När min mamma var 12-13 år blev hennes pappa inkallad till arbetsläger. Här skissar jag kring några minnen som min mamma delgivit mig:

Tågresa till Szeged 1931

Pappas hand är varm och trygg. Vi går till järnvägsstationen där pappa ska sätta mig på tåget. Jag ska åka till farmor och farfar alldeles själv och jag har fått nya skor. Med finaste klänningen på, som kliar lite i nacken, och med de svarta lackskorna känner jag mig fin. Som en fin liten dam på tre år ska jag få åka tåg alldeles på egen hand hela vägen ner till Szeged. Mamma är på sjukhus och jag ska få en lillebror. Pappa måste jobba och han säger att jag kommer att ha det roligare hos farmor och farfar några veckor. Minnet sviktar, avskedet är suddigt men känslan av att sitta på tåget bland en massa vuxna människor kan jag minnas, jag var stolt. Jag kände mig stor och duktig. Det var vad pappa sa till mig hela tiden, att jag skulle klara allt, att allt skulle gå bra för mig och att jag var den finaste och vackraste flickan på jorden. Pappas egen flicka.

På tåget mitt emot mig sitter en tant som hjälper mig med matsäcken, hon ger mig vatten och alla som går förbi ler glatt med hela ansiktet när de ser mig. Mitt svarta långa hår är uppsatt i kringlor med stora sidenrosetter och världen är vänlig. Världen är fortfarande en plats som ter sig inbjudande. Ännu så länge får jag vara oskyldig och ett gulligt barn som människor tycker om att se på. Pappa säger att jag är den vackraste ungen på jorden och jag tror honom så det kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Långt bort är ännu skuggorna som kommer att komma krypande in från alla hörn, de föraktfulla blickarna, de som dödar min oskuld och får mig att skämmas. Att världen är en fientlig plats som vill mig illa är fortfarande en helt främmande känsla när tåget susar söderut genom det ungerska landskapet.

Några år senare, då jag fyller tolv säger pappa stolt att han ska kämpa för Ungern. Han ska åka till en plats för att arbeta och jag måste lova att ta hand om mina yngre bröder. Men hur lugn och trygg pappa än försöker att låta så ser jag oron i mammas och pappas ögon när brevet kommer. De läser det vid köksbordet och pappa stönar och sätter sig tungt på stolen och lägger ansiktet i händerna. Ingen säger det högt hemma, men det är bara för att han är jude. Det får jag veta i skolan.