Hej Franciska!
Du önskade att jag skrev något om din bok som jag just har läst färdigt.

Den är stark och modigt uppriktig.
Jag fick ha ett uppehåll några dagar och läsa något annat emellan. Det beror nog på den sårbarhets känsla jag kände för dig/Magdalena då som ung.
Kände igen mig i den tidens fria uppfostran som några av vår föräldrageneration kanske var de första att anamma. Kanske var det 50talet i Sverige som gick på högvarv och goda framtidsutsikter. Världen låg öppen efter kriget osv. Man reste ut i Europa trots att barnen var små och som lämnades till nära släktingar eller hembiträden. Inga tider i tonåren att hålla sig till, eller andra gränser osv.
Vi vet båda hur detta påverkar en som barn och långt fram i vuxen ålder.
Din berättelse från Pakistan där Magdalena blev väl mottagen i en patriarkal familj känns viktig i dagens värld, allt är inte bara svart och vitt, trots kvinnans instängda liv.
Skönt som läsare veta, att hon klarade sig då det begav sig, men tungt att veta att allt blivit så mycket sämre och farligare.
Skriver ”Magdalena”, jag vet ju inte om hela berättelsen är din historia.

Ser fram emot en fortsättning.
Varma hälsningar, en läsare