Hej, det var längesedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Det har blivit desto fler på Facebook, men jag lovar att bättra mig. Facebook flödar och försvinner, och det har sin charm, men inte om man vill återvända till texten någon gång. Idag har det varit röd dag i vårt avlånga land. Stockholms centrala gator var fyllda med människor. Själv blev jag bjuden på födelsedagslunch, det var väldigt mysigt. Ja, så har det blivit sommar, nästan och det är underbart, bästa tiden på året nu när löven spricker ut, fåglarna sjunger som mest och blommorna kommer igen. Hela skogen knakar av växtkraft, men nu är det så att jag bor mitt i stan. Det bara blev så och jag måste erkänna att jag saknar det hem jag hade för två år sedan drygt. Att kunna kliva ut i gräset barfota på morgonen och ta med en kopp te till hammocken, se katten hoppa i gräset och höra vinden susa i trädtopparna, det är verkligen något jag saknar. Jag behöver påminna mig själv om att ingenting är varaktigt som vår gode Buddha så klokt påpekade gång efter annan. Allt är förgängligt, ingenting går att hålla fast, allt ska en dag försvinna och när jag säger detta till mig själv känns det genast lättare. Jag kommer till nuet, det som faktiskt är, det som är sant här och nu. Det känns också befriande att veta och bli påmind om att det obehag som kommer också är förgängligt. Det är bara att gilla läget alltså och med det sagt är jag också glad att inse att om en dryg månad är jag på singsong-writing-kurs i Grekland, det känns jättekul och inspirerande! Får se om det blir någon sång att posta här vad det lider. Och nu i kvällens famn önskar jag dig en lika rofylld kväll och natt som jag själv upplever just nu. Ett ljus är tänt, fönstren står öppna, den ljumma kvällen är behagligt mild och närvaron ligger tät. Allt gott mina vänner!

Kali/Franciska