Hundar skäller i den mörka natten, det dova mullret från en mångmiljoner stad ligger som en baston långt ner under jorden. Nu liksom för trettiofem år sedan då jag satte ner min fot för första gången i detta land, möts jag av denna säregna doft, på en gång ljummen, fuktig och dov. Efter nästan tjugo resor till Indien under de senaste fyrtio åren, berör mig återigen denna doft, den känns hemma i min själ. Somliga skulle säga den känns kvalmig, men för mig bär den med sig en hel atmosfär av obeskrivbar närvaro.

Indien med allt sitt kaos, sina avgaser, sitt myller av liv, den hänsynslösa värmen, den outhärdliga fattigdomen samt tusen andra fruktansvärda och obehagliga upplevelser av smuts och stank. Men där finns också något helt annat. I gryningen väcks jag av böneutroparen vars röst tränger sig på genom den ännu svarta natthimlen, rösten ackompanjeras av kraxande kråkor, enstaka biltut, gråsparvar och det dova storstadsmullret, en matta genom den homogena atmosfären av gemensamt uppvaknande. Det naturliga blir för mig att sätta mig upp i sängen och dra kudden under rumpan och meditera tillsammans med den uppvaknande storstaden. Gryningsljuset skrider omärkligt och långsamt fram och ljuden förändras sakteligen till en allt aktivare mega storstad, Bombay en tiomiljoner stad som numera kallas Mumbai. Stora svarta fåglar seglar makligt runt utanför mitt fönster i det moderna höghuset på tionde våningen och palmerna som omger de äldre, en gång vita husen nedanför skänker en viss skönhet åt de annars nötta fasaderna, svarta ränder som monsunregnet lämnat efter sig. I fjärran ligger den Indiska oceanen där Juhu Beach sandstrand är den enda horisontlinjen jag kan se, för havet och himlen flyter ihop till ett enda. Det som alltid blir så uppenbart här i Indien, enheten. Samtidigt dessa kontraster. Nedan för balkongen där jag bor i detta supermoderna marmorkomplex breder slummen ut sig blott ett stenkast ifrån garaget som man kommer till då man tar hissen ner till bottenvåningen. Varje lägenhet har sin egen lilla beskärda del avsedd för sin bil vanligtvis körd av en privatchaufför som tjänar omkring 3-4000 kr i månaden för att vara tillgänglig dygnet runt, en helt okej lön att försörja en familj på. Jag ser rakt ner från balkongen, hundratals kvadratiska rutor, bostäder på tio, femton kvadratmeter byggda vägg i vägg. En del saknar tak och man kan se de pastellfärgade väggarna på de minimala gårdarna där man lagar sin mat på huk över ett fotogenkök. Men rikedom är inte alltid garanti för lycka vet vi, även om grundläggande fysisk trygghet; mat och husrum är alla människor väl förunnat tycker man.

En av de viktigaste mötena i mitt liv var med en man som brydde sig föga om sin levnadsstandard. Han hade investerat sitt liv i något helt annat, förståelsen för livets mystiska betydelse. Det var den förståelsen som jag och min väninna Elsa ville ha, det var den som fått oss att resa till Indien. När vi låg och bad i Lidingö kyrka framme vid koret, då ingen såg oss, några månader tidigare, hade vi bett till Jesus; visa dig för oss, låt oss lära känna dig. För oss var Jesus och guden Krishna i Indien samma representant för kunskapen, budbärare liksom alla heliga män och kvinnor.

I Bombay down town, Kheetvad i tenth Lane bodde Maharaj som vi kallade honom, mitt emot den offentliga toaletten i det distrikt där prostitution och bordellverksamhet härjade. När Elsa och jag anlände till Grant Road Station i januari 1976 tog vi in på första bästa hotell vi fulla av förväntan. Äntligen skulle vi komma att träffa en riktig mästare, en upplyst.