Morgonyoga

Kerala 3 februari

Dag 3

Denna morgon var jag på yoga klass som mitt hotell erbjöd mig. Jag var den enda eleven och min lärare en ung indisk kvinna. Hon tog mig igenom ett pass där varje led långsamt mjukades upp och vi avslutade med solhälsningen. Det passade mig utmärkt då jag var lite ringrostig. Sedan kom vi i samspråk under en dryg timme och pratade om allt möjligt. Jag berättade om mina tidigare resor till Indien, hur jag varit gift i Pakistan i samband med min första resa. Vi kom att tala om Gud, om meditation, buddism, hinduism och hur historien har ändrat både kultur och miljö. En tuff tjej med mycket oberoende. Ovanligt i Indien sa jag, att hon reser och bor själv, har fria relationer. Jag skojade och härmade indisk engelska och sa ”you will never get a good husband girl, you are far too independent”, hon skrattade så hon kiknade. Vi fick ett härligt flöde i vårt samspråk. Jag berättade hur mitt intresse för Indien börjat under Flower Power eran, men hon hade aldrig hört uttrycket, inte heller Beatles hade hon hört talas om. Men boken ”A secret search in India”, av Paul Brunton hade hon läst! Det var den boken som även jag och Elsa hade läst då vi begav oss till Indien för att finna en guru 1976. Tack vare Paul Bruntom hade många hundra om inte tusen västerlänningar, precis som vi, sökt sig till Sri Ramana Maharishis ashram i Tamil Nadu. Min unga yogalärare frågade mig vad jag skulle göra idag och jag svarade att jag ska skriva och sedan gå till stranden för att simma. Hon såg förskräckt ut, indier får inte lära sig simma som svenska barn. hon var rädd för vattnet. På så vis kom det sig att jag erbjöd mig att lära henne att bli lite bättre vän med havet, imorgon ska vi ”leka” vid stranden.

Detta var ett fantastiskt möte som gjorde mig riktigt upplyft. Jag behöver det, för i mitt hjärta bär jag på en ensam sorg och unga yogafröken och min kommunikation kändes som solstrålar rakt in i hjärtat. Hon är en ung indisk självständig kvinna, en sådan har jag aldrig träffat förut. Inte som denna dam som beslutat sig för att bli yoga lärare, som reser i Indien och undervisar, som bor själv och som har stöd hos sina föräldrar dessutom i sitt val av livsstil, mycket ovanligt. Det verkar vara en helt ny generation som långsamt växer fram nu på tvåtusentalet. Annat var det på åttiotalet.

Jag minns en kvinnlig läkare som hade sin egen privata läkarmottagning i en förort till Bombay. Eftersom hon var inflyttad ifrån landet fick hon bo inneboende med en familj. Att hon skulle bo själv var helt uteslutet och kanske till och med kunde vara farligt. I Indien är man aldrig ensam och Indier är bara farliga om man träffas på ensam.

Nu blåser det rejält i palmerna, det är nästan som om man kan ana att monsunperioden är i annalkande, men ännu är det någon månad kvar.  Havet ligger alldeles magnifikt och blått framför mig där jag sitter på andra våningen på denna restaurang och intar min frukost denna morgon; yoghurt och fruktsallad. Horisontlinjen böjer sig som en båge likt en halvcirkel framför mig. När jag tittar åt höger och vänster ligger havets horisont hela vägen ut. Kustremsan är fylld av kokospalmer och ljudet från de långa vågorna äter upp alla andra ljud; kråkor, människor, vind och en avlägsen indisk orkester som spelar i någon tempel festival i fjärran hörs bara vagt genom vågorna som sväljer allt. Dags att betala notan och ta sig ner till havet.

Trots allt det vackra tränger sig ensamhetskänslorna på.  Även om jag är omgiven av människor och djur kan den existentiella ensamheten ta mig i besittning. Trots det vackra mötet med unga yogafröken i morse, känns det ovant att vara vid havet och bada, gå på restaurang och äta, promenera hem till lilla ”stugan” med havsutsikt. Någon hemma har just genom ett långt textmeddelande meddelat att den inte vill stå mig nära på det intima viset. Att bli avvisad är aldrig lätt, jag bär det med mig genom dagen. Månader av klängande som jag sett i sinnet verkar få sin kulmen nu när jag har kommit till Indien. Jag behöver minnas Ramanas undervisning om ”första, andra och tredje person”. Jag inser att jag tillbringar väldigt mycket tid i att vara i ”andra person”, det vill säga, DU. Mina tankar går till en viss person som jag relaterar till i mitt inre, men allt detta sker ju i mitt huvud! Jag sätter mig på sängen och mediterar i solnedgången med fokus på att komma tillbaka till ”första person”, mig själv, det som ÄR, att ”jag är”, ”närvaro i första person”, mitt eget varande utan tanke på någon annan. Det är verkligen svårt. Sinnet vill hela tiden ge sig iväg ut och tänka över den andre, duet utanför mig själv. Jag märker att när jag skriver om detta nu så kommer jag tillbaka till mig själv, jag blir både den som talar och den som lyssnar. Det gör mig lugnare. Men så kommer det andra tillbaka; människorna som dött, vännerna som övergivit, familjen som försvann, det sår som ömmar i hjärtat. Jag har aldrig varit lagd åt eremitlivet även om jag tycker om att ha tid för mig själv. Okej, detta är åter tankar  på andra – jag vänder mitt sinne tillbaka till första person. Lugnet infinner sig och jag kan åter höra havets vågor slå mot stranden. Men det ömma i hjärtat vill inte ge med sig, så det är bara att gilla läget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s