Får jag presentera Baba, min pakistanske mans pappa. Mannen med flera fruar.

Baba

I stallet som låg intill det stora öppna köket på Moris gårdsplan, fanns buffelkon som var större och kraftigare än vår svenska kossa, helt svart med enstaka hårstrån här och där. Baba var rörande generös mot mig. Jag hade inte kommit med någon hemgift och hade ingen förmögenhet, han tog hand om alla som bodde i hans hus och särskilt mig kändes det som. När kalven hade fötts ledde Pele, tjänstepojken vant in den lilla svarta kalven på gården med ett litet rep för att visa upp den.

− Åh, den är så otroligt söt, de stora svarta ögonen.

Mori, Muzarath och tjänstebarnen tittade glada och stolta på mig. Jag som hade fått den av Baba hade ingen aning om vilken status jag hade fått i huset. De var stolta över att ha mig i sitt hus, hela byn visste om det och det gjorde att de kände sig speciella, men jag förstod aldrig riktigt att jag var lite av en prinsessa i huset. Jag gick fram och klappade den lilla kalven som blev rädd. Långa ögonfransar blinkade och huden var svart och naken. Alla i familjen delade på mjölken som var avsedd för kalven som bruket var. Kalven fick så den klarade sig, inte mer. Men efter ett par månader blev kalven sjuk. Mori skickade efter mig en morgon och sade att kalven måste avlivas.

− Jag förstår inte, varför?

− Den har ont i magen. Mori la sin hand på sin mage och gjorde en lidande min.

Muzarath försökte förklara varför den inte kunde bli frisk, att veterinären hade varit där. Sedan kom Shahid in och sade att de måste slakta nu för annars skulle köttet hinna bli dåligt.

− Va, ska ni äta den?

Visserligen hade jag slutat vara vegetarian, men här gick gränsen, äta min kalv!

− Jag vill inte ha något, jag vill inte se det.

Jag sprang in på min gård och drog snörsängen intill jasminbusken och lade mig under täcket vänd mot busken och grät. Hur kunde de äta min kalv och varför blev alla mina djur sjuka eller försvann. Busken stod bara där, jag vände mig på rygg och tittade upp på himlen.

När Baba fick höra att jag inte ville äta av köttet, lät han meddela genom Mori först och sedan genom Shahid att han också skulle avstå från köttet för att sympatisera med mig. När den förvånade familjen fick veta att Baba inte ville ha, så ville inte de heller äta av köttet vilket resulterade i att alla i familjen avstod från att äta min kalv och då blev det tjänstefolket som fick festa på det möra kalvköttet. Dagen efter skickade de tackhälsningar till mig för den lyxiga måltiden, alla som jobbade i huset, trädgårdsmästaren, barnen Sari och Pele och den gamla amman samt några män som lagade taket just för tillfället. Normalt sett fick de på sin höjd en ynka köttbit i soppspadet som man doppade brödet i, nu hade talriken varit fylld med mört kött. Kvinnorna förvånades över att Baba gjorde en sådan gest mot mig, men Shahid sa;

− Baba vet att Magdalena lämnat ett helt annat sorts liv bakom sig. Han har en gång besökt London för längesedan, han vet hur kvinnor lever där.

Han förklarade att Baba tyckte synd om mig som var så långt borta från min egen familj och mitt eget hemland.

− Baba förstår, det är mycket ovanligt att en västerländsk kvinna kan leva här.

− Hälsa och tacka, sa jag som knappt talade direkt med Baba själv. Han var liksom den gamla visa auktoriteten i familjen som diplomatiskt styrde genom att delegera till rätt person. Mori var hans favorithustru, så han kom ofta och åt hos henne, men dessemellan måste han gå till de andra hustrurna i huset för att ta hand om dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s