strävade jag efter transcendens, att finna en andlig förståelse och att öppna upp för oändligheten, ofta på bekostnad av kroppsförankring och att ”leva i världen”. Samtidigt ville jag på ett personligt plan alltid leva ett vanligt liv i relation med en partner. Det blev ofta en stor inre klyfta mellan det andliga och det världsliga livet. När jag reste till Indien fann jag mig efter några veckor i transcendensens värld, dvs i hjärtats och de övre regionerna inom mig, det många kallar andligt, särskilt huvudets/kronans plan. Inga världsliga bekymmer berörde mig här. Inte ens då min pojkvän gjorde slut efter sju års nära förhållande, berördes jag. Jag hade just suttit 30 dagar i tystnad och kommit in i den universella kärlekens domäner, utan kontakt med de lägre regionerna. Jag landade desto kraftigare i hela situationen då jag kom hem och det blev en mycket smärtsam flygkrasch.

Sedan de sista femton åren av mitt liv har min väg handlat om att finna en kroppsförankrad närvaro där andlighet, världslighet och allt däremellan inte längre är åtskilda. Det handlar nu om att plantera visdomen på jorden och i kroppen, om att odla, vårda och ta hand om mitt tempel dvs kroppen OCH känna hela linjen från topp till botten, från krona till bas. Sexualiteten  har påverkats och istället för den splitt jag tidigare hade, händer numera andra saker. När hjärtat, pannan, och de lägre planen är öppna (därför att jag jobbat igenom de hinder som ligger förknippade med de olika planen på ett psykologiskt och andligt vis), förnimmer jag stundom en universell kärlek där min partner blir den gudomliga kraften som besöker mitt tempel, lite metaforiskt beskrivet.

Men vad som händer då vi möter en ny förälskelse, är att det är mycket lätt att trilla ner i gamla mönster, vilket jag också gjorde. Tidiga behov efter trygghet, (mamma), bekräftelse, (pappa), och en önskan om att vara min partner till lags och så tog jag efter den prägling jag har fått med mig hemifrån, jag levde ut ”horan MER ÄN madonnan” kan man säga. Klyftan var ett faktum och jag tappade min förankring och blev beroende, ”skrämde” kanske bort honom då han blev invaderad av min gamla tendens att haka i navelsträngen i honom osv. Mannen upplevde också en stor splitt och den hade att göra med det som präglat honom i sin tur. Medan han väntade på att känslan av den stora kärleken skulle infinna sig, njöt vi sexuellt av varandra, utan att vara riktigt i kontakt med hjärtat, som jag ser det. Men så fick jag den där upplevelsen för en tid sedan, då alla planen tändes i mig under natten, hela min kropp blev ett tempel, mitt hjärta blev vidsträckt och jag kände en universell kärlek såväl som en personlig. Men eftersom jag blivit sårad tidigare kunde jag inte erkänna för mig själv att jag älskar denna man, kravlöst. Nu kan man älska på många sätt, från det lilla till det stora. Men så länge jag är i kontakt med min kropp som ett heligt tempel innebär det att han som varit inne i mig, haft en helig akt med mig och inte endast en sexuell njutning, (likt ett djur som tar för sig). Vi är alla djur, OCKSÅ, det behöver ägas, erkännas, men också lyftas igenom lager av pansar över hjärta och de övre planen. Det här är en mycket större diskussion som inte får plats idag.

Men jag vill bara säga att jag vill att min relation utvecklas till en helig plats där odling och kultivering av mötet sker som en både andlig och kroppslig förening mellan två människor. Här är inte ”synd och skam” sanning. Om den uppträder beror det på att det finns saker inom en som hör till historien, sannolikt en patriarkalis sådan, där den sexuella driften är syndfull, och således finner vi madonna och hora-syndromet. Men det sexuella mötet är inte synd, utan en plats att växa och utforska det heliga mötet. När man hemfaller åt en sexuell reglering på första, andra och tredje nivån, brukar man somna gott efteråt, tämligen omedelbart. Detta är mänskligt och många har bara sex på detta vis. När hela systemet är med, när man älskar och arbetar mot att ha med hela systemet, alla nivåer, (vilket innebär att sårbarhet och nakenhet också får vara med), finns möjlighet till djupare möten, ja en slags förkroppsligad andlig upplevelse blir möjlig i den föreningen. (”Tantra” kallas den andliga väg där vardagen är platsen man tillber på, de vanliga sysslorna är bön, (medveten närvaro/meditation i handling) och kvinnokroppen kan öppnas upp och bli ett tempel som mannen dyrkar och helgar. Den manliga potensen är urkraftens tjänare som besöker den helig grottan. Detta blir en väg och ett pågående livsarbete.

Mannen jag träffade kan vara den mannen, jag vet det, jag kände det, men jag var inte hundra procent sann med honom, för jag förringade min kropp och hemföll åt den gamla invanda klyftan. Madonnan fick inte vara med utom en gång, för jag var rädd och försökte leva upp till en mer konventionell situation. Det var synd…för någonting viktigt blev förlorat. Jag vill nu bara tala för mig själv. Vad som hände på andra sidan vet bara han, men kanske någon form av skuld har att göra med ”madonnan och horan”.

Jag vill nu överge den gamla bilden av sexualiteten och låta kvinnokroppen bli till det tempel som är möjligt och låta kärleken vara en daglig övning i att öppna upp dörrar inom oss.

Jag älskar den mannen vad som än händer, om vi är tillsammans eller ej, för mitt tempel har lysts upp i vår förening, så om han behöver gå vidare i sin resa för att finna sann kärlek i sitt liv, kommer jag ändå stå kvar här i kärlek. Och det innebär inte att jag inte kan älska en annan man, för så mycket har livet lärt mig, att ingen människa är oersättlig, hur gärna vi än skulle önska.”Idag börjar min andakt, respekt, känslighet och medvetna kärleksfulla uppmärksamhet för min varelse som ”en helig plats och ett tempel”. Och nu går jag till Storkyrkan för att tända ett ljus och be för att den sanna kärleken skall uppenbara sig i våra hjärtan, här och nu, varje dag, och sprida sitt ljus över världen. Amen/Franciska

Today begins my devotion, respect, sensitivity & a loving consciously directed attention and care for my being as ”sacred space and temple”. DailyOm – Madisyn Tavlor/Scott Blum

 

 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran

Tavlan nedan påbörjades igår på Allhelgonadagen. Jag hade bestämt mig för att måla över en tidigare målning som inte längre kändes ”aktuell”. Det skulle bli två träd, för att gestalta hur jag vill att det ska se ut i min relation. Det ska finnas rymd emellan oss tänkte jag. Men innan jag hunnit börja måla, hade jag redan gjort misstaget att slingra mig runt honom likt en lian som inte tror den kan ha ett eget liv. Och innan jag börjat måla tog förhållandet abrupt slut.

träd 2träd 3Det här blogginlägget handlar om att växla spår. Hur jag kan låta mitt hjärta leda istället för att gå ner för samma invanda smärtsamma stig, där hjärtat brister och förhoppningarna grusas och jag blir en pöl som bara vill dö.

Hur kan jag stanna i mitt träd? Härom dagen lade jag en välsignande hand på en kallnad panna, på en som gått bort och samtidigt fick flera av mina vänner nya barnbarn. Jag får dock inte besöka dem och se dem, de visas för mig på bild och jag ser glädjen i människornas ansikten, en glädje jag kan dela bara för deras skull, inte en glädje jag känner för att just ”jag fått ett nytt barn eller barnbarn”. Jag har ju inga barn, alltså kan jag inte få några barnbarn.

Men när jag såg den gamla kvinnan på drygt 90 år ligga i sin säng med händerna knäppta och munnen öppen, ögonen slutna och jag lade min hand på hennes panna och sa farväl till en människa som jag delat mycket glädje med genom musik främst, så fanns där en andaktsfull stillhet. Den stillheten fascinerar mig och kanske var det därför jag en gång i tiden fick namnet ”Kali”, av en vis man i Indien. Dödsgudinnan Kali som får oss att se det timliga, som väcker oss till liv genom att inse att inget är varaktigt. I Indien går en del människor till Kalitemplet för att be om tid. Precis som de går till Lakshmitemplet för att be om rikedomar eller till Durgatemplet för att be om kraft osv. I Indien har man inga problem med det stora antalet Gudar, för man vet att de alla egentligen är Ett. De har till och med ett namn för det som finns ”före Gud”: Parabrahman, para betyder innan och Brahman betyder skaparen. En gång träffade jag en astrolog som undrade ifall jag var medveten om vad namnet Kali bjuder in till mitt liv, som om namnet skulle bjuda in till att förhållanden går sönder på ett brutalt sätt eller att människor omkring mig dör. Men det händer väl alla tänker jag och vill inte ta till mig det magiska tänkandet i allt för stor utsträckning. Men kanske är det dags att ta ett nytt namn nu, ett som inbjuder till att trädet får bära frukt istället, ett namn som bjuder mig till livets skördefas.

Inom den buddistiska undervisningen finns en utövning där man kontemplerar förgängelsen för att komma i kontakt med det som finns här och nu. För man menar (bland annat, tror jag) att lycka och frid inte kan finnas i en tänkt framtid. Vi har ju alla en tendens att tänka fram i tiden, hoppas saker och planera inför den. Det åkte jag nu dit på rejält igen då jag projicerade mina förväntningar på det nya potentiella förhållandet. Kanske kunde vi faktiskt gifta oss, flytta ihop osv. Fantasierna fick ingen hejd. På ett brutalt sätt blev jag åter väckt ur mina drömmar då min vän ville återgå till ett noll läge, dvs inte vara i ett relaterande med mig. Åter infann sig den chock som jag nu upplevt ett par gånger i livet. Sprang jag därifrån, grät jag, lade jag mig ner på golvet och sparkade och skrek, nej inget av detta. Lugnt resonerade vi, (medan mitt inre knöt sig i ett välbekant frystillstånd som kallas chock). Jag försökte argumentera; men det har ju bara gått två månader, hur kan man veta på två månader. Min vän, som var mycket empatisk gjorde sitt yttersta för att göra detta så skonsamt som möjligt. Han behövde vara sann. Vi tar timeout, kanske för evigt, kanske kan vi vara vänner. Tårarna kom flera dagar senare, när ödsligheten åter lagt sig som en morgondimma över mitt tysta hem. Men……trots att jag ångrar tusen saker som jag borde ha frågat honom, som jag hade velat veta och som jag i min stora brist på att få uppmärksamhet inte gjorde, eftersom jag drack och drack av den uppmärksamhet jag fick. Som ett svultet barn som aldrig kan få nog drack jag. Telefonsamtalen om kvällarna, middagarna, närheten, utbytet med en annan människa, en som vill lyssna på mina sånger, läsa mina böcker. Men istället för att klandra mig själv för att jag hemföll åt en barnslig narcissism vill jag välja ett nytt spår.  Tack vill jag säga nu, tack för allt. Att växla spår betyder för mig att välja en ny väg, att inte gå samma bana igen och igen. Och nu innebär det att släppa taget, att låta gå det som måste gå. Att respektera det. Att växla spår betyder att jag istället för att bli ett offer i situationen, (istället för att odla tankarna på hur morfar blev deporterad till arbetsläger under andra världskriget och att det är den saknade som min mamma bar med sig till Sverige som flykting och att det skulle vara den atmosfären i livmodern som jag plockade upp. Eftersom det som inte är medvetet blir undermedvetet och hamnar i våra celler och jag som alltid varit symbiotisk med min mamma har förstås känt allt det som hon inte smält). Så säger psykologen inom mig, men istället för att odla och grotta ner mig i dessa tankar vill jag välja ett nytt spår. Det börjar med självmedkänsla och slutar som en allomfattande universell kärlek i bröstet. Och insikten att det inte finns några misstag.

Träden 1Jag stannar upp och känner smärtan i bröstet, andas igenom den hur outhärdlig den än känns. Alla tankar på det förgångna och framtiden läggs åt sidan och all självkritik åker ut genom fönstret. Jag tänker; jag ger dig fri, jag ger dig fri. Jag saknar dig men jag vill stå kvar i mitt eget träd, komma tillbaka till mig själv, dra tillbaka navelsträngen jag hakat i dig, (förlåt). Jag ligger på sängen på morgonen och mitt hjärta öppnar sig, genom smärtan, genom att hålla i mig själv med medkänsla, genom att andas, plötsligt sträcker hjärtat ut sig vitt och brett i alla riktningar, närvaron är total, kärleken är allomfattande. Jag älskar….

”Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.”
Ur ”Profeten” av Khalil Gibran. Mer kan du läsa här: Om kärleken, bröllopet

Ophra Winfrey säger:

Det finns inga misstag/There are no mistakes

Under fullmånens och allhelgonadagens bevittnande växlade jag spår. Det allomfattande hjärtat får nu leda mig. Jag förnimmer en kraft större än mig och dig. Jag lyssnar och följer.    🙏 Tack, din Kali, Franciska