Gästen är du själv utanför det kända och invanda

Ikväll saknar jag plötsligt min mamma. Det är nu 18 år sedan hon dog på sin sjuttioårsdag. Om åtta år är jag också sjuttio….konstigt, så fort det går….och den här lilla julsagan skrev jag för några år sedan. Jag vill gärna dela den igen och påminna mig själv om vad som står i texten, helt och hållet påhittad av mig ”…..Glöm aldrig det min älskade flicka att Gästen är du själv utanför det kända och invanda. Och när jag lägger av min gamla kropp ska du veta att det inte behöver finnas någon sorg över detta för Gästen som bor i hjärtat och är själva hemvisten för min själ kan aldrig dö…..”

Gästen

Flickan kunde känna det i luften men helt säker blev hon först då hon såg att modern hade börjat pyssla. Det var på det där särskilda viset som hon bara gjorde då decembermånad hade börjat. Varje år var det likadant då flickan anade moderns väsen som en djup och fridfull närvaro. Det fanns en mjukhet i hennes rörelser och ett sätt att feja som väckte upp en ur vardagen. När hon sedan hörde hur modern nynnande för sig själv visste hon att det var dags. Tillsammans skulle de nu börja förbereda sig för mötet som skulle äga rum. Modern behövde aldrig säga till eller förklara något för henne. Flickan bara visste när det var dags och hon började då som alla andra år hon kunde minnas att hjälpa till hemma.

Allt skulle vara skinande rent då Gästen kom. Marmorbordet i vardagsrummet skulle poleras, askan skulle tas bort från öppna spisen så att elden när det väl var dags kunde startas om från början. Apelsiner med nejlikor och röda sidenband skulle hängas upp i fönstren så att en fräsch doft spred sig i rummen. Pepparkakor och ungersk rulltårta med vallmofrön skulle bakas. Ljus skulle stöpas från stumpar man sparat under året. Julkort skulle tillverkas och skrivas. Det var bland det roligaste för då fick man sitta vid bordet och klippa och klistra eller rita. Men även städandet och putsandet kunde kännas underbart konstigt nog. Allt som gjordes för Gästens skull gjordes alltid med största omsorg och med snigellångsam närvaro. Man hade aldrig bråttom utan vårdade ömt varje syssla som om den var fullkomlig och nog i sig själv, det var en sällsynt upplevelse och flickan tröttnade aldrig på den. Det var som om tiden stod stilla.

Nu vad det den tiden på året då det var så mörkt att man både fick gå till och från skolan i mörkret. Men snart skulle ljuset återvända sade mamman alltid för att de närmade sig midvinter. Ändå handlade allt om Gästen och allting fick en betydelse som det inte annars hade. Alla göromål kretsade kring detta och det talades allt mindre om annat och i varje fall inte om onödiga saker. Det pysslades i tystnad och då blev även de mest ordinära saker liksom magiska tyckte flickan. Ibland småpratade hon med modern, för det var inte så att det var förbjudet på något vis, men ofta gled de snart in i en gemensam tystnad där känslan för gästens ankomst gjorde stunden helig och allt prat blev onödigt. Att plocka undan från bordet som var ett måste i vanliga fall gjorde flickan nu för Gästens skull. Att städa upp på sitt rum genom att få undan alla kläder från golvet och alla böcker och papper som låg huller om buller på skrivbordet gjorde hon nu med glädje för att hedra Gästens ankomst. Åh det var ljuvligt!

Men konstigt egentligen, tänkte flickan, att allt det som mamman tjatade om i vanliga fall nu kändes skönt att göra. Det var liksom tyst inne i hennes huvud och allt hon företog sig blev till någon slags otänkt andakt hon inte ens hade ord för. Det bara var så som det alltid hade varit och ju närmare jul de kom desto mer spred sig den här andakten genom hemmet. Ibland kunde flickan till och med känna den utanför hemmet. På väg till skolan till exempel då hon gick genom skogen och ner för stigen som ledde till den långa gångvägen. Men oftast glömde hon bort den helt då hon mötte upp med sina kompisar och de började prata om allt möjligt. Sedan då skoldagen var slut var det dock som om flickan sögs tillbaks till hemmet och modern som hon visste var uppslukad av förberedelserna. Hon skyndade sig då att bege sig hem och tackade nej till besök hos kompisarna, sade att hon lovat gå hem för att hjälpa till trots att modern inte alls ställt sådana krav på henne. Så fort hon kom in på sin egen gata kom stämningen tillbaka och hon fick spring i bena. I samma ögonblick hon slängde igen ytterdörren, fick av sig ytterkläderna och slängde skolväskan på golvet kom stämningen tillbaka med full kraft. Då kunde hon sitta i timtal och bara titta vid matbordet, dricka sin eftermiddagschoklad och njuta av hemmet som var fyllt med skönhet och outtalad närvaro.

Ingen pratade om Gud eller Jesus där hemma. Det var ord hon hade hört i skolan men hemma talades det bara om Gästen. Pappan blev lycklig av att se sin hustrus tillfredställelse och dotterns lycksalighet. Mjukhet spred sig med julens förberedelser och det fanns nog ingen tid på året då hemmet var så fyllt av kärlek som vid jul. Talet om Gästens ankomst betraktade han lite som en slags andlig lek som hustrun och flickan lekte men med åren hade han vant sig och börjat känna av andakten i hemmet. Han skulle dock inte riktigt inse det förrän långt senare då hans hustru lämnat kroppen men det är en annan historia. För flickan däremot var förberedelserna en högst allvarlig sak och hon trodde länge att alla familjer förberedde sig för Gästens ankomst inför julen. Det var för Gästen man skapade skönhet, köpte klappar, gjorde hantverk, lagade mat, fejade och dekorerade med ljus. Det var för Gästens skull
man gjorde allting långsamt så att man verkligen kunde känna vad man gjorde med närvaro och andakt. Allt det andra som var runt omkring med speciella teveprogram, jultomtar och köprush brydde hon sig inte så mycket om. De flesta julklappar i familjen var hemgjorda saker. Handlade gjorde man bara sparsamt men det mesta gick till den goda maten de åt vid jul.

När den lilla familjen väl satt på julaftonskvällen så visste man att Gästen hade kommit. Det bara var så fast ingenting egentligen hade hänt. Pappan spelade piano och de öppnade klappar, åt och sjöng. Ibland spelade de fyrhändigt flickan och pappan. När hon varit yngre hade hon trott att det var likadant i alla familjer. Vad synd det var om alla dem som inte kände Gästen tänkte hon ibland. Då flickan vaknade på juldagsmorgon visste hon att allt var fullbordat. Nu kunde man lugnt avsluta året och påbörja ett nytt tills nästa gång det blev dags igen. Den dagen då flickan själv blev mor fortsatte hon helt naturligt att föra vidare traditionen med Gästen. Men en dag hade hennes tankegångar ruckats. Mamman låg då på sin dödsbädd. Hade hon planerat detta? Hon visste inte. Skulle nog aldrig få veta. Men ett var säkert, det som mamman sade till flickan på sin dödsbädd förändrade hennes världsbild så att varje dag hädanefter och resten av hennes liv skulle komma att kännas som julafton. Mamman låg på sin sjukbädd med flickans hand i sin och sade;

–        Du minns väl hur vi alltid fejade för Gästens ankomst vid jul?

–        Ja det är klart att jag minns mamma, hur skulle jag någonsin kunna glömma det.

–        Jag vill att du ska inse att Gästen alltid är här, sade modern och fortsatte; Djupt inne i varje varelses hjärta finns en essens, en slags närvaro och den är ett med Gästen. Genom att tänka att vi förbereder oss för ankomsten blir vi medvetna om det och går ur vägen för oss själva. Glöm aldrig det min älskade flicka att Gästen är du själv utanför det kända och invanda. Och när jag lägger av min gamla kropp ska du veta att det inte behöver finnas någon sorg över detta för Gästen som bor i hjärtat och är själva hemvisten för min själ kan aldrig dö.

Och flickan förstod.

© Franciska von Koch 2009-10-28

Annonser

Dear friend! What is it that really matters in the end, how much I got or how much I loved?

As my journey to India is approaching and my new writing project is building up within me I am also questioning what really matters. I am confronted with all kind of feelings; fear, excitement, longing, abandonment. While my project of the translation of my book: An Unlikely Rebellion into English: See more here is still going on, and as I am slowly coming to an end of my writing of my mothers childhood through the World War 2, I am longing for the next heart ful – art ful – love project….writing about my journey to India 1978 when I met with a non-dual teacher named Sri Nisargadatta Maharaj…

Dear friend! What is it that really matters in the end, how much I got or how much I loved? The answer is pretty easy right, I think we all agree that love is the challenge in life, what we need, what we long for, what we struggle with. As I stumbled on this article in the magazine Lions Roar, let me quote: ”…As the defensive/controlling ego cooks and melts down in the heat of love’s influence, a beautiful evolutionary development starts to emerge—the genuine person, who embodies a quality of very human relational presence that is transparent to open-hearted being, right in the midst of the dense confines of worldly conditioning…” Read the whole article here: Intimate relationship as a spiritual crucible

Today I have also ben touched by a short film included below; Painting Peace – with the artist and zen master Kazuaki Tanahashi, see the trailer: Painting peace I felt touched in the quest of what really matters in life. This guy decided already as a child that he wanted to work for peace. That he choose to do it with the arts is what I find so beautiful.

advent

 

 

”It’s impossible” said pride

Hi everybody! You have heard it again and again, about my book, right?

BUT – most important of all is that YOU also follow YOUR dream. We are here for a short while, lets have fun and change the world. I am so happy that I am going to travel for a five week period to India and start writing on my new book. That means the continuation of my story of how it went when I was going to look for truth, God, Enlightenment, a teacher or whatever you want to call it.

For me it was a burning quest. In 1976 I ventured, after having  broken up from my marriage with my Pakistani. I met many so called holy people, wise people, spiritual people and now I am going back in my own footsteps. I am following my dream, I don’t know why I want to do it, maybe I am perpetuating my ego-activity, maybe I am being totally narcissistic, and I may end up totally broke, because you know what? I have not payed for my first book yet, so I have this loan….but I still want to do it! People who knows about business say I am crazy. But I am following my inspiration, my heart, and I am on an adventure, in freedom.

My wished to have my first book translated to English is another one of my dreams, I cannot say why I want it. Is it just a survival mechanism in me, I ask myself. Maybe, but I am still following my inspiration. There is this force. Other people have kids, grand children, houses, dogs and cats, well I don’t, but there is this creative force within me and it makes me happy. So I started this crowdfunding in order to gather some donation for the translation into English of my first book. You can check it out here: Check my Crowdfunding site…. and you can hear/see me speak about it here: Hi let me tell you about my book – film…And…. if you want to support me you can, but most important of all is that YOU follow YOUR dream. We are here for a short while, lets have fun and change the world.

Lots of love, Kali

my-dream

Hi let me tell you about my book – film

Check my Crowdfunding site