Det Indien som Elsa och jag mötte 1976 finns tyvärr inte längre. Det känns som en förlorad oskuld. Man vaknar inte längre på morgonen av att höra en långsam indisk morgon raga på ”All India Radio”. Inte för att allt nödvändigtvis var bättre förr, men igår när jag gick till internetcafét tvärs över gatan satt där en relativt ung indier med hörlurar. Han tittade på ett nyhetsklipp hur tre män hade omkull en kille som kom på vespa och sedan slog ihjäl honom. En fruktansvärd autentisk scen som killen spelade upp gång på gång, säkert sex, sju gånger. Sedan bläddrade han vidare till några andra våldsscener ur nyhetsutbudet. Den fruktansvärda verklighet som den digitala eran fört med sig känns skrämmande. I Sverige klagas det på att människor använder sina mobiltelefoner överallt, att det kanske allienerar oss från varandra men det är ingen skillnad här i Indien. I stort sett alla går omkring med mobiler på samma sätt och nyss såg jag en man komma farande på vespa som pratade i telefon. När jag nu befinner mig på ashramet och det saknas wifi och jag stängt av dataroaming innebär det att jag varken kan kolla mejl eller Facebook. Vi är också uppmanade att inte använda mobiler i och runt templet. Jag märker hur det tar mig några dagar att lugna ner mig från denna uppkoppling, hur beroende jag blivit av att kunna kommunicera oavbrutet med vänner i världen, det är på gott och ont. Men efter några dagar har jag blivit väldigt mycket lugnare inombords, jag har kommit närmare mig själv, mitt eget väsen och söker mindre bekräftelse/reflektion utifrån. Jag njuter av promenaden från mitt rum till meditationssalen och matsalen eller templet och jag tar in fågelliv, natur och miljö. När Elsa och jag kom till Indien 1977 skrev vi brev hem och hoppades att de skulle komma fram inom tio dagar om alls. Endast i akuta lägen gällde telefon eller telegram. 

Men rummet på ashramet där Ramana Maharishi tillbringade mycket tid sina sista år och som nu är meditationshall har alltjämnt en otroligt stark och fridfull påverkan på den som mediterar här. Att återvända hit efter 20 år känns välsignande.

Jag blir omedelbart absorberad av tystnaden i rummet som är påtaglig. Här slutar mina ord. Jag kan beskriva allt omkring mig, hur det ser ut, vad folk och fä gör, hur det känns, men att beskriva detta är svårt. Det är dessutom olika varje gång. Hur ska man beskriva en solnedgång? Vad som är uppenbart denna morgon är dock den starka påverkan som platsen har på mitt sinne, ja är det platsen eller är det något annat? Närvaron känns tidlös, oändligt fridfull och likt havets vågor när de rullar in mot stranden och äter upp allt annat som pågår inom ens sinne. Så kan det kännas hemma också i min meditation men något är annorlunda här. Denna morgon känner jag närvaron starkt vibrerande i hela mitt underliv, som en mörk kraft som pulserar sakta, sedan stiger den upp genom kroppen och en vibration går hela vägen upp till toppen av huvudet. Jag minns nu något som Ramana ska ha sagt då han låg för döden och hans lärjungar beklagade sig över att han skulle försvinna ifrån dem. Han sade ”I am not going anywhere, where could I go, I am here only”, jag ska ingenstans, vart skulle jag ta vägen, jag förblir här alltjämnt. Vidden av denna mening stiger nu upp för mig den här morgonen, jag anar vad han menar, han är ju här! Jag känner hans närvaro. Det är därför folk fortsätter att komma hit sjuttio år senare efter att han lämnat sin kropp, det vill säga skalet han inte längre var identifierad med. Ramana har uppgått i alltet, hans själ har absorberats tillbaka till sitt ursprung. Jag tänker att det är det som gör honom till ett helgon och att det  är därför man alltjämnt förnimmer en stark närvaro här. Eftersom det är många år sedan jag var här nu, slås jag verkligen av den här kvalitén som jag förnimmer tydligt och som jag på något sätt hade glömt. Eller kändes det inte på samma sätt då 1977? Kanske inte, Elsa och jag var intensivt sökande efter svar på den tiden. Idag vet jag bättre, mitt sökande har för länge sedan ersatts av övning i medveten närvaro. Med den utövningen har livet naturligt förfinat sinnets kapacitet att känna närvaro. När jag sitter i meditationshallen denna morgon förnimmer jag med tacksamhet den tidlösa närvaron som Ramana alltjämnt sprider och som lockar tusentals pilgrimer från öst och väst. Allt är annorstädes och samtidigt här, ett varande som bara kan beskrivas som kärleksfullt och gynnsamt men ändå opersonligt och objektivt. Ordet Gud finns inte alls med här. Jag bugar pannan mot marken av tacksamhet, inte dyrkan.

7 februari

Varit på oljemassagebehandling denna förmiddag. En fetlagd kvinna och hennes dotter oljade in mig från topp till tå och gick systematiskt igenom kroppen enligt den ayurvediska konstens alla regler. Slutligen fick jag gå in i badrummet där jag sittandes på en stol fick håret schamponerat och hela kroppen avtvättad med tvål och varmt vatten. Kände mig som ett barn. Kan inte minnas när jag senast blev tvättad! När jag gick därifrån och hemåt var mitt sinne lugnt som ett stilla hav, inga tankar, underbart. Det känns som om hundra kilo lyfts från min axlar. Jag somnade sedan som en stock och fick en lång siesta. Nu ser jag solen långsamt sjunka över havet vars yta glittrar i guld. , kråkor kraxar och färgranna tyger flaxar en bit bort från mitt fönster, lakan som är till salu i ett stånd. Äntligen lite svalare. Jag kokar en kopp kaffe till med hjälp av min medhavda vattenkokare som jag alltid reser med. Sedan måste jag tvätta upp lite underkläde

r som ligger i blöt. Det är något alldeles speciellt med att tvätta kläder i en hink, det ljumma vattnet som kyler lite i värmen, min bara fötter på stengolvet, den rena doften från såpan, att hänga upp kläderna utanför mitt rum, som om jag bodde här! Men nu vill jag berätta om hur det var när jag kom hit första gången och bodde med Hamsa och Elsa på det fantastiska Kanvashram, som var Hamsas egendom i Kerala. Vi hade lämnat Tiruvannamalai med tåg och gjort ett uppehåll i Madurai, Ramanas födelsestad. Där hade vi sovit en natt och besökt Ramanas hem, numera ett litet stadsashram/tempel. Hamsa visade oss runt och tog oss upp på övervåningen, där var det speciella rummet där Ramana ska ha lagt sig ner raklång på golvet för att undersöka döden. Hamsa lade sig demonstrativt ner på samma ställe på det blanka stengolvet och sa; tänk er, här lade han sig ner bara femton år gammal och dog! Ramana ska ha sagt till sig själv ungefär så här; ok, nu försvinner min kropp, vad blir kvar, sinnet, så försvinner det, vad finns kvar, jaget, vart tar det vägen, vem är jag, vart tar jaget vägen. Någonstans där, under denna utforskning ska han ha upplevt något som är bortom, något som han ”ville ha mer av”. Hamsa hoppade upp och sade hänförd, titta på fotot här och pekade i en nisch där ett svartvitt fotografi av unge Ramana sitter i lotusställning vid berget Arunachala. Elsa och jag hade sett bilden förut, den syntes lite här och var i Tiru och hos hemma hos Hamsa. Vi hade även köpt några kopior åt oss själv av denna oförglömliga bild.

Iklädd endast ett litet höftskynke ser man den unge mannen sittande i lotusställning med berget Arunachala bakom sig. Den unge mannen som hette Venkataraman innan han fick namnet Ramana verkar oberörd, möjligtvisnågot besvärad; låt mig vara ifred med min meditation. Hans ögon ser ut som svarta eldklot, blicken är penetrerande och helt utan skrupler. Elsa, Hamsa och jag gör pranams (prostrationer) till detta rum som betraktas som ett tempel, vi backar ut respektfullt och går ner där te serveras oss. Nästa morgon far vi vidare med tåget och mot kvällen anländer vi i Kerala där en chaufför väntar med en Ambassador, den indiska finbilen på den tiden. Fjädringen är sådan att varje kurva och gupp leder till en gungning hit och dit. Ganska skönt faktiskt. Stället vi nu ska bo på i två, tre veckor ligger på en sluttning.

Kerala 3 februari

Dag 3

Denna morgon var jag på yoga klass som mitt hotell erbjöd mig. Jag var den enda eleven och min lärare en ung indisk kvinna. Hon tog mig igenom ett pass där varje led långsamt mjukades upp och vi avslutade med solhälsningen. Det passade mig utmärkt då jag var lite ringrostig. Sedan kom vi i samspråk under en dryg timme och pratade om allt möjligt. Jag berättade om mina tidigare resor till Indien, hur jag varit gift i Pakistan i samband med min första resa. Vi kom att tala om Gud, om meditation, buddism, hinduism och hur historien har ändrat både kultur och miljö. En tuff tjej med mycket oberoende. Ovanligt i Indien sa jag, att hon reser och bor själv, har fria relationer. Jag skojade och härmade indisk engelska och sa ”you will never get a good husband girl, you are far too independent”, hon skrattade så hon kiknade. Vi fick ett härligt flöde i vårt samspråk. Jag berättade hur mitt intresse för Indien börjat under Flower Power eran, men hon hade aldrig hört uttrycket, inte heller Beatles hade hon hört talas om. Men boken ”A secret search in India”, av Paul Brunton hade hon läst! Det var den boken som även jag och Elsa hade läst då vi begav oss till Indien för att finna en guru 1976. Tack vare Paul Bruntom hade många hundra om inte tusen västerlänningar, precis som vi, sökt sig till Sri Ramana Maharishis ashram i Tamil Nadu. Min unga yogalärare frågade mig vad jag skulle göra idag och jag svarade att jag ska skriva och sedan gå till stranden för att simma. Hon såg förskräckt ut, indier får inte lära sig simma som svenska barn. hon var rädd för vattnet. På så vis kom det sig att jag erbjöd mig att lära henne att bli lite bättre vän med havet, imorgon ska vi ”leka” vid stranden.

Detta var ett fantastiskt möte som gjorde mig riktigt upplyft. Jag behöver det, för i mitt hjärta bär jag på en ensam sorg och unga yogafröken och min kommunikation kändes som solstrålar rakt in i hjärtat. Hon är en ung indisk självständig kvinna, en sådan har jag aldrig träffat förut. Inte som denna dam som beslutat sig för att bli yoga lärare, som reser i Indien och undervisar, som bor själv och som har stöd hos sina föräldrar dessutom i sitt val av livsstil, mycket ovanligt. Det verkar vara en helt ny generation som långsamt växer fram nu på tvåtusentalet. Annat var det på åttiotalet.

Jag minns en kvinnlig läkare som hade sin egen privata läkarmottagning i en förort till Bombay. Eftersom hon var inflyttad ifrån landet fick hon bo inneboende med en familj. Att hon skulle bo själv var helt uteslutet och kanske till och med kunde vara farligt. I Indien är man aldrig ensam och Indier är bara farliga om man träffas på ensam.

Nu blåser det rejält i palmerna, det är nästan som om man kan ana att monsunperioden är i annalkande, men ännu är det någon månad kvar.  Havet ligger alldeles magnifikt och blått framför mig där jag sitter på andra våningen på denna restaurang och intar min frukost denna morgon; yoghurt och fruktsallad. Horisontlinjen böjer sig som en båge likt en halvcirkel framför mig. När jag tittar åt höger och vänster ligger havets horisont hela vägen ut. Kustremsan är fylld av kokospalmer och ljudet från de långa vågorna äter upp alla andra ljud; kråkor, människor, vind och en avlägsen indisk orkester som spelar i någon tempel festival i fjärran hörs bara vagt genom vågorna som sväljer allt. Dags att betala notan och ta sig ner till havet.

Trots allt det vackra tränger sig ensamhetskänslorna på.  Även om jag är omgiven av människor och djur kan den existentiella ensamheten ta mig i besittning. Trots det vackra mötet med unga yogafröken i morse, känns det ovant att vara vid havet och bada, gå på restaurang och äta, promenera hem till lilla ”stugan” med havsutsikt. Någon hemma har just genom ett långt textmeddelande meddelat att den inte vill stå mig nära på det intima viset. Att bli avvisad är aldrig lätt, jag bär det med mig genom dagen. Månader av klängande som jag sett i sinnet verkar få sin kulmen nu när jag har kommit till Indien. Jag behöver minnas Ramanas undervisning om ”första, andra och tredje person”. Jag inser att jag tillbringar väldigt mycket tid i att vara i ”andra person”, det vill säga, DU. Mina tankar går till en viss person som jag relaterar till i mitt inre, men allt detta sker ju i mitt huvud! Jag sätter mig på sängen och mediterar i solnedgången med fokus på att komma tillbaka till ”första person”, mig själv, det som ÄR, att ”jag är”, ”närvaro i första person”, mitt eget varande utan tanke på någon annan. Det är verkligen svårt. Sinnet vill hela tiden ge sig iväg ut och tänka över den andre, duet utanför mig själv. Jag märker att när jag skriver om detta nu så kommer jag tillbaka till mig själv, jag blir både den som talar och den som lyssnar. Det gör mig lugnare. Men så kommer det andra tillbaka; människorna som dött, vännerna som övergivit, familjen som försvann, det sår som ömmar i hjärtat. Jag har aldrig varit lagd åt eremitlivet även om jag tycker om att ha tid för mig själv. Okej, detta är åter tankar  på andra – jag vänder mitt sinne tillbaka till första person. Lugnet infinner sig och jag kan åter höra havets vågor slå mot stranden. Men det ömma i hjärtat vill inte ge med sig, så det är bara att gilla läget.

Hundar skäller i den mörka natten, det dova mullret från en mångmiljoner stad ligger som en baston långt ner under jorden. Nu liksom för trettiofem år sedan då jag satte ner min fot för första gången i detta land, möts jag av denna säregna doft, på en gång ljummen, fuktig och dov. Efter nästan tjugo resor till Indien under de senaste fyrtio åren, berör mig återigen denna doft, den känns hemma i min själ. Somliga skulle säga den känns kvalmig, men för mig bär den med sig en hel atmosfär av obeskrivbar närvaro.

Indien med allt sitt kaos, sina avgaser, sitt myller av liv, den hänsynslösa värmen, den outhärdliga fattigdomen samt tusen andra fruktansvärda och obehagliga upplevelser av smuts och stank. Men där finns också något helt annat. I gryningen väcks jag av böneutroparen vars röst tränger sig på genom den ännu svarta natthimlen, rösten ackompanjeras av kraxande kråkor, enstaka biltut, gråsparvar och det dova storstadsmullret, en matta genom den homogena atmosfären av gemensamt uppvaknande. Det naturliga blir för mig att sätta mig upp i sängen och dra kudden under rumpan och meditera tillsammans med den uppvaknande storstaden. Gryningsljuset skrider omärkligt och långsamt fram och ljuden förändras sakteligen till en allt aktivare mega storstad, Bombay en tiomiljoner stad som numera kallas Mumbai. Stora svarta fåglar seglar makligt runt utanför mitt fönster i det moderna höghuset på tionde våningen och palmerna som omger de äldre, en gång vita husen nedanför skänker en viss skönhet åt de annars nötta fasaderna, svarta ränder som monsunregnet lämnat efter sig. I fjärran ligger den Indiska oceanen där Juhu Beach sandstrand är den enda horisontlinjen jag kan se, för havet och himlen flyter ihop till ett enda. Det som alltid blir så uppenbart här i Indien, enheten. Samtidigt dessa kontraster. Nedan för balkongen där jag bor i detta supermoderna marmorkomplex breder slummen ut sig blott ett stenkast ifrån garaget som man kommer till då man tar hissen ner till bottenvåningen. Varje lägenhet har sin egen lilla beskärda del avsedd för sin bil vanligtvis körd av en privatchaufför som tjänar omkring 3-4000 kr i månaden för att vara tillgänglig dygnet runt, en helt okej lön att försörja en familj på. Jag ser rakt ner från balkongen, hundratals kvadratiska rutor, bostäder på tio, femton kvadratmeter byggda vägg i vägg. En del saknar tak och man kan se de pastellfärgade väggarna på de minimala gårdarna där man lagar sin mat på huk över ett fotogenkök. Men rikedom är inte alltid garanti för lycka vet vi, även om grundläggande fysisk trygghet; mat och husrum är alla människor väl förunnat tycker man.

En av de viktigaste mötena i mitt liv var med en man som brydde sig föga om sin levnadsstandard. Han hade investerat sitt liv i något helt annat, förståelsen för livets mystiska betydelse. Det var den förståelsen som jag och min väninna Elsa ville ha, det var den som fått oss att resa till Indien. När vi låg och bad i Lidingö kyrka framme vid koret, då ingen såg oss, några månader tidigare, hade vi bett till Jesus; visa dig för oss, låt oss lära känna dig. För oss var Jesus och guden Krishna i Indien samma representant för kunskapen, budbärare liksom alla heliga män och kvinnor.

I Bombay down town, Kheetvad i tenth Lane bodde Maharaj som vi kallade honom, mitt emot den offentliga toaletten i det distrikt där prostitution och bordellverksamhet härjade. När Elsa och jag anlände till Grant Road Station i januari 1976 tog vi in på första bästa hotell vi fulla av förväntan. Äntligen skulle vi komma att träffa en riktig mästare, en upplyst.