Förlorad oskuld och meditation

Det Indien som Elsa och jag mötte 1976 finns tyvärr inte längre. Det känns som en förlorad oskuld. Man vaknar inte längre på morgonen av att höra en långsam indisk morgon raga på ”All India Radio”. Inte för att allt nödvändigtvis var bättre förr, men igår när jag gick till internetcafét tvärs över gatan satt där en relativt ung indier med hörlurar. Han tittade på ett nyhetsklipp hur tre män hade omkull en kille som kom på vespa och sedan slog ihjäl honom. En fruktansvärd autentisk scen som killen spelade upp gång på gång, säkert sex, sju gånger. Sedan bläddrade han vidare till några andra våldsscener ur nyhetsutbudet. Den fruktansvärda verklighet som den digitala eran fört med sig känns skrämmande. I Sverige klagas det på att människor använder sina mobiltelefoner överallt, att det kanske allienerar oss från varandra men det är ingen skillnad här i Indien. I stort sett alla går omkring med mobiler på samma sätt och nyss såg jag en man komma farande på vespa som pratade i telefon. När jag nu befinner mig på ashramet och det saknas wifi och jag stängt av dataroaming innebär det att jag varken kan kolla mejl eller Facebook. Vi är också uppmanade att inte använda mobiler i och runt templet. Jag märker hur det tar mig några dagar att lugna ner mig från denna uppkoppling, hur beroende jag blivit av att kunna kommunicera oavbrutet med vänner i världen, det är på gott och ont. Men efter några dagar har jag blivit väldigt mycket lugnare inombords, jag har kommit närmare mig själv, mitt eget väsen och söker mindre bekräftelse/reflektion utifrån. Jag njuter av promenaden från mitt rum till meditationssalen och matsalen eller templet och jag tar in fågelliv, natur och miljö. När Elsa och jag kom till Indien 1977 skrev vi brev hem och hoppades att de skulle komma fram inom tio dagar om alls. Endast i akuta lägen gällde telefon eller telegram. 

Men rummet på ashramet där Ramana Maharishi tillbringade mycket tid sina sista år och som nu är meditationshall har alltjämnt en otroligt stark och fridfull påverkan på den som mediterar här. Att återvända hit efter 20 år känns välsignande.

Jag blir omedelbart absorberad av tystnaden i rummet som är påtaglig. Här slutar mina ord. Jag kan beskriva allt omkring mig, hur det ser ut, vad folk och fä gör, hur det känns, men att beskriva detta är svårt. Det är dessutom olika varje gång. Hur ska man beskriva en solnedgång? Vad som är uppenbart denna morgon är dock den starka påverkan som platsen har på mitt sinne, ja är det platsen eller är det något annat? Närvaron känns tidlös, oändligt fridfull och likt havets vågor när de rullar in mot stranden och äter upp allt annat som pågår inom ens sinne. Så kan det kännas hemma också i min meditation men något är annorlunda här. Denna morgon känner jag närvaron starkt vibrerande i hela mitt underliv, som en mörk kraft som pulserar sakta, sedan stiger den upp genom kroppen och en vibration går hela vägen upp till toppen av huvudet. Jag minns nu något som Ramana ska ha sagt då han låg för döden och hans lärjungar beklagade sig över att han skulle försvinna ifrån dem. Han sade ”I am not going anywhere, where could I go, I am here only”, jag ska ingenstans, vart skulle jag ta vägen, jag förblir här alltjämnt. Vidden av denna mening stiger nu upp för mig den här morgonen, jag anar vad han menar, han är ju här! Jag känner hans närvaro. Det är därför folk fortsätter att komma hit sjuttio år senare efter att han lämnat sin kropp, det vill säga skalet han inte längre var identifierad med. Ramana har uppgått i alltet, hans själ har absorberats tillbaka till sitt ursprung. Jag tänker att det är det som gör honom till ett helgon och att det  är därför man alltjämnt förnimmer en stark närvaro här. Eftersom det är många år sedan jag var här nu, slås jag verkligen av den här kvalitén som jag förnimmer tydligt och som jag på något sätt hade glömt. Eller kändes det inte på samma sätt då 1977? Kanske inte, Elsa och jag var intensivt sökande efter svar på den tiden. Idag vet jag bättre, mitt sökande har för länge sedan ersatts av övning i medveten närvaro. Med den utövningen har livet naturligt förfinat sinnets kapacitet att känna närvaro. När jag sitter i meditationshallen denna morgon förnimmer jag med tacksamhet den tidlösa närvaron som Ramana alltjämnt sprider och som lockar tusentals pilgrimer från öst och väst. Allt är annorstädes och samtidigt här, ett varande som bara kan beskrivas som kärleksfullt och gynnsamt men ändå opersonligt och objektivt. Ordet Gud finns inte alls med här. Jag bugar pannan mot marken av tacksamhet, inte dyrkan.

Annonser

One thought on “Förlorad oskuld och meditation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s