Under månaden som gick hade jag några svåra prövningar, men jag kom ut på andra sidan, vaknade en morgon och kände mig bara hemma. Hemma i mig själv, i min kropp, hemma i mitt hem. Nätterna innan hade jag vaknat med svåra svidande, brännande smärtor i bröstet, jag hemföll åt att skriva poesi, för det var ända sättet att få utlopp just då. Brännässlorna som skavde i huden har nu vissnat och lämnat efter sig en fridfull tystnad. Dikterna finns bevarade här, hjärtat fick tala om besatthet och lidande.

Nattens drottning

När jag vaknade upp
och den beslöjade blick
som lindat mig
i sitt garn av frestelser
brann upp
När jag landade med bara fötter
på mjuk mossa
och tornadon som kastat mig hårt mot marken
Det uppfriskande samtalet från andra sidan havet
väninnan som såg klart
min addiction
handlade aldrig om dig
en gast hade kramat mitt hjärta
du som är ett annat jag
kan aldrig ge mig det som jag behöver
ingen kan
nu vaknar hon ur sin blomknopp
nattens drottning
hon skjuter skarpa pilar
av bottenlös silver sav
När jag vaknar ur min linda
famnar jag mig själv
först
trollsländan flyger

Att gå bredvid varandra utan att hålla handen

När det svider i bröstet
en morgon som denna
hemfaller jag åt att vilja sjunga tvivelaktiga sånger som
”medborgare, om 100 år, finns du ej längre till…”
Varför inte välja kärlek, den korta tid vi har kvar,
och leva likt poesi
trots sömnlösa nätter då
mina armar famlar efter dig i ditt mörker
vill dra dig med ut i ljuset
och in i närvarons famn
men du som är ett annat jag
vill att jag släpper din hand och går allena
jag är inte van
men vet till slut
att mitt liv redan vilar i den store andens händer
ett andetag i sänder

önskar att du visste det också