7 februari

Varit på oljemassagebehandling denna förmiddag. En fetlagd kvinna och hennes dotter oljade in mig från topp till tå och gick systematiskt igenom kroppen enligt den ayurvediska konstens alla regler. Slutligen fick jag gå in i badrummet där jag sittandes på en stol fick håret schamponerat och hela kroppen avtvättad med tvål och varmt vatten. Kände mig som ett barn. Kan inte minnas när jag senast blev tvättad! När jag gick därifrån och hemåt var mitt sinne lugnt som ett stilla hav, inga tankar, underbart. Det känns som om hundra kilo lyfts från min axlar. Jag somnade sedan som en stock och fick en lång siesta. Nu ser jag solen långsamt sjunka över havet vars yta glittrar i guld. , kråkor kraxar och färgranna tyger flaxar en bit bort från mitt fönster, lakan som är till salu i ett stånd. Äntligen lite svalare. Jag kokar en kopp kaffe till med hjälp av min medhavda vattenkokare som jag alltid reser med. Sedan måste jag tvätta upp lite underkläde

r som ligger i blöt. Det är något alldeles speciellt med att tvätta kläder i en hink, det ljumma vattnet som kyler lite i värmen, min bara fötter på stengolvet, den rena doften från såpan, att hänga upp kläderna utanför mitt rum, som om jag bodde här! Men nu vill jag berätta om hur det var när jag kom hit första gången och bodde med Hamsa och Elsa på det fantastiska Kanvashram, som var Hamsas egendom i Kerala. Vi hade lämnat Tiruvannamalai med tåg och gjort ett uppehåll i Madurai, Ramanas födelsestad. Där hade vi sovit en natt och besökt Ramanas hem, numera ett litet stadsashram/tempel. Hamsa visade oss runt och tog oss upp på övervåningen, där var det speciella rummet där Ramana ska ha lagt sig ner raklång på golvet för att undersöka döden. Hamsa lade sig demonstrativt ner på samma ställe på det blanka stengolvet och sa; tänk er, här lade han sig ner bara femton år gammal och dog! Ramana ska ha sagt till sig själv ungefär så här; ok, nu försvinner min kropp, vad blir kvar, sinnet, så försvinner det, vad finns kvar, jaget, vart tar det vägen, vem är jag, vart tar jaget vägen. Någonstans där, under denna utforskning ska han ha upplevt något som är bortom, något som han ”ville ha mer av”. Hamsa hoppade upp och sade hänförd, titta på fotot här och pekade i en nisch där ett svartvitt fotografi av unge Ramana sitter i lotusställning vid berget Arunachala. Elsa och jag hade sett bilden förut, den syntes lite här och var i Tiru och hos hemma hos Hamsa. Vi hade även köpt några kopior åt oss själv av denna oförglömliga bild.

Iklädd endast ett litet höftskynke ser man den unge mannen sittande i lotusställning med berget Arunachala bakom sig. Den unge mannen som hette Venkataraman innan han fick namnet Ramana verkar oberörd, möjligtvisnågot besvärad; låt mig vara ifred med min meditation. Hans ögon ser ut som svarta eldklot, blicken är penetrerande och helt utan skrupler. Elsa, Hamsa och jag gör pranams (prostrationer) till detta rum som betraktas som ett tempel, vi backar ut respektfullt och går ner där te serveras oss. Nästa morgon far vi vidare med tåget och mot kvällen anländer vi i Kerala där en chaufför väntar med en Ambassador, den indiska finbilen på den tiden. Fjädringen är sådan att varje kurva och gupp leder till en gungning hit och dit. Ganska skönt faktiskt. Stället vi nu ska bo på i två, tre veckor ligger på en sluttning.