Nu har jag kommit till min sista skrivdag i vinterlandskapet Dalarna. Det har varit en underbar vecka för mig själv, med sol, snö och många minusgrader varje dag. En perfekt start på semester och ny bok!

Idag kom dessa ord intill brasans sken;

Musikens läkande kraft

Magdalena skämtade och kallade mig för groopie. Mamma du är en operagroopie, sa hon. Du springer på operan som om det var en popgala och sedan släpar du hem idolerna till din pampiga östermalmsvåning och bjuder dem på fest. Nog sprang jag på operan alltid, jag hade dubbla abonnemang, kände alla och fick ofta gratisbiljetter av dirigenten eller solisterna. Många var mina älskare, det är sant. Jag älskar opera och klassisk musik, det ger min själ näring. Jag målat tavlor till opera, jag får känna saker, stora känslor. Känslor är allt. Jag målar tavlor som visar mina känslor, starka färger, blommor, musikinstrument, nakna kvinnokroppar som växer fram ur instrumenten. Blommor som fyller hela himlen växer till musiken och kärleken, passionen, känslorna flödar. Jag känner mig levande. Att måla, ha sex och lyssna på klassisk musik får mig levande. Varför ska jag skämmas för det? Utan dessa saker blir livet meningslöst. Nu ligger jag här och planerar min största fest någonsin och musiken har tystnat, min unga älskare har jag skickat hem, jag kunde inte ha honom kvar när jag började bli svag och behövande. Det kändes fel. Mina döttrar och hemsjukvården tar hand om mig. Vänner kommer dagligen på besök, jag får massor med blommor och kärlek. Och så drömmer jag bajsdrömmen, varför? Vad har jag gjort för att få denna dröm. Jag har alltid avskytt smuts. Allt sedan getthotiden när det var så fruktansvärt motbjudande överallt, så eländigt och smutsigt. Jag känner mig smutsig i den drömmen, äcklig.