Jag befinner mig i Israel där jag har kusiner. Jag skriver på en historia som handlar om allt det som inte sagts, allt som inte smälts, det outtalade som gör ont i hjärtat och som plågat mig som andra generationens överlevare av andra världskriget. Det som ingen  pratar om…..som många tycker att vi ska strunta i, att det är uttjatat….men för mig är det högst aktuellt och jag har beslutat mig för att läka de sår som går att läka, att känna det outtalade och smälta den ”föda” (dvs upplevelse) som blev förbisedd, undertryckt mot bättre vetande…

”….Vi var överlevare, jag överlevde det värsta, kriget, det som aldrig skulle kunna hända, som hände och som kan hända igen. Alla myriader människor som trängs här på jorden, några starkare än andra, överlevare. Men allt ska ändå förgås till slut, hur många barn och barnbarn  vi än må sätta till världen, hur mycket vi än må tränga undan våra grannar, grannländer, för att få eget utrymme, så kommer även vi att förgås. Här ligger jag på min dödsbädd och inser att att det jag trodde var ’livet’ mest handlade om att överleva. Det jag trodde var kärlek, det som gav mening åt mitt liv, konsten, männen, barnen, resorna, musiken, allt handlade om att överleva. Att bli bekräftad av andra, främst män, att känna mig viktig och betydelsefull, allt var överlevnad. Jag var en överlevare av andra världskriget och efter kriget handlade det om att LEVA.  Och jag lyckades bra tyckte jag länge. Att leva innebar att ha roligt, att älska, att resa, men det var först då jag började måla som jag fick något eget som jag kunde ägna mig åt. Att vara behövd av man och barn fungerade bra under många år, liksom min roll som värdinna. Att ha de stora gästabuden för många fantastiska och prominenta personer gav mig ett värde som den underskönt vackra och duktiga värdinna jag var, med alla kulinariska maträtter som jag tillagade, de fantastiska klädkreationerna jag sydde och vår ytterdörr som jämnt stod olåst. Folk kom och gick oavbrutet, det var så jag ville ha det och min man också, tills han fick sin stroke och behövde lugn och ro….”

Israel

”….Lea talar högljutt och hon röker som en borstbindare, det finns ingenting sofistikerat över henne. Hon skryter och skrävlar som många överlevare. Jag står ut, kan bli ganska grov själv när det behövs. Så färdas vi över till lillebror, han med de många barnen, närmare bestämt åtta stycken. Är jag avundsjuk, lite kanske men erkänner det inte. Jag har säkert haft fem missfall om inte fler. Mina syskon har valt det judiska livet, det som jag inte ville ha. Jag har blivit bortskämd av ett övre medelklassliv i Sverige och har svårt för mellanösternstämningen och den israeliska nybyggarmentaliteten. Varför?

Jag förstår det inte, bara tycker det känns obehagligt. De pratar om krig och de krigar alltjämnt med länderna omkring. Jag avskyr krig….”

”….Ångesten kramar mig runt magen, jag vet inte om det är hunger, längtan, eller den gastkramande känslan av att inte höra till, att vara någon som saknar värde, att inte vara önskvärd. En helt outhärdlig känsla att uppleva, som om marken rämnar under fötterna, detta att inte få vara del av ett sammanhang som har följt mig genom hela livet. När den värsta av känslor kryper in på mina ben vill jag bara försvinna, slippa känna. Jag kan inte minnas när denna känsla först gjorde sig påmind, kanske var det när papi reste iväg för att aldrig återvända, kanske var det när jag bara ville sjunka genom stolen för att fröken förödmjukade mig inför alla de andra barnen. Att världen inte är en trygg plats som välkomnar mig, jag saknar ord för detta. Endast uppkopplingen gentemot en man kan få bort vilsenheten som följer mig genom livet…..”