Många undrar hur det var möjligt för mig som svensk flicka att leva i den familjen. Långt ute på landet, bland kvinnorna inom husets fyra väggar. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta. Så här drygt fyrtio år senare har jag fått tillräcklig distans och förståelse för vad det var som egentligen hände. Att vara hållen är något som alla barn behöver, från dag ett tills barnet kan gå ut i världen och ta hand om sig själv omkring 15-18 år senare. Det ser givetvis olika ut hur det behovet ser ut genom uppväxten, från att behöva hundra procent hållande som bebis till att att behöva någon vuxen som är där och sätter gränser i tonåren. Jag växte upp under sextio-sjuttio-talet då fri uppfostran var modernt och mina föräldrar trodde stenhårt på den fria modellen. Det hade som konsekvens att vad jag än gjorde i min barndom, var det aldrig någon som sa ifrån. Jag utforskade allt ifrån att vara tjuv (snatteri), sälja och använda droger till att ha ett vilt och utsvävat promiskuöst liv och allt detta hade jag hunnit med vid sexton års ålder. Som så många unga gör pendlade jag till den extrema motsatsen i mitt sökande efter hållande. Jag livnärde mig på råris, gjorde yoga och levde i celibat under perioder av asketism till exempel. I min bok Omvänt uppror har jag beskrivit resan jag gjorde då jag blivit fanatiskt religiös och till varje pris skulle lifta till Indien för att söka Gud. Jag beskriver hur jag mötte min blivande man i Pakistan och hur jag levde med honom i hans familj. Än idag minns jag Mori, Shahids mamma som den raraste, tandlösa gumma som älskade mig på sitt sätt. Mitt i den stränga kulturen med alla de extremt tydliga ramarna fann jag en kärlek, en hållande famn som jag kunde slappna av i. Jag behövde den perioden i mitt liv och sedan behövde jagockså frigöra mig ifrån den. Läs mer om hållande i min bok; Omvänt uppror – om att leva i en hederskultur – https://franciskavonkoch.com/bestall/ via @wordpressdotcom