Smakprov ur pågående skrivprojekt: ”…Några år senare, då jag fyller tolv säger papi stolt att han ska kämpa för Ungern. Han ska åka till en plats för att arbeta och jag måste lova att ta hand om mina yngre bröder. Han säger att han litar på mig. Jag måste hjälpa meme också, för hon är ju sjuklig som du vet, säger han och ser uppfordrande på mig. Men hur lugn och trygg papi än försöker verka så hör jag darrningen i rösten. Jag ser oron i meme och papis ögon när det officiella brevet kommer. Han sliter upp kuvertet och läser det stående vid köksbordet, där de annars sitter flera gånger varje dag och lyssnar på arga rösten i radion, den som skriker och vrålar på tyska. Då får vi barn absolut inte störa, när de vuxna sitter med stel blick och lyssnar på radion. Papi stönar högt och sätter sig tungt på stolen, lägger ansiktet i händerna. Meme tar brevet ur händerna på papi, läser, kvider och försöker kväva gråten. Ingen säger det högt hemma, men det är bara för att han är jude. Det får jag veta i skolan….”

Skon tillhörde min mor och gjordes av min morfar som aldrig återvände från arbetslägret