Får jag presentera Baba, min pakistanske mans pappa. Mannen med flera fruar.

Baba

I stallet som låg intill det stora öppna köket på Moris gårdsplan, fanns buffelkon som var större och kraftigare än vår svenska kossa, helt svart med enstaka hårstrån här och där. Baba var rörande generös mot mig. Jag hade inte kommit med någon hemgift och hade ingen förmögenhet, han tog hand om alla som bodde i hans hus och särskilt mig kändes det som. När kalven hade fötts ledde Pele, tjänstepojken vant in den lilla svarta kalven på gården med ett litet rep för att visa upp den.

− Åh, den är så otroligt söt, de stora svarta ögonen.

Mori, Muzarath och tjänstebarnen tittade glada och stolta på mig. Jag som hade fått den av Baba hade ingen aning om vilken status jag hade fått i huset. De var stolta över att ha mig i sitt hus, hela byn visste om det och det gjorde att de kände sig speciella, men jag förstod aldrig riktigt att jag var lite av en prinsessa i huset. Jag gick fram och klappade den lilla kalven som blev rädd. Långa ögonfransar blinkade och huden var svart och naken. Alla i familjen delade på mjölken som var avsedd för kalven som bruket var. Kalven fick så den klarade sig, inte mer. Men efter ett par månader blev kalven sjuk. Mori skickade efter mig en morgon och sade att kalven måste avlivas.

− Jag förstår inte, varför?

− Den har ont i magen. Mori la sin hand på sin mage och gjorde en lidande min.

Muzarath försökte förklara varför den inte kunde bli frisk, att veterinären hade varit där. Sedan kom Shahid in och sade att de måste slakta nu för annars skulle köttet hinna bli dåligt.

− Va, ska ni äta den?

Visserligen hade jag slutat vara vegetarian, men här gick gränsen, äta min kalv!

− Jag vill inte ha något, jag vill inte se det.

Jag sprang in på min gård och drog snörsängen intill jasminbusken och lade mig under täcket vänd mot busken och grät. Hur kunde de äta min kalv och varför blev alla mina djur sjuka eller försvann. Busken stod bara där, jag vände mig på rygg och tittade upp på himlen.

När Baba fick höra att jag inte ville äta av köttet, lät han meddela genom Mori först och sedan genom Shahid att han också skulle avstå från köttet för att sympatisera med mig. När den förvånade familjen fick veta att Baba inte ville ha, så ville inte de heller äta av köttet vilket resulterade i att alla i familjen avstod från att äta min kalv och då blev det tjänstefolket som fick festa på det möra kalvköttet. Dagen efter skickade de tackhälsningar till mig för den lyxiga måltiden, alla som jobbade i huset, trädgårdsmästaren, barnen Sari och Pele och den gamla amman samt några män som lagade taket just för tillfället. Normalt sett fick de på sin höjd en ynka köttbit i soppspadet som man doppade brödet i, nu hade talriken varit fylld med mört kött. Kvinnorna förvånades över att Baba gjorde en sådan gest mot mig, men Shahid sa;

− Baba vet att Magdalena lämnat ett helt annat sorts liv bakom sig. Han har en gång besökt London för längesedan, han vet hur kvinnor lever där.

Han förklarade att Baba tyckte synd om mig som var så långt borta från min egen familj och mitt eget hemland.

− Baba förstår, det är mycket ovanligt att en västerländsk kvinna kan leva här.

− Hälsa och tacka, sa jag som knappt talade direkt med Baba själv. Han var liksom den gamla visa auktoriteten i familjen som diplomatiskt styrde genom att delegera till rätt person. Mori var hans favorithustru, så han kom ofta och åt hos henne, men dessemellan måste han gå till de andra hustrurna i huset för att ta hand om dem.

Annonser

Tack mamma för att du sparade breven från Pakistan!

Dessa dagar går jag igenom sista finputsningen av mitt manus till Omvänt uppror. Arbetet med omslaget och fotografierna pågår parallellt och inom kort kommer boken att gå i tryck. Det känns både spännande och inspirerande, likt en fullbordan och samtidigt en födelse.

Efter så många år som arbetet med det här manuset pågått känner jag mig nöjd. Tänk att äntligen få se den i händerna på folk! Jag tänker också på min mamma med tacksamhet, hon som sparade alla breven jag skrev hem under åren 1972-74. Hon har, (trots att hon inte lever sedan 1998), ändå varit delaktig hela vägen under de tio år som det tagit att slutföra detta manus.

Förra helgen var jag i Ystad hos lektören Katrine Hamori vars hjälp har varit oumbärlig. Där växer dessa vackra rosor.

Ystad (liten) kopia

Föreläsning

Året är 1971, Magdalena är 17 år och på väg till Indien för att hitta en guru. Hon stannar till i norra Pakistan, där hon blir inbjuden till en pashtunfamilj. Sonen i huset och Magdalena förälskar sig i varandra och Magdalena flyttar in i hans familj i huset i byn. Franciska von Koch berättar här om hur hon levde som ung hustru till en pashtun, med allt vad det innebar av kärlek, kulturkrockar, naturupplevelser och umbäranden. Detta är en genuin och unik skildring av en ung svensk flickas liv som hustru till en pakistanier i en hederskultur.”Islamic Feminism2

Under hösten 2015 föreläser jag om min roman med självbiografiskt stoff som utkommer i augusti 2015

Omvänt uppror
Tonåring och gift med en pashtun

Välkommen att boka in mig: 0723 11 80 44
franciskavonkoch@gmail.com

© Franciska von Koch